Alla inlägg under december 2011

Av annapuumbagraaadin - 30 december 2011 15:04



ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN & ÅTER ÄNTLIGEN!!!!!


Idag kan jag garantera en sak, som jag verkligen är hundra procent säker på, jag är överlycklig,

finner inga ord för känslan & glädjen jag känner i mig! :)

Idag fick jag hem ännu en del saker, trots inte allt som jag faktiskt väntat mig, men men,

jag pallar inte tjata och jaga längre, trivs han bättre med mina saker hos sig så får det lov att vara så.

Med tanke på att det inte var så längesen jag befann mig själv där så vet jag vart mina saker har funnits och

inte funnits, men att uttrycka sig och skriva en massa kränkande saker gör kanske saken bättre,

tjaa vad vet jag:)


Efter snart ett helt år som har gått så har jag bara haft delvis med saker hos mig,

som varit mina egna.

mina barndomssaker, saker jag tvingats ärva & saker jag själv köpt. har jag tvingats leva utan.

alla fotografier på min mamma och pappa, mina syskon. saker jag haft sen jag var liten.

Jag är stolt, faktiskt. otroligt stolt över mig själv, att jag har lyckats leva utan mina saker så otroligt länge.

Det går en massa snack hit och dit om att

"du får hämta dina saker när du vill"

"allt ditt skit ska bort"

"han vill inget hellre än att bli av med dina saker"

Det finns massor, men tänk om folk hade kunnat ta reda på den riktiga sanningen,

för vad jag vet och har lärt mig i denna värld, i mitt liv så varar sanningen längst.

Speciellt om det finns massor utav sms som kan tyda på sanningen, men sen att inte alla kan & klarar av

sanningen, det är en annan femma;)

Jag bryr mig inte om vad alla andra säger längre, jag har mitt på det torra och jag vet vad som stämmer:)

Sen har jag tänkt på en sak, allt & alla som lagt sig i, hur kan det komma sig egentligen?

Dom personerna som haft antydande träffade jag för inte så längesen när jag umgicks med honom,

och så vitt jag vet så fanns det diskussioner ang om det var han och jag igen.

Vilket alltid kommer att förbli hans & mins hemlighet.... Det finns ingen annan som har med det att göra.

Att lägga sig i ang i någon annans liv, varför gör man det, egetligen?

vad är orsaken till det?

Sålänge jag haft umgänge med den människan har jag alltid lyckats ha ett plåster i röven efter mig överallt,

tagit reda på vad som sagts och gjorts, funnits avundsjuka och gör samma saker som vi gjorde.

För mig idag, kan jag bara sitta och skratta åt det, för det visar verkligen hur patetisk en människa kan vara.

Men som alla säger, det är inte ens lönt att kommentera människan, för dens omogenhet talar för sig själv.

Du kommer aldrig att växa upp, du kommer aldrig ifrån alla lögner du håller inom dig.

Du tror att ingen vet, medans alla vet men trots allt ändå så är folk tysta, varför?

jo, för att ingen vill lägga sig i medans du lägger dig i allt o allas liv.

men det kommer till den dagen då du stöter på fel människor och får stå ditt kast.

hur orkar du människa?

Du tog kontakt med mig igen och skickade vän förfrågan både till mig & min kille för att hålla koll,

när mina saker fanns hos honom rotade du i allt, verkligen allt.

kollade igenom mina böcker, mina privata böcker, rev ut foton. hur har någon människa mage till det?

du hade lika gärna kunnat be mig om foton, det finns massor med foton, massor med filmer.

med tanke på att det är jag som har alla fotona/filmer från det året du missade så finns det en del

du har missat. ett år är ganska lång tid, har du tänkt på det?

det finns inget annat sätt... du får gärna prata om mig, skriva om mig och allt om mig,

det bevisar ju verkligen hur mycket jag glädjer ditt liv, att du lägger tid och energi på mig.

