Alla inlägg under mars 2016

Av annapuumbagraaadin - 27 mars 2016 13:40


Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen? 

I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden

Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller senare. 

Det ämnet som många inte vågar, vill eller klarar av att prata om, då man låser in sig själv med alla sina tankar, sina frågor och undringar och man kanske tillslut varkens vet ut eller in. 


I mitt jobb möter jag detta ämne så ofta, så ofta. Ibland dagligen... 

Som jag är byggd med en otrolig förlust som ligger i mitt bagage så har man lite djupare förståelse för vad som kan hända som anhörig, reaktionen, smärtan, förlusten och sveket känns. Hur varje tår som faller på kinden bränns som eld från helvetet... Hur tomheten känns, som att man blir helt ihålig, kroppen som skakar utav rädsla, tankarna som snurrar som en karusell och man vet varkens in eller ut. vad händer nu? vad gör jag nu? 


Att få möta människor som når livets slut, hur man gör det bästa för att vården ska bli den bästa möjliga den sista tiden, hur man bemöter anhöriga med respekt och omsorgsfullt beteende. För många som inte jobbar inom vården som inte har en jävla aning om vilket ansvar vi bär på, som man ofta hör "ni torkar bara en massa skit." MASSA SKIT?! Det är det lilla vi gör och ni som yttrar er kommer väl också till den dagen då benen inte bär längre, orken och lusten försvinner, aptiten blir mindre och smärtorna tar överhand?  Det vi får vara med om, hur mycket ansvar man tar, vad som vi tvingas möta hur jobbigt en situvation än uppstår... Blickarna vi möter från anhöriga, orden som ekar kvar i huvudet och man avslutar sitt arbetspass med en massa tankar och funderingar.. Tabletter som ska räknas, hållas rätt på, se att patienten/vårdatagen får dem i sig. Att tvingas se dem som byggt upp det land vi lever i, med deras arma ben och armar, deras trötta kropp som nu säger ifrån efter ett helt livs långt slit. Vad tänker på dem? Se hur dem plågas för varje rörelse dem ska göra, hur värken blir allt mer och för varje dag ser man bara försämrig..


Livet är inte lätt, och det borde det väl inte vara iheller, för då hade man inte blivit lärd att möta svåra hinder och orka resa sig efter varje motgång, sträcka på sig och gå framåt, återigen? Men ibland tycker jag att ribban sätts lite väl högt upp, men man har lärt sig att ribban kan sträckas upp hur långt som helst, det finns inga hinder kvar längre.


Något man hör alldeles för ofta och som jag ibland kan bli fruktansvärt arg på, det är allt prat om folk som väljer att ta sina egna liv. Det är inte mitt liv att dömma andra efter deras mående, hur dem ska leva sitt liv eller hur dem ska välja sina vägar i livet. Men en människa som gör sånt mår inte bra. 

Psykvården i denna världen ser ut som den gör och folk undrar varför samhället ser ut som det gör idag? 

Det är inte konstigt ett dugg, så som folk som inte mår bra blir bemötta, inte kan bli hjälpta, blir släppta alldeles för fort och inte får den vård som behövs, så nej, det är inte ett dugg konstigt. Bristen och okunskapen inom detta område minskar med tiden och allting skärs ner eller slåss ihopa med helt andra områden. 

Jag har själv gått en kurs inom psykiatrin som heter: "Människor med psykisk hälsa." 
En oerhört intressant kurs, som egentligen ALLA människor skulle behöva gå för den psykiska hälsan/ohälsan, det man kan bemöta var som helst, när som helst. Hur viktigt det verkligen är att ta vårt liv på allvar. 

Att man inte smyger om man hör en människa som tex: drabbats av depression (som ökar otroligt i vårt land och sjunker i alla åldrar) Att man inte springer och pratar utan att man lär sig vad det är för sjukdom, vad som händer med människan, hur tankarna kan vara och vad som anhörig kan göra för att det ska bli bättre. 

