Direktlänk till inlägg 19 maj 2016

Att kunna känna tacksamhet över livet

Av annapuumbagraaadin - 19 maj 2016 19:31


Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder: 

"Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har.

Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människor kanske gör. Att tänka på vad man kan sakna i ens eget liv, man kan börja rabbla hur mycket som helst, att kunna skriva ner många saker, men... Hur ofta tänker vi människor på det vi verkligen har i vårat liv? Det vi värdesätter först, mest och viktigast för oss. Jag gör det varje dag. 

Att jobba inom vården får mig att kunna se nya möjligheter varje arbetspass. 

Ibland är jobbet roligare vissa dagar och jobbigare vissa dagar. Att det finns rutiner/saker att följa, du ska hålla ett gott bemötande och vara trevlig, oavsett om man själv mår bra eller sämre vissa dagar. För så är vi alla människor uppbyggda, tänk om människan hade mått bra alltid, hur hade den människan fungerat då? Hade man utvecklats då?Förr tänkte jag också så, att tänk om man alltid fått må bra, men hur ska vi då kunna klara våra hinder i livet som kommer i vår väg? Hur ska människans psyke stärkas och hur ska man få erfarenheter i sitt liv? Att få följa en annan människans liv, få vara en del i livet och kunna påverka det, hjälpa det till det bättre. Att bara ta sig utav sin egen tid fem minuter, ta sig tiden att kunna sitta ner, ställa frågan: "Hur mår du?" och man samtidigt ser vårdtagare lysa upp och tindra i ögonen, hur en enda fråga kan betyda så oerhört mycket men som kanske inte alltid ställs så ofta, men ack så viktig fråga. Jag blir själv jätte glad, snarare överlycklig när någon frågar mig hur jag mår, för det är ett starkt bevis på att en människa bryr sig om en annan människas mående. Ett mående som vi alla människor bär på varje dag och som kan påverkas så oerhört mycket. Att ställa frågan hur man mår, ska man alltid kunna ta svaret på frågan, att tvingas möta verkligheten, kanske dem sorgsna ögonen och det tomma leendet. 


Som alla vet förlorade jag mina älskade föräldrar alldeles för tidigt och tankarna är många, ibland alldeles för många. Och så kommer det troligtvis alltid att vara, sånt är livet. Jag har tänkt så otroligt många gånger förr hur man ska kunna känna tacksamhet över ens liv när man tvingats vara med om ett sånt oerhört stort trauma som vi tvingades och allting därefter? Hela bergodalbanan som varade i många år, då tårar, förtvivlan och sorg satte prägel på ens liv, då man tvingades flytta från ställe till ställe, man tvingades höra elaka, hårda och dumma saker. Man vågade knappt säga ifrån till någon utan man låste allting inom sig och tvingades leva med det, dag ut och dag in. Men, sen dagen pluset på graviditetstestet visades har jag aldrig någonsinn tänkt så. Klart alla frågor, tankar och förtvivlan fanns under graviditeten, då jag var fullt medveten om att mitt barn aldrig får träffa sin mormor och morfar. Dem får aldrig en del utav mitt barns liv och han inte utav dem. Dem kan aldrig få vara med och påverka, få lära honom deras erfarenheter, finnas där som stöd, kunna lyssna och prata med honom. Aldrig få krama, pussa och vara i hans närhet. Få fira födelsedagar med honom. Det är sånt som känns så oerhört inombords på mig. Min lilla kille har sin farmor och farfar i livet och det är hans bästa vänner säger han själv, från dagen han föddes har dom funnits i hans liv, varje minut och sekund och aldrig tvekat på att inte finnas för honom, för det gör dom verkligen. Han är prio ett i deras liv och ställer verkligen upp i vått och torrt. Det känns så oerhört skönt för mig, att kunna se och höra glädjen, lyckan och skrattet som uppkommer när dem träffas. Att Melle kan fråga om vi inte kan gå in till farmor och farfar, att han vill vara hos dom. Det är ett starkt bevis på att han tycker om dom. Att han vill vara i deras närhet. Och det känns så oerhört skönt för mig, för det kunde lika bra kunnat vara tvärtom. Jag vet om att dem har gått in i en roll där dem försökt vara där för Melle även som en mormor och morfar. För mig är det en oerhört fin tanke, att man inte bara tänker på sig själv utan att man tänker för sitt barnbarns bästa. Självklart går det aldrig att ersätta men att ha sina tankar på det viset, det är oerhört fint för mig. När Melle åker gräsklippare, traktor, lastbil, är med överallt i den mån han kan och det är han verkligen. Att dem verkligen släpper in honom i deras liv och det är med stor varm och god kärlek. 

