Alla inlägg under januari 2012

Av annapuumbagraaadin - 31 januari 2012 17:02



ett gott råd till DIG, som läser varje blogginlägg jag skriver,

som kommenterar om det bakom ryggen på mig.

du som är så otroligt rapp i käften, varför vågar du inte säga det till mig?

eller så tuff är du kanske inte?

nej, det är du inte. du är en liten ynka människa, en mes helt enkelt

och det kommer du alltid att vara. alltid!

Vad är du rädd för? vad är du rädd för att jag ska skriva som sårar dig?

Jadu, det finns massor men som du själv har sagt,

det du inte vet det lider du inte av o det måste jag verkligen hålla med om nu;)

ta tag i ditt eget liv innan du uttalar dig om någonannans liv.

att leva i en bubbla som du gör måste sänka självförtroendet till 100000%

hur kan du orka att leva med dig själv?

En sak som vi är många om att tycka, vet du vad det är?

Du gör dig oväns med allt & alla och det är inte ens lönt att kommentera dig

för din omogenhet talar för sig själv:)



Av annapuumbagraaadin - 30 januari 2012 09:57


det finns en liten sak som jag undrat över väldigt länge, flera år faktiskt....

om man väljer att bilda familj, skaffa barn, att veta vad allt verkligen innebär, att det är ett enormt ansvar,

det är ett ansvar man bär på hela sitt liv.

är det inte meningen då att man ska ta vara på sitt/sina barn gemensamt, att mamman o pappan

försöker inse vad som är bäst för sitt/sina barn.  

försöka uppfosta det på bästa sätt, ge barnen kärlek o ömhet, göra vad som helst för sina barn,

att inte utsätta dom för en massa dåligheter eller några faror....

Hade jag valt att bilda min egen familj idag så hade jag iallafall tänkt så,

men vi alla tänker tydligen inte likadant...

Tillskillnad ifrån dig,

att utsätta sitt/sina barn för faror när man själv är fullt medveten om det,

att veta att risken att hamna i fängelse finns i ca 99%

och att tappa vårnaden om sitt/sina barn hänger i luften,

är det inte då man ska bromsa upp och tänka igenom vad man gör en gång till?

Nej, inte du. Du fortsätter och hoppas på att ingen ska veta något,

tills den dagen då alla papper läggs svart på vitt på bordet och

du sitter där helt mållös och kan inte längre neka för allting finns svart på vitt :)


ja, jag säger då det, att hålla sig till sanningen idag verkar hemskt svårt, många försöker blunda för den,

men alla har vi väl lärt oss att sanningen alltid kommer fram oavsett vad?

Det har jag fått lära mig iallafall :)


Av annapuumbagraaadin - 29 januari 2012 10:19



trots ditta satans skickandet mellan oss så händer det ändå ingenting,

vad fan är problemet hos dig människa?

ser jag inte röken utav mina sista saker som är lovat gång på gång

så ska jag plocka fram ett o annat, tänk dig noga för..........




Av annapuumbagraaadin - 26 januari 2012 08:58



Dagens förhållande består av fyra personer.

Där två är tillsammans, ett svartsjukt ex som har insett vad den har förlorat,

och en "vän" som egentligen vill ha din partner o hoppas på att de ska ta slut..



Av annapuumbagraaadin - 24 januari 2012 16:44



trodde att jag hade klargjort tydligt & klart hur allting ska vara,

men din envishet verkar styra dig. hur orkar du?


du skulle bara veta



Av annapuumbagraaadin - 23 januari 2012 17:42



man ångrar aldrig det man gör, bara det man inte vågar



Av annapuumbagraaadin - 22 januari 2012 19:18


" Hur överlever man att förlora en del av sig själv? "


Jag saknar dig - filmen som är baserad på att förlora en nära, sin tvillingsyster men trots alla men

att försöka leva med sorgen och alla tankar som finns kvar efter en sorg man tvingats ta imot.

