Alla inlägg den 7 oktober 2011

Av annapuumbagraaadin - 7 oktober 2011 13:44


det gör så otroligt ont i mig, att få se, höra & veta att det finns så många människor som känner sorg. som gråter. som saknar.

som förlorar någon som betyder mycket för oss.

som tänker tillbaka när allt var bra.

presic som jag själv gör, väldigt ofta. varje dag. varje minut.

När någonting händer och det känns så kallt, tomt & helt värdelöst

det ända man ser då är mörkrets fall

då alla tankar o frågor bildas, tänka att ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv,

tankarna om hur man ska kunna överleva o kämpa utan personer som fattas oss.

vi alla gråter ofta, då vi känner saknad och inte vet hur vi ska ta oss till.

Alla minnen vi har och delar med varandra

alla minnen när du såg i mina ögon, och ingenting får dig tillbaka nu :(

när allting är som svårast för oss, vad gör vi då?

när vi känner att hoppet är ute och tankarna snurrar i 390?

då man varkens vet in eller ut och inte har en aning om hur allting kommer sluta.

det är då man tittar upp mot den vackra o klara stjärnhimlen, blundar och önskar att finna sig ett svar. att allting ska lösa sig genom att knäppa med fingrarna...

Det känns så otroligt hårt att veta, förstå o faktiskt att inse att aldrig få träffa någon man verkligen älskar, som är ens förebild och underbar på alla sätt o vis,

aldrig få titta eller se den personen igen, aldrig få känna dens närhet, kramar, värme eller käärlek. det tar hårt på en. alldeles för hårt....

jag känner att mina tankar börjar bli för många, jag har svårt att reda ut det,

så nu tar jag min mobil o stänger den för en stund, få vara ensam,

med mina tankar o tårar, få sätta mig hos min älskade mamma o pappa,

där dom vilar. stirra på deras stenar, där deras namn står och ännu en gång försöka förstå o inse att det faktiskt är deras namn som står på dessa stenar...



ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 7 oktober 2011 13:44


det gör så otroligt ont i mig, att få se, höra & veta att det finns så många människor som känner sorg. som gråter. som saknar.

som förlorar någon som betyder mycket för oss.

som tänker tillbaka när allt var bra.

presic som jag själv gör, väldigt ofta. varje dag. varje minut.

När någonting händer och det känns så kallt, tomt & helt värdelöst

det ända man ser då är mörkrets fall

då alla tankar o frågor bildas, tänka att ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv,

tankarna om hur man ska kunna överleva o kämpa utan personer som fattas oss.

vi alla gråter ofta, då vi känner saknad och inte vet hur vi ska ta oss till.

Alla minnen vi har och delar med varandra

alla minnen när du såg i mina ögon, och ingenting får dig tillbaka nu :(

när allting är som svårast för oss, vad gör vi då?

när vi känner att hoppet är ute och tankarna snurrar i 390?

då man varkens vet in eller ut och inte har en aning om hur allting kommer sluta.

det är då man tittar upp mot den vackra o klara stjärnhimlen, blundar och önskar att finna sig ett svar. att allting ska lösa sig genom att knäppa med fingrarna...

Det känns så otroligt hårt att veta, förstå o faktiskt att inse att aldrig få träffa någon man verkligen älskar, som är ens förebild och underbar på alla sätt o vis,

aldrig få titta eller se den personen igen, aldrig få känna dens närhet, kramar, värme eller käärlek. det tar hårt på en. alldeles för hårt....

jag känner att mina tankar börjar bli för många, jag har svårt att reda ut det,

så nu tar jag min mobil o stänger den för en stund, få vara ensam,

med mina tankar o tårar, få sätta mig hos min älskade mamma o pappa,

där dom vilar. stirra på deras stenar, där deras namn står och ännu en gång försöka förstå o inse att det faktiskt är deras namn som står på dessa stenar...



ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 7 oktober 2011 07:44



då, nu & föralltid






Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se