alla ni som läser min blogg, alla, eller nej, dom flesta kan jag skriva,

dom flesta vet vad jag o mina småsyskon blivit drabbad utav,

vad vi tvingats gå igenom och bearbeta för varje sekund, minut, timme, dag, vecka, månad och år som går.

varje dag tvingas vi leva med alla ständiga frågor vi har.

att vakna upp på morgonen och man bara känner att man vill ligga kvar i sängen,

kunna ligga och dra sig under det varma o gosiga täcket, dra täcket över

huvudet, sluter sina ögon och hoppas på att alla bekymmer försvinner när man öppnar ögonen igen. tänk om allting hade varit så lätt...

Livet är en utmaning, en utmaning som vi alla tvingas kämpa o tampa med för varje dag som går, med vårt eget liv.

Jag har lärt mig en sak, att inte ta någonting för givet, att vara rädd om det man har, visa sina känslor om vad man tycker, tänker och vill.

Att först och främt, må bra. för mår man inte bra så går ingenting som man vill iheller. det är bara att förstå och inse.  

Jag blev föräldrar-lös när jag var 15år gammal, 15år.

Vad är det för ålder egentligen? Man går i 9:e klass, skolan är i full gång,

man står inför sina val innan gymnasiet, man kämpar med skolan, man har sina vänner och man lever livet.

man ska vara barn sålänge man kan......

När jag var 15år tvingades jag att bli vuxen, att kunna ta mina egna och viktiga beslut, försöka tänka på mig o mina småsyskon. samtidigt som man ska försöka bearbeta sorgen, man ska tvingas se delar utav sitt liv försvinna,

hitta boende, trygghet och försöka må bra.

Jag har alltid tänkt på mina småsyskon och försökt att stötta o funnits för dom när dom än har behövt mig, det hoppas jag innerligt att dom vet om.

En liten viktig detalj som jag totalt glömt bort dom senaste 5åren,

det är mig själv. lilla mig. jag har alltid ansett att det är viktigare att andra mår bra och skjutit mig åt sidan och tänkt att det kan vi lösa en annan dag,

men efter många tankeställare och frågor så har det varit en konstig och kanske fel inställning, men vad, hur o när ska man tänka rätt?

Det är inte så lätt som många tycks tro.

Folk har sagt till mig otroligt många gånger att;

"anna, du är verkligen en stark & omtänksam människa"

"det är ett under att du orkar leva för varje

dag som går, att kunna stå på benen med allt du tvingats gå igenom"

"du är alltid glad, hur kan man alltid ha ett leende på läpparna när du tvingats gå igenom den sorg efter dina föräldrar som du tvingats göra?"

hmm, jag vet helt ärligt inte vad jag ska svara....

Jag anser mig inte som stark, jag är en helt vanlig människa, presic som alla andra som vandrar omkring på denna konstiga jord.

Min mamma sa alltid till mig att ett leende skadar aldrig, att le är fint.

Jag tycker om att skratta, jag tycker om att le helt enkelt.

Man har bara en mamma och en pappa, ens föräldrar.

Det kan aldrig bli någonting annat, fostermamma o fosterpappa,

plastmamma o plastpappa osv,

det kan ibland kännas bättre än med sina egna föräldrar, men hur man än vrider och vänder på det och trots alla men så finns det bara två människor som existerar som en mamma och en pappa till sitt/sina barn.

Dom två fina, underbara & vackra människorna jag fick lyckan att möta och som blev min enda mamma och pappa är borta, dom finns inte hos mig längre.

jag vet inte var dom är eller var dom befinner sig någonstans.

jag har bara mina frågor, undringar o varför i mitt lilla huvud...

Dom människorna jag kände, finns inte kvar vid min sida längre,

men oavsett om dom är borta, att jag aldrig mera få se, röra eller höra dom så är dom och kommer alltid att vara min mamma och pappa. alltid. alltid. alltid.

Om jag bara hade kunnat rädda dom, hade jag gett dom mitt hjärta ;(

att veta att ingenting varar för evigt, skrämmer mig.

Trots allting jag tvingats gå igenom, all sorg jag känner & hur mitt mående har pendlat fram och tillbaka, upp o ner så känner jag att jag har hittat mig själv,

efter många år, dagar, nätter och dagar.

något jag aldrig trodde att jag skulle göra, men här jag "bor" nu,

mår jag så fruktansvärt bra, jag känner lugn och ro i kroppen,

jag känner mig så fruktansvärt välkommen och framförallt väldigt omtyckt.

jag känner att jag blir omtyckt för den jag är.

jag vågar öppna mig och prata, jag vågar titta på människorna när jag pratar med dom. jag vågar fråga saker utan att känna det känns jobbigt eller fel.

jag vågar tillomed fråga om råd, när jag har mina frågor.

det har jag aldrig gjort förr...

Att våga tro på sig själv, att veta att det man gör och säger är bra,

att man har en vuxen hos sig som ställer krav på en behövs alltid.

för vad har jag haft innan? bara mig själv...

Jag vet om att den dagen jag finner mig mitt eget boende kommer jag sakna er, otroligt mycket. jag vet att er dörr alltid är öppen för mig,

och min kommer att vara detsamma för er.

Jag vet inte hur jag någonsinn ska kunna tacka er, mitt ordförråd räcker inte till,

ord, meningar eller texter räcker inte till, orden existerar inte...

Att ni tagit imot mig, i ert hem, med öppna armar, varm o trygg famn.

Att ni valt att blanda in mig i era liv, i ert hem, i er vardag, i ert privatliv.

Jag är så otroligt tacksam, jag är så glad & jag mår så fruktansvärt jävla bra tillsammans med er. Jag hoppas innerligt att vi alltid kommer att hålla ihopa.

Ni är en del utav mitt liv & den delen vill jag föralltid behålla hos mig.

Jag älskar er, Helen, Marko & Erik Radíc Bröddén.

Oavsett vad som händer, ni kommer alltid att ligga mig närmast om hjärtat ♥

♥ ♥ ♥

 

helen

13 oktober 2011 00:00

kära Anna! tusen tack det värmde verkligen. att räcka ut en hand när nån behöver hjälp är inte svårt sån är vi i familjen. det är lite men välment . jag är verkligen en som tror på dej o att du kommer att lyckas med dina framtida planer .
jag förstår att du känner dej vilsen o ledsen emallanåt för det är tufft för dej , men jag finns här . dörren står öppen för dej .
många problem hopar sej över en, o det är jobbigt att ta sej igenom dom . men Anna, efter regn kommer solsken. kram

annapuumbagraaadin

13 oktober 2011 11:21

Du är verkligen underbar! jag vet inte vad jag ska säga.... jag saknar ord...
Tack för att du finns vid min sida, Helen. Kram

 

Veronica

15 oktober 2011 18:15

jag kan inte ens förstå det ni gått igenom men jag delar halva er smärta. min mamma är den enda jag har kvar och henne håller jag hårt i. Men jag håller med om att man har lärt sig att uppskatta det man har och jag är så himla rädd om mina nära så det nästan är skrämmande. Ibland för rädd om dem för mitt eget bästa. Vi får kämpa på och leva med dem i oss, med deras livsanda och glädje. Ta hand om dig och dina underbara syskon. Du är grym anna, världen behöver fler som är som dig. puss

 

Gradin

17 oktober 2011 14:06

Tack Veronica. Dina ord värmer verkligen inom mig. Jag läste din blogg förr, har inte gjort det på länge :/ skriver du fortfarande? vad är din blogg adress isåfall? Ta väl hand om dig, puss

http://annapuumbagraaadin.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...