Du får mer än gärna kalla mig för idiot, äcklig människa, patetisk & allt vad du kommer på.

väldigt litet ordförråd måste jag uttrycka mig, men det är kanske inte så lätt när man aldrig

lyckas växa upp till en ny nivå:)

Att det aldrig funnits någon stake i dig, det vet jag mycket väl om.

det är lätt att sitta och vara tuff och stor i käften och skriva/säga en massa,

men stå framför varandra, möta öga mot öga det klarar du inte av för då hade du kunnat säga allting

till mig vad du tycker om mig.

Jag tycker att jag har skrivit tillräckligt för att du ska förstå att du är så fruktansvärt nedervärdig och

falsk människa, ingen kan vara lyckligare än jag som äntligen lyckas slippa dig. ditt gnäll, ditt tjat, allt.

verkligen allt. snälla lilla vän, gör mig en tjänst, för din egen skull.

rensa luften & ta hand om ditt liv. det är det minsta du kan göra. för allas bästa.


det är inte varje dag som man stöter på människor som inte lyckas stå till sanningen,

vad som är sant och vad som inte är sant.

men att jaga, jaga & åter jaga och äntligen lyckas få det man sökte men att gå och bära på en sanning

som verkligen måste plåga en varje dag som natt kan inte vara lätt.

En sak är säker iallafall, det finns ingen annan som dig, vilket måste vara otroligt skönt.

hade jag haft en pojkvän som jag verkligen älskat över allting annat och ville

dela mitt liv med hade jag aldrig knullat hans bror för att göra mitt ex svartsjuk.

någonstans går gränsen, eller vad säger du själv?



Av annapuumbagraaadin - 27 december 2011 15:50


Niklas, älskade Niklas


Dagen vi två fann varandra började mitt livs största äventyr

du vänder upp & ner på hela min värld

att en människa kan betyda så otroligt mycket förstår jag inte

jag har aldrig förr varit svartsjuk och misstänksam

nu ser jag möjliga hot i varje annan kvinna

jag vill äga dig, hålla fast

logik & sans är ur balans

jag ber & ber

All din kärlek kan du lämna i tryggt förvar hos mig♥

Du tog dig lätt genom mitt försvar

och när du log mot mig fanns det inget motstånd kvar

Hur har du lyckats förföra mig?

En vuxen kvinna som jag skulle kunna säga nej

men otryggheten tär när du inte är här

stoltheten - jag sväljer den

Att jag är din, bara din. det gör mig otroligt stolt!

Vi vet båda om att många retar sig & är avundsjuka på vår kärlek,

men trots allting så trotsar vi allt & alla, vi knäcker alla

och lever vårt liv tillsammans :)


Min, bara min pojke

 


Av annapuumbagraaadin - 19 december 2011 12:57


vem kom på ordet kärlek?

vem bestämde vad allt skulle innebära?

När jag var liten trodde jag att kärlek var något alldeles underbart, något som inte kunde innehålla det

minsta smärta eller besvikelser.

men..... tänk så fel man kan ha, men det har jag lärt mig att vi alla kan ha.

även lilla jag...

jag har upplevt så otroligt många förhållanden i mitt liv, alldeles för många, hälfen hade jag klarat mig utan

men det är lätt att vara efterklok & hur man än vrider o vänder på allting så har vi alla haft ett liv innan

man träffar någon annan, det bara är så.

det finns det ingenting att göra någonting åt, det som har hänt, det har hänt.....

Jag har verkligen trott att jag insett vad riktig och äkta kärlek varit förr,

men det har jag inte... det finns inte ens i närheten, det existerar inte ens på kartan.