Att folk ska få mer kunskap om hur skört ett liv kan vara. Hur statistikerna ökar medans antalet överlevande minskar. Jag hade en vän, en väldigt nära vän som valde att ta sitt liv för ungefär 2år sen och det gör ont i mig, än idag. Vi pratade mycket och han hade en trasslig bakrund som han inte klarade av och valde att ta sitt liv.Idag skrivs det massor på facebook ifrån hans familj, anhöriga, vänner och bekanta som skriver sina minnen dem hade tillsammans och ställer ofta, i nästan varje inlägg frågan, "varför?".. Vem kan svara på den?  Han frågade mig ofta hur jag orkade leva med den förlusten av att mina föräldrar är döda och faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka till mig igen. För mig har jag faktiskt aldrig tänkt i banorna att ta livet av sig, det jag har tänkt däremot 100000gånger är att jag ska värna, ta hand och finnas för mina småsyskon som jag är otroligt glad att jag har. Klart att det har funnits tuffa perioder i livet men inte att man inte fixat det och kämpat sig fram.  Men en utväg som suicid har aldrig funnits hos mig iallafall, skulle aldrig få för mig att lämna mina syskon ensama kvar. 

I julas träffades jag och min lillasyster och tittade genom gamla videoband sen vi var små, (mamma var tosed i att filma och fotografera) och känslan av att kunna titta på detta tillsammans, prata om livet förr, skratta åt saker och kunna säga vad vi tycker. Mamma som åkte pulka med oss barn nerför vår branta backe på gården, där det kvittar vilken scen hon var med i filmen så såg man alltid hennes smaljgropar, leendet, skrattet och den härliga norrländska dialekten. Medans pappa hade filmat ett helt band när han satt sig ute i mussen vid alla granar och kollade ut över åkern där det stod tranor och han pratade på, när han körde traktor, sågade träd. Det var deras hobby, det tyckte dom om. Och jag är oerhört glad att jag fick så otroligt fina föräldrar som jag tar med mig mycket erfarenheter efter. För utan dom hade jag inte varit den jag är idag. 


Jag tror inte det finns någon som inte undrar hur allting kommer att bli, se ut, hur ska anhöriga klara sig, hur ska deras framtid bli, osv, att dem tankarna har slagit oss alla någongång, och det är väl inte konstigt isåfall? Jag tänker så otroligt ofta. Hur viktigt det är att prata med varandra som anhöriga, sambos, föräldrar, familjen, vänner, osv för den dagen kommer, oavsett om vi vill det eller inte... 


Varje dag undrar jag hur mitt liv sett ut om mamma och pappa inte lämnat oss, vad som har hänt med dem sen dem försvann, hur dem mår idag, vad dem gör idag.. Blir allting helt svart efter att jordelivet är slut eller lever själen vidare? Nu i påsk var vi hos dem och tände ljus, la blommor och Melle är så intresserad varje gång vi ska köra dit, han pratar om morfar hela tiden, att dem ska köra traktor tillsammans, äta ihopa och rita ihopa. Jag skulle aldrig få för mig att ljuga för Melle om hans mormor och morfar eller någonting annat, visst att han "bara" är 3år men han förstår så otroligt mycket och det tänker jag inte sticka under stol med. En kväll när vi var hemma och skulle äta middag så satt Melle i köket på mattan och tittade ut genom vårt köksfönster, då jag sa till honom att han skulle komma och sätta sig för middagen var klar, då tittar Melle undrande på mig som han alltid gör när han tänker. 

"Mamma, jag vill inte äta vid bordet idag, jag vill äta med morfar." 

"Men lilla hjärtat, säger jag. Morfar bor ju i himlen och äter där tillsammans med mormor. Dem sitter säkert med oss vid matbordet när vi äter, men vi kan inte se eller höra dem." 

Då svarar Melle bara: "Då vill jag åka upp till himlen och äta med dom så jag kan titta och prata med dem." 

Jag tittar på Melle och ger honom världens varmaste bamsekram. 

Mitt hjärta smälter och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag blev rörd, för det är såklart man blir det. En liten kille på 3år med så otroligt många känslor, tankar, funderingar och undringar. Jag är fullt medveten om att det kommer att komma mycket mer frågor och jag kommer svara på vartenda en. 


Livet ger oss prövningar, man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Berätta för dem du älskar, uppskattar, tycker om. Dröm om morgondagen, Minns gårdagen och Lev i nuet. 


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se