Direktlänk till inlägg 29 oktober 2015

mitt liv i ord

Av annapuumbagraaadin - 29 oktober 2015 20:14


Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt normalt mänskligt, det viktiga är bara att man ska kunna hantera det, hantera sina känslor, sina tankar och sina handlingar. Visst, det är lätt som en pannkaka tänker du och nej, det är absolut inte så jag menar. Livet är inte lätt, och det ska det väl inte vara alltid iheller, (i rimliga mån) livet sätter oss på olika prövningar dagligen, vad man orkar med, klarar av och hur kroppen känner av det. Det viktiga är inte att alla vet om det, utan att man utan att skrika det rakt ut, skriva det på fb (där vi alla är olika på den fronten, vissa delar med sig utav allt och vissa inte. både på gott och ont tror jag..) Jag tänker som så att dem människorna som bryr sig om mig och min familj pratar och umgås vi med, resten är ren nyfikenhet och så är människan skapad, nyfiken och full utav undran.. 


I tisdags kväll tittade vi på cancergalan som gick på tv, tillsammans mot cancer. 

Jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag grät, för det gjorde jag, det är så fruktansvärt hemskt, sårbart, elakt och orättvist! Jag vet om att det kvittar hur många bokstäver, meningar eller stavelser jag får fram så kan det inte lindra någons smärta för det, jag vet att där finns många utav er ute i världen som håller med mig på den fronten ändå. Denna hemska sjukdom som har förstört så otroligt många liv, barn, yngre, medelålders vuxen och äldre. I dagens samhälle kvittar det vilken ålder vi befinner oss i för idag kommer allting imot oss ändå, oavsett om vi rökar, snusar, motionerar, äter rätt, osv.. Det är mycket som visar på forskningen och alla får givetvis tycka och tänka vad dom vill om det, men i så många år som folk skänkt och bidraget med pengar till forskningen, varför tar det då så lång tid för foskningen att gå framåt? :/ 

Denna hemska äckliga sjukdom fick sin vilja igenom, den sjukdomen tog min pappa ifrån mig, mina syskon, min mamma och min pappas kollegor/vänner/bekanta. Efter att fått diagnosen bekräftad om hur det skakar om hela ens liv, vad tänkte egentligen pappa just då? Hur kände mamma? Mamma visste att hon en dag skulle förlora sin livskamrat, sin själsfrände, sin bästa vän, skulle lämna henne och bli ensam kvar med oss barn. Jobba för en, driva vår stora gård själv med oss barn. Hur fort skulle det gå? Vad skulle hända med pappa igenom sjukdomen? Tänk alla dessa frågetecken som måste funnits i huvudet på dem båda;( vilket rent helvete dom måste haft.. Ett helvete som bara var en början för dom utan att dom själva visste om det :( Efter att pappa fick sitt cancerbesked fick han 2år kvar att leva, 2år??! 


Många gånger har jag undrats över livet, hur det vill spegla sig, hur det vill föra en framåt, vad man ska tänka på, vad man ska göra för det ska vara "rätt", men det har jag lagt bakom mig. Istället blickar jag framåt, jag är så otroligt glad och tacksam att jag varje morgon vaknar frisk, känner mig kry, jag mår bra, jag har ingen värk, jag har världens gladaste son och världens bästa sambo i min närhet. Sen jag blev mamma för snart 3år sen (3år??! Tiden verkligen springer iväg, det vet ni alla som själva har barn:) Så har jag börjat tänka annorlunda, man värdesätter livet på ett helt annat sätt. Självklart gjorde man det förr också men ja, det är svårt att förklara hur jag menar för det ska tolkas rätt.. Förr levde man som så att man "tog dagen som den kom, eller det löser sig på ett eller annat vis." Idag är det något extra speciellt, mina tankar är otroligt många och jag bryr mig om folk, ibland bryr jag mig alldeles för mycket, eller. Kan man det?  Jo, det kan man.. Man kan engangera sig så mycket i andra och deras mående och totalt glömma bort sig själv, många som känner igen sig kanske? Men när kommer man på den gränsen, den signalen man behöver där man faktiskt också behöver ta hand om sig själv och tänka att vem tackar egentligen dig när du arbetat ut dig totalt, känner dig depremerad och behöver en hjälpande hand och stöttande kram? Väldrigt få skulle jag tro, för det första, vem ser dessa signaler i tid? Vem tar sig an och frågar hur det verkligen är? Det tråkiga i detta samhället är att människor kan ha sådan brist på okunskap och inte vet hur dom ska bete sig. 

För mig tycker inte jag det är svårt, tycker man om en människa och uppskattar den människan så visar man det, kan vara genom ord, meningar men också att träffas, fika ihopa osv, det behöver inte vara "så stort alltid" som många tycks tro.. 


Idag har jag varit inne på Simrishamns sjukhus och fått äran att gå brevid två operationer, 

oerhört intressant och lärorikt. (För er som inte vet så jobbade min mamma och pappa på ambulansen i Simrishamn i många år, mamma jobbade även på avdelning på sjukhuset.) Den första människan jag stöter på är mamma och pappas gamla kollega på ambulansen och alla dessa goa härliga och underbara människor som varje gång man möter dom skiner upp med ett leende och säger: "Nämen, är det Anna? Alwe och Lenas tös? Gud vad kul att se dig, Hur är det med dig och tvillingarna?" (Tvillingarna är mina småsyskon) och man blir totalt varm inombords! 