Jag har upplevt kärlek innan, sann kärlek men aldrig så stark som jag känner nu. aldrig någonsinn..  

jag har alltid drömt om killen i mitt liv, men vem har inte det?

en väldigt snäll, generös, omtänksam, rolig, som har humor, vågar bjuda på sig, som har den där

lilla glimten i ögat. och jag trodde helt seriöst aldrig att jag skulle finna honom i mitt liv.

men det gjorde jag. dagen i april 2011, i påskas.

fick jag träffa honom för första gången, jag bestämde mig redan för det då att jag ville utforska honom.

och på den vägen leder det, idag den 19 December 2011 bor jag tillsammans med världens finaste, underbaraste

och vackraste människan jag någonsinn kan tänka mig.

Han är min, han är allt. Det är han som fått mig att öppna mina ögon på riktigt.

hur jag än vrider och vänder på det och försöker se det ifrån olika perspektiv så är det han.

Mannen i mitt liv, nu & föralltid


Vad som än händer så finns du alltid i djupet utav mitt hjärta,

tillsammans är vi oslagbara.

Du & jag mot världen.


Glöm aldrig, att inom oss är vi alltid tillsammans, alltid ♥

    



Av annapuumbagraaadin - 17 december 2011 09:40


sitter här igen, försöker än en gång att förstå vad som har hänt,

en väldigt fin människa som är det vackraste jag sett

8år

8 hela år, vart har tiden tagit vägen?

jag förstod inte då, jag förstår inte nu & jag kommer aldrig att förstå

jag vill inte förstå

jag förstår inte hur detta kunde hända oss, drabba oss

var vi inte värda mera?

jag blir så ofta påmind utav dig,

din doft, din parfym, ditt leende, dina rörelser och när du gjorde saker,

det man tog för givet då men som har blivit ett avtyck i mitt liv utav dig

det är hårt, otroligt hårt,

det hårda taget jag trodde jag hade om dig var inte så hårt, fast jag ville tro det

det hårda greppet jag hade om dig förlorade jag på några minuter...

Att leva den vanliga vardagen och tror att allting alltid ska vara som det brukar,

när plötsligt verkligenheten slår imot en och hela ens värld rasar samman,

det är inte rättvist

jag saknar dig, jag gör verkligen det.

det finns verkligen inga ord, meningar eller texter som kan förklara min djupa saknad till dig.

jag vet om att jag inte är ensam, det kommer vara en väldigt tung dag för otroligt många,

du var en sån person,

glad, var dig själv, envis som en åsna, gjorde som du ville, men alltid hjälpsam.

vad fick du ut utav allt det idag?

Du förlorade din familj, DIN FAMILJ förlorade dig,

dom 2 åren vi levde tillsammans med mamma kändes allt helt konstigt,

du var inte med oss, fanns inte med oss. vår familj hade splittrats, vi var inte hel längre

17 December 2003, dagen för åtta år sen. jag minns den som om den var igår

alla ord är så tydliga, alla bilder, alla frågor & hugget inom mig som jag alltid kommer att få leva med

i varje steg jag tar i mitt liv

varför?

min ständiga fråga, i alla dessa åtta åren.

Åtta år, utav saknad, tårar, hat, men även den kärlek, glädje och lycka jag fick dela tillsammans med dig.

att jag faktiskt har fått lyckan att få ha dig som min egen lilla pappa,

din lilla flicka saknar dig

Mina bästa år i mitt liv var 1992-2003.

Vi var hela, vi hade varandra och vi älskade varandra.

vad finns kvar idag?

Inom oss är vi alltid tillsammans ♥

det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva men det finns inte tid för det nu,

nu hoppas jag bara att pappa mår bra och att han tar väl hand om mamma,

att dom tittar ner mot oss varje dag,

följer mig och mina små-syskons framsteg, alla bra saker vi gör,

men även alla misstag vi gör. allt som en förälder vill vara med om när det gäller ens barn.