Av att se denna filmen i hyllan i affären blev jag fast direkt, bara utav att se omslaget,

vände den om för att se baksidan där filmen har fått så otroligt många kritiker med en massa + .

nu efter att jag fått se filmen så förstår jag verkligen varför....

jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde på filmen, men det gjorde jag.

jag har suttit dessa 125 minuterna som helt mållös i soffan och bara tittat.

mina tårar har runnit, mina tankar har blandats med upprivna sår.

att det faktiskt finns fler som tvingats gå igenom en sorts smärta som inte borde få finnas i denna värld,

en sorg, en saknad och flera tankar...

jag tror att vi är otroligt många på denna jord som tänker ungefär samma saker,

varför man ska födas, växa upp, få uppleva och lära sig saker, göra framsteg i skolan,

göra sina val i livet, vad man vill jobba och försörja sig med, försöka leva livet,

hitta sin kärlek som man vill dela sitt liv tillsammans med, bilda sin egen familj,

se sina egna barn växa upp, uppfostra dom på bästa sätt, se deras framgångar och

samtidigt blir man själv gammal och dagarna blir mindre för varje dag som går...

i mitten utav filmen när dom får veta inne på sjukhuset att hennes tvillingsyster är borta,

att hon inte finns mera, då brast allting inom mig. för samtidigt som jag ser filmen så blir jag själv

påmind om alla tankar, alla ord som jag fått höra, alla bilder som jag har tvingats att se,

mina farväl jag tvingats fått ta. tårarna rinner, men vet ni vad? jag har fått lära mig att dom får lov att rinna,

det är inte förbjudet trots att folk tycks tro det, men det är det faktiskt inte.

dom får rinna, man får lov att vara ledsen, man får lov att visa det inför andra människor.

Alla vi människor som vandrar omkring på denna jord bär på någon sorts sorg,

men ingen som vågar prata om det öppet?

jag har alltid fått höra att jag skriver så bra, jag skriver direkt ifrån hjärtat & att jag skriver såna

tänkvärda saker o ord som verkligen bör skrivas utav många flera...

jag själv tänker inte på det, jag har min blogg för att skriva av mig, för att rensa mina tankar och för att

jag vill såklart att flera ska kunna våga skriva ut öppet om sina känslor, tankar & funderingar...

många människor har lätt för att prata och öppna sig inför andra och andra inte..

jag är en utav dom människorna som vågar, kan & vill trotsa min rädsla,

min rädsla att jag faktiskt aldrig får se min mamma och pappa igen,

att jag aldrig mera får krama om dom, aldrig mera får se deras leende, aldrig mera får höra deras glada skratt,

att skriva "aldrig mera" känns hårt, det ser hårt ut, det kvittar vad jag skriver så tar mina ord aldrig slut...

aldrig någonsinn...

men det är kanske inte så konstigt? att ha våra tankar, funderingar & undringar är väl ganska så normalt, eller?

varje morgon jag vaknar blir jag alltid påmind om min egen livssituvation,

att jag faktiskt inte har någon mamma eller någon pappa att säga

"godmorgon, hoppas att ni har sovit gott"

ingen att få krama på morgonen, inget leende och inget skratt...

rent utsagt förjävligt, varför är livet så otroligt orättvist?

alla dessa frågor....

när jag skriver saker har jag fått en del kommentarer och folk har sagt till mig att jag berör många

med mitt skrivande, att jag är stark, att folk faktiskt beundrar mig och min styrka.

när jag sätter mig ner, går in i mina egna tankar så ställer jag mig frågan om och om igen,

"vad finns det egentligen som gör att jag skulle vara stark, ha styrka och att folk skulle beundra mig?"

att jag faktiskt lyckas stå på egna ben, som jag tvingats göra sen jag var 15 år gammal,

tvingats ta hand om mina småsyskon som jag har varit så otroligt rädd att förlora,

men det är kanske inte så konstigt?

när hela ens släkt vänder en ryggen och pratar massa skit, lägger massa skulder på oss så är det faktiskt inte

så konstigt att det finns tusen tankar och frågor.

ens släkt som är så pass stor egentligen men som ingen bryr sig om oss?

allting var så bra när mamma och pappa levde, vi umgicks, firade jul tillsammans,

pratade ofta, vi brydde oss om varandra och var rädda om varandra..

sen jag var liten så har jag alltid varit min mormors favorittjej,

det var hon som alltid ville passa mig, målade naglarna på mig, och faktiskt som var lätt att prata med,

den dagen jag konfirmerades fick jag ett jättefint guldhalsband med ett hjärta i,

min mormor kallade alltid mig för "mormors lilla hjärta" ,

men den dagen mamma dog så vände min mormor mig ryggen, hennes egna barnbarn,

klart att hon tagit allting otroligt hårt som alla andra, allting kom som en otrolig chock,

men hon hade levt sitt liv, hon hade sin man, hon hade sina barn,

vem hade jag? vem hade mina småsyskon? vi har hela livet framför oss...

sen den dagen då min mormor vände mig ryggen har jag alltid hatat hon, för hon sårade mig på ett

sätt som ingen annan någonsinn har gjort, det har gjort riktigt ont, det har känts riktigt ordentligt.

mitt guldhalsband jag fick i konfirmationspresent bar jag alltid på mig sen jag fått det men idag har jag

lagt undan det, jag vill inte se det, jag ville inte ens veta av det, jag funderar på att smälta ner det.

jag vill inte ha någonting med henne att göra, aldrig någonsinn.

jag hade en mormor en gång i tiden, en som brydde sig om mig och mina småsyskon men som helt totalt

fullständigt skitit i oss sen den 25 September 2005.