Under denna dagen träffade jag tre gamla vänner till mamma och pappa både kollegor och vänner, och ibland har jag faktiskt trott att folk sagt åt mig att dom tyckte så otroligt bra om mamma o pappa för det "ska låta bra" (dock inte bland ambulans-personalen) för jag har alltid fått höra att det varit otroligt synd om oss. (hatar när folk tycker synd om mig) men idag när jag pratade med dessa och dom berättade för mig så var det en sten som släppte, den liksom sjönk till botten och undran blev bekräftad.. Alla mina tankar, frågor och undringar om mamma o pappa, ja vad vet jag egentligen sen jag var liten och knappt minns något? vad har dom mer jobbat med än ambulans o sjukhus? osv.. för hur lätt är det att veta när man knappt minns och varit föräldralös i snart 12år? vem kan jag fråga? vem vet något roligt som hade varit roligt för mig o mina syskon att veta? ja, denna procedur... 

Det var en som frågade mig idag vad som egentligen hände med mamma, efter att jag berättat så verkade han så "lättad", han sjönk liksom ihop på stolen och suckade djupt.. (Tror inte många vet den riktiga orsaken) Då han säger till mig: 

"Jag var på Lenas begravning, jag såg dig och dina syskon där. Det var en smärta och en bild jag aldrig kommer att glömma, då var ni ledsna va?" "Ja, självklart, svarade jag.." "Det förstår jag, det hade jag också varit.Lena var en underbar människa, jag minns sista gången jag träffade henne, det var en vecka innan hon dog, hon var lika glad som alltid." 

Jag berättade för honom att det mamma drabbats utav hade läkarn i Lund under sina 50år bara varit med om en gång tidigare, det var oerhört sällsynt.. Då han säger: "Också skulle just Lena drabbas utav det." 

Mmm, just då kände jag bara hat mot vad som hänt min mamma, men om det inte drabbat oss hade det drabbat någon annan..(ska man kanske tänka) En annan jag träffade idag berättade lite om mamma o pappa och om hur det var när pappa varit sjuk, och det fick mig att bli så ledsen, för jag kan aldrig någonsinn försöka förstå vilken smärta och press pappa måste ha känt inom sig, att tvingas se hur hans sjukdom brottade ner hans svaghet och styrka. Trots att han var envis och gjorde som han själv ville (på både gott o ont:) men oavsett hur hårda alla människor verkar vara på utsidan så finns där alltid en öm punkt.. Och jag vet att mamma o pappas ömma punkter var deras barn. 

Tanken utav att bara veta att man ska dö och lämna kvar sina barn och sambo? När detta hände mamma och pappa var det så förstorat, man hörde hur allt gått till på 200 olika håll och ingenting stämde, men idag är det "vardagsmat", idag är detta tyvärr ganska vanligt iomed det finns så många sjukdomar som tar över våra liv. 


Jag själv har valt att jobba inom vården, inte enbart för att mamma och pappa har gjort det, utan för att kan jag hjälpa människor så vill jag kunna göra det också. Jag är inte den personen som bara kan sitta still på en stol brevid och rullar tummarna, jag vill själv kunna vara med och bidra med en hjälpande hand, finnas vid sidan och stötta, ge positiva ord som ibland bara behövs.. När jag tänker på döden så tänker jag bara att den finns inte idag, jag vill kunna göra det bästa utav dagen som ges, att ta tillvara på dagen och fånga varje ögonblick. Nästan dagligen så möter jag cancerpatienter där jag tvingas se deras ledsna ögon, tunga blick, deras ord om alla deras frågor, vad ska hända sen? Varje dag tänker jag att jag är så jävla ledsen för allt vad denna sjukdomen ställer till med, men att få vara med i deras vardag och försöka göra det till den lite bättre får mig att tänka ofta på hur dem egentligen har det, hur dem tvingas leva i ovisshet, oro, ångest och ängslan.. Man hör folk i ens umgivning där dem klagar på håret, det är inte bra, det ska färgas, kläderna sitter inte bra, får skicka efter nya osv, "vardagliga sysslor som många "brottas" med.. Men oavsett hur "jävligt" man själv har det, så finns det alltid andra som har det värre än en själv, alla dessa cancerpatienter som tappar sitt hår efter sin strålbehandling, tänk att få en diagnos stämplad på sitt eget liv och veta att man aldrig någonsinn blir frisk igen, att man faktiskt ska dö, vilken dag som helst vinner cancern kampen om sitt eget liv..


Min mamma och pappa var min stora förebild som alltid lever kvar med mig, dem gav mig den bästa barndomen jag någonsinn kunde få, dem lärde mig vad som var rätt och fel, att man ska behandla människor som man själv vill bli behandlad, att gör man något dumt ska man alltid stå för det oavsett om det inte alltid är så bra, dem lärde mig att räkna matte, kunna klockan, lärt mig skratta, ta mina första steg, men en sak jag aldrig kommer att glömma, det är när vi är hemma i köket (som liten) jag hade presic fått en sån bok med "mina vänner" och jag ville skriva med mamma och pappa i den, där det löd en fråga: "Min högsta önskan" och pappa svarade "Att bli frisk". 


förstod jag inte vad han menade, men idag inser jag hans enda önskan... 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av annapuumbagraaadin - 25 september 2016 18:04

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

Av annapuumbagraaadin - 23 september 2016 15:06

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

Av annapuumbagraaadin - 19 maj 2016 19:31

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

Av annapuumbagraaadin - 27 mars 2016 13:40

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

Av annapuumbagraaadin - 19 januari 2014 11:24

  Jag kan än idag minnas er doft, ert underbara leende som alltid stärkte en själv, hur ni alltid hjälpte oss, lekte med oss, gjorde saker med oss och hur ni skyddade oss, "ni är vårt revir, kommer någon för nära det så finns vi i alla lägen" ...

Skapa flashcards