Att förlora någon man älskar, det gör inte bara ont, man blir ledsen, helt förkrossad, känner sig ensam

på något vis och framför allt att allting verkligen går i kras, hela ens liv vänds upp och ner.

Saknaden efter mamma och pappa växer sig bara starkare för varje dag som går.

Efter att ha levt med ständiga tankar, frågor och oro inom sig 24 timmar om dygnet så har det

äntligen vänt, vänt till det positiva.

Mina fina vänner har sagt till mig gång på gång,
"åk till kyrkogården, gråt ut och känn din saknad"

"skriv av dig, du är duktig på att skriva, du behöver skriva av dig innan det blir för mycket för dig"

"klart du känner din saknad men trots allt kommer dom alltid vara nära dig"

Det är verkligen ord som värmt och som verkligen har betytt något för mig, för utan alla goda råd, stöttningar och alla dessa kramar jag fått under alla 9 åren så har detta hjälpt mig framåt på min väg,

även om jag i vissa situvationer trodde att jag nästan gett upp hoppet och trodde o tyckte att allting var omöjligt.

När jag var påväg in mot sjukhuset hade jag miljoner tankar, jag kände tårarna ville komma men jag förbjöd dom, istället satt jag och tänkte på vilka svar jag kommer få och vilken lättnad det kommer bli framöver.

Satte mig ner i väntrummet och tittade på klockan, jag var för tidig, som jag alltid är annars,

men bättre att vara i god tid än att vara försenad.

När klockan slog om och tiden var inne började jag dricka mitt vatten, kände hur nervusiteten steg,

och tiden gick, tio minuter efter min tid började jag sakta inse att läkaren hade glömt bort tiden och jag hade nästan gett upp hoppet och tänkte köra hem igen, men då kom läkaren, mötte mig artigt och visade mig vägen in i rummet.

väl inne i rummet gick allting förvånandsvärt bra, han förklarade ordagrant och förstod jag inte vissa ord eller vad han menade så förklarade han på andra sätt så jag verkligen förstod och det kändes skönt,

men samtidigt som jag satt och ville veta o frågade mina frågor så snurrade mina miljoner tankar.

Påvägen ut ifrån sjukhuset när jag stod i hissen tittade jag mig i spegeln och sa till mig själv,

"Starkt jobbat Anna!" Och jag kände mig otroligt nöjd med min enorma insats.

Kom ut i bilen på parkeringen då allting bara brast framför mig, jag läste mina papper om och om igen som jag fått utskrivit och tårarna bara rann, hur jag än försökte stoppa dom så gick det inte, och tillslut brydde jag mig inte om det utan bara lät dom rinna.

Att tvingas läsa innantill ett papper om vad som verkligen hände med min mamma o pappa

dagarna dom försvann är hemskt, det är jobbigt och otroligt tungt.

Hela vägen hem försökte jag hålla koll på vägen samtidigt som jag försökte kämpa med alla tårar som tvingade sig ut och inte ville försvinna.

Kom fram till kyrkogården där mamma o pappa vilar, det kändes skönt på ett sätt,

att kunna stå framför dessa stenar men denna gång veta vad som verkligen hände och gick till,

det kändes som en enorm lättnad för mig.

Och samtidigt veta att vi verkligen var deras allt, deras tre gemensamma barn som dom älskade över allting annat på denna jord, som dom gjorde allt för och skyddade oss i allting.

Vägen hem mot tomelilla försökte jag samla mig, och inte tänka på det så mycket,

men när jag väl kommit hem, lagt mig i sängen och läste igenom papperna igen så brast allt igen,

ibland känns det tryggt att ha någon som håller om en när allt är som jobbigast,

det är svårt att förklara när människan inte varit i samma situvation som en själv,

jag är glad att han försöker så gott han kan och visar mig enorm respekt i detta, det är skönt.

resten utav kvällen pratade vi nästan bara om mamma och pappa,

alla mina minnen som kom fram och vad vi brukade säga och göra,

vi båda skrattade och det känns som en oerhörd lättnad.

Sen den dagen har jag läst igenom alla papper varje dag och varje kväll,

för att en dag kunna låsa in dessa papper som jag ska kunna ta fram när allt känns lite extra tungt

men samtidigt bli en lättnad utav att läsa att jag haft fel dessa 9 åren som gått utav mitt liv, 

om och om igen ♥

Att veta vilken väg man ska välja, vilken tanke man får tänka eller att själv kunna bestämma vad man vill

göra och som man inte vill göra, det är endast upp till en själv och inte någon annan som bestämmer det.

Alla har vi varsitt liv att leva, så varför kan inte folk bara nöja sig med att ta vara på sitt eget, ta vara på

sin egen tid istället för att gnälla o spy galla på alla andra?

Var och en människa har nog fullt upp med sig själv och sköta sitt liv,

istället för att man ska hinna lägga sin tid, energi och tycke till andras,

eller har jag fel? Nix, jag tror inte iheller det..

Jag vet om att jag inte uppdaterar er längre och har blivit helt kass på det senaste tiden,

men så är det när man har många järn i elden:)

Och prioterar datorn i sista hand för den finns alltid kvar tills den dagen man känner att man har lugnt och ro att sätta sig ner och kika runder lite:)

Det jag vill komma fram till idag är som jag både sagt & skrivit så många gånger tidigare,

var rädda om era nära & kära, ett liv kan förändras på två minuter,

och ibland blir det aldrig detsamma mera. Man ska aldrig någonsinn ta någonging för givet!

jag tycker det är så hemskt att se o höra att folk inte förstår allvaret förrän dom själva blivit drabbade,

jag menar, så långt ska det väl inte behöva gå? det är inte klokt ffs....

Ett gott råd ifrån mig till er, glöm inte att berätta för era närmaste vad ni tycker o känner,

en dag när ni vaknar och tror att det är vilken vanlig dag som helst så kan ditt liv vara

förändrat föralltid...