Idag kallar jag henne aldrig mormor, när jag hör om henne bryr jag mig inte och säger alltid hennes riktiga namn,

när folk frågar mig om vad min mormor & morfar heter så svarar jag alltid att jag inte har några.

för i min värld, i mitt liv finns dom inte. det är kanske egoistiskt men hade folk suttit i samma sits som

mig, som oss så hade förstått..


så frågan finns kvar,

hur överlever man att förlora en del av sig själv?

- hålla ihopa, berätta för varandra hur mycket folk verkligen betyder för en,

visa varandra känslor och ömhet.

att aldrig glömma bort varandra och alltid vara rädd om varandra.

jag har förlorat en del utav mig själv och det tog hårt, det gjorde ont, såren har rivets upp gång

på gång men samtidigt har jag lärt mig att leva med sorgen,

man får lov att gråta, man får lov att vara ledsen och det är jag ofta.

det är helt naturligt, glöm aldrig det ♥


    

Av annapuumbagraaadin - 21 januari 2012 09:29


en bästa start på dagen, vet du vad det är?

det är inte att vakna upp och se att det regnar, eller att det är sol ute

inte att täcket ligger på golvet o man har lyckats att sparka av sig det

inte att kudden ligger i andra sidan utav sängen

inte att vakna utav väckarklockan, osv . . . . . .

nej för mig är absolut den allra bästa starten på dagen att få vakna till,

känna hjärtat som håller om mig, ligger tätt intill mig, känner hans varma andetag,

öppnar sakta mina ögon och ser mitt underbara älskade lilla hjärta,

jag blir så otroligt glad att få möta dessa vackra, morgontrötta ögon

som ler imot mig med världens vackraste leende och säger;

"godmorgon mitt hjärta, hoppas att du har sovit som en prinsessa inatt"

det kvittar vad som inväntas på dagarna för efter att man har fått vakna till detta så finns det

absolut inget/ingen som kan lyckas förstöra eller förändra min dag, absolut inte en chans:)

jag är så otroligt lycklig, jag är så glad, jag känner mig så fullkomligt hel inombords,

det har jag aldrig någonsinn känt mig som innan :)

jag skulle kunna ställa mig rakt upp & ner och bara skrika min glädje o lycka rakt ut:)

det känns som att den lilla pusselbiten som har fattats i mitt liv, äntligen är på plats

Tillsammans är vi starka, tillsammans klarar vi verkligen av allt & alla hinder som kommer i vår väg

alla människor som har velat förstöra men aldrig lyckats,

förstår egentligen inte meningen med det? menmen, vissa folk har lite att göra:)

Alla ord som vi får höra stärker oss verkligen,

hur ska jag någonsinn kunna glömma orden som Markus (lilla timon) & min underbart fina lillasyster

sa till oss i ystad en sen fredags kväll,

Glädjen & lyckan som verkligen uppstår när man får höra ifrån dessa helt underbara människorna.

"ni är alltid så glada tillsammans, ni måste verkligen må bra tillsammans. ni verkar alltid ha så roligt ihopa.

ni verkar inte ha sånt trist förhållande som många andra har. ni passar verkligen jättebra tillsammans"

- orden värmer långt in i hjärtat, ni är underbara!


Sagt & gjort, jag är världens lyckligaste flickvän & sambo till min älskade Niklas.

världens finaste, omtänksammaste & bästa pojkvän jag någonsinn har haft:)

Vi har hela livet framför oss, vi har inte brottom med någonting,

som min lilla älskling sa till mig häromdagen,

"vi ska aldrig någonsinn gå skilda vägar, du är mitt hjärta och utan mitt hjärta i kroppen fungerar jag inte,

när vi blir gamla ska vi vara på ålderdomshem tillsammans, jag ska ha rullator med massa

lampor & saftablandare på så kan vi köra rally även där tillsammans"

- jag kan aldrig någonsinn förklara min enorma lycka, den är helt o hållet total


 


Skapa flashcards