Som många vet så levde jag ett trassligt liv förr, jag tyckte aldrig det var viktigt att jobba, mina betyg hade jag aldrig tankar på att läsa upp, jag nästan "halv-bodde" i min v70 jag hade då, dem få kronorna jag hade tankade jag för, mat var det sista jag tänkte lägga pengar på, jag rasade i vikt och gick ner till 68 kg. Men sen jag träffade min sambo så förändrades allting sakta men säkert. Min svärmor och svärfar frågade om jag inte var intresserad utav att jobba och tjäna mina egna pengar och jag ryste på huvudet och tänkte, "vad sa dom? E dom inte kloka?" Men, att ha fått den bästa svärmoren jag någonsinn kunnat få som verkligen har tjatat, berömt, stöttat, lyssnat och alltid funnits där för mig så står jag här idag. Jag har läst upp mina betyg, jag har tre veckor kvar tills jag tar min USK-examen, jag har ett jobb och fyra andra jobb som drar i mig och vill ha mig på deras arbetsplats. Jag får höra feedback att jag är en trevlig, hjälpsam och ärlig arbetskamrat, att dem gärna ser mig som kollega. Och det hade jag aldrig kunnat drömma om för fem år sen. Hade jag aldrig haft mina närmsta i mitt liv, hade jag aldrig stått där jag står idag och jag hade aldrig mått så bra som jag verkligen gör. 


Jag vaknar varje morgon och känner sån oerhört stor tacksamhet över livet. Att jag formats till den jag blivit, att jag har glädjen, lyckan och livet med en frisk, nyfiken, glad, sprallig och aktiv liten kille. Han som får mitt och Niklas hjärta att smälta varje gång vi ser honom, varje gång han skrattar, pratar eller bara finns i vår närhet. Att vi format denna lilla killen tillsammans och han blir bara mer och mer nyfiken på livet. Vi har hela vårt liv framför oss, där vi tillbringar sekunder, minuter, dagar, veckor, månader och år tillsammans. Att han har dom bästa i sin närhet, i hans liv, som verkligen ger all sin kärlek till honom, finns för honom och älskar honom för den han är. För mig är det ren kärlek, glädje & lycka. 


En gång jag minns, var när jag hämtat Melle på dagis och vi kommer hem. Då Melle säger: 

"Mamma, morfar har varit på mitt dagis idag." Jasså, säger jag. Men älskade hjärtat, morfar finns ju i himlen bland alla stjärnor och tittar på dig varje dag. 

Melle tittar undrande på mig, är tyst en stund sen säger han igen, 

"Mmm, men mamma. Han var på mitt dagis idag, när vi åt mellanmål vinka han till mig genom fönstret." 

Jag tror honom, jag är alldeles säker på att mormor och morfar är med honom på dagis, varje dag

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av annapuumbagraaadin - 25 september 2016 18:04

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

Av annapuumbagraaadin - 23 september 2016 15:06

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

Av annapuumbagraaadin - 27 mars 2016 13:40

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

Av annapuumbagraaadin - 29 oktober 2015 20:14

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...

Av annapuumbagraaadin - 19 januari 2014 11:24

  Jag kan än idag minnas er doft, ert underbara leende som alltid stärkte en själv, hur ni alltid hjälpte oss, lekte med oss, gjorde saker med oss och hur ni skyddade oss, "ni är vårt revir, kommer någon för nära det så finns vi i alla lägen" ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se