Alla inlägg den 20 oktober 2011

Av annapuumbagraaadin - 20 oktober 2011 08:54


"Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det"

och ibland, eller väldigt ofta så stämmer detta in på många,

men inte på mig, inte just nu eller som allting känns just nu.

Jag har förlorat en väldigt stor och viktig del i mitt liv,

min stora förebild, min andra halva och min underbara mamma. ♥

Du fattas mig något enormt varje dag,

det går aldrig en dag utan att du finns i mina ständiga tankar

Jag vet vad jag hade, jag hade dig mamma. min, bara min.

Mig som du älskade så villkorslöst mycket, som du skyddade vad som än hände,

som du alltid fanns för och som du alltid skyddade. oavsett vad.

Vad finns kvar utav allt detta idag? Du är borta, jag får aldrig se dig mera,

jag får aldrig höra din vackra norrländska dialekt mera, jag får aldrig mera höra dig skratta och vara glad, som du alltid var. ditt vackra leende ;(

när din hud rörde min ;( dina varma o gosiga kramar ;(

det gör så otroligt ont i mig... jag känner mig helt trasig inurti...

Du hade alltid ett leende på läpparna trots alla motgångar du tvingades gå igenom. Hur är det möjligt? Hur kan en människa vara så otroligt stark utav sig?

Alla våra minnen tillsammans, dom finns hos mig varje dag.

Alla dessa underbara tankar, ord och minnen vi delade tillsammans.

Jag minns särskilt en gång när vi var på affären och handlade,

mitt i sommarvärmen och affären var packad med folk, då jag kom med idén att vi kunde leka turister och göra som dom gjorde, knäppa grejer ;p

visst, vi började vråla på där och folket tittade på oss,

tills jag kom på en sak, jag med världens bredaste skånska dialekt leka turist mitt inne i lilla byn? hahah, som mamma skrattade. lyckan o glädjen fanns där :)  

Jag förstår inte och det kommer jag nog aldrig att göra iheller,

hur är allt detta möjligt, att tvingas leva det livet som vi tvingats till?

När folk har klankat ner på mig, sagt till mig hur värdelös och otroligt dum jag verkligen är, att jag aldrig skulle klara mig i livet, att jag alltid tycker synd om mig själv. där finns hur mycket som helst som jag tvingats ta imot och höra,

och det allra värsta är att alla dessa ord kommer ifrån vuxna människor,

mammas "släkt & vänner...."

klart man tänker på det men på något konstigt sätt så för varje dag som går så bevisar jag bara allt mera för dom att jag är stark, jag klarar detta, jag kan stå på egna ben och framförallt att jag tror på mig själv.

Hur dåligt dom verkligen mår som säger detta till mig, att det alltid är lättare att klanka ner på dom som redan mår dåligt och som är mindre än en själv.

jag gör faktiskt det och det är så otroligt skönt, riktigt skön känsla.

för jag har kommit under fund med att i denna lilla värld finns det absolut ingen som är perfekt, ingen. många kan försöka, men varför försöka vara perfekt och bäst i en sån sjuk värld som är fullt av sorg, förtvivlan, massa dumma saker?

I varje motgång jag möter så hör jag mammas underbara vackra röst i mitt lilla huvud,

"du klarar detta anna, ge dig bara fan på det så klarar du det.

du kan bara du själv vill, det vet du om gumman, visa dom. bara kämpa på"

- jag kan, jag vill & jag ska. så är det bara.

Mamma, nu har du varit borta i 6år, 3 veckor & 4 dagar nu ;(

jag har inte fått se dig, höra dig eller känna dig på över 6år ;(

alldeles för lång tid, jag vill att du kommer tillbaka nu,

väcker mig, nyper mig i armen och tittar på mig med ditt otroligt vackra leende och säger åt mig att vakna upp ur min hemska mardröm nu,

att vi ska leva tillsammans några år till....

drömma får vi väl alla göra?


hur trasig jag än är inuri så kämpar jag, för varje dag som går, för varje steg jag tar & för varje andetag jag tar. jag kämpar.

jag bryter inte ihop & jag ger inte upp!

jag måste vara stark, att hålla huvudet högt
så att mamma ska få se vilket barn hon fött ♥

 


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se