Det är ett hårt slag idag, jag är stum, tyst & nedsjunken.

detta är inte likt mig, men saknaden gör ont, riktigt ont inom mig.

att bara sitta här nedsjunken i soffan, titta in i kaminen, känner den gassande värmen och låta tankarna flöda fritt,

hur mår ni? var finns ni? var är ni? hur ser ni ut? minns ni mig? minns ni oss?

kan ni höra oss? kan ni se oss? kan ni känna oss?

alla dessa tusen frågor som vill finna sina svar...

Jag lever idag, jag tar dagen som den kommer, jag tar vara på dom som ligger mig närmast om hjärtat,

jag finns och jag stöttar, jag hoppas att ni vet om det.

Jag vet om att det går många diskutioner om oss, syskonen Gradin.

Men vet ni vad? det rör inte någon utav oss i ryggen,

för tillsammans är vi starkare än någonsinn och har vi klarat oss denna biten på vägen

så ska vi fantamaj klara resten utav vägen också!

Ni kan försöka knäcka oss, ni kan försöka förstöra för oss och försöka sära på oss,

jag hoppas innerligt att ni står för era konsikvenser & att ni står till era handlingar

men oss kommer ni aldrig knäcka. aldrig någonsinn!

var så säkra på det!



om jag fick en fråga någongång om vad jag önskade mest,

att jag fick välja presic vad jag ville så hade jag aldrig tvekat, jag hade svarat detta direkt.

om jag verkligen fått chansen igen så hade jag tagit den utan problem.

att bara för ett ögonblick få se er igen, min allra högsta dröm♥


memories never die, never♥

 


Av annapuumbagraaadin - 16 december 2011 16:49



sen min mamma och pappa dog, så är det presic som att hälften utav mig är borta

dom har ju alltid funnits intill mig

när jag var i vardagsrummet så hörde jag dom stöka i köket

när dom klippte gräset så såg jag dom genom fönstret

när mamma tvättade mina kläder och pappa hjälpte mig med läxan

jag tog allt så för givet, att det alltid skulle vara så

det är klart att jag vet att vi alla människor måste dö någongång

men inte vi

inte förstod jag att det var så ont om tid

vi har levat som om att vi skulle få göra det föralltid

det fanns så mycket vi skulle göra tillsammans och

plötsligt så är det försent



Av annapuumbagraaadin - 14 december 2011 09:57


Du fattas mig, Mathilda♥


jag tvekade, men trots allting ändå inte. jag ville, jag ville trotsa mig själv,

jag ville ta steget, jag ville få ut allt.

jag gjorde det, jag vågade, jag tog chansen.

jag kände mina tunga steg, jag kände oron inombords, jag kände mig helt vansinnigt yr

men när jag fick se dig, blev det en lättnad för mig

jag blev glad, otroligt glad

men när jag fick höra din underbart ljuvliga röst brast allting,

jag kunde inte titta på dig utan att skämmas ögonen ur mig

när du sjöng hörde jag gråten i halsen, ville inte tro att det var sant

jag kände mina tårar, dom fortsatte att rinna trots jag torkade dom hela tiden.

jag ville bara se dig och det fick jag

 Efter allting var över satte jag mig i bilen, satte på vår låt och bara sjönk in i mina tankar.

lät mina tårar rinna och alla våra minnen tillsammans kom upp, det bara flöt förbi

Jag vet att jag betett mig rent för jävligt åt mot dig, jag skäms och det ska jag göra

vad alla andra än säger så saknar jag dig, otroligt mycket

du är värd något bättre, något finare i ditt liv

varje gång jag hör låten så tänker jag på oss, vad som än händer så är det vår låt, bara vår

jag saknar oss, jag gör verkligen det. jag saknar oss så det gör alldeles ont inom mig

förlåt ;(


somliga säger att himlen är blå, men från mitt håll var nyansen något mer grå

frågorna kom, - är det över?


Det finns nog tusen sätt och vad som än är rätt

så, såg jag att allt på mitt vis var jag såg

var att allting frös till is

men när du hörde mig, så fick jag liv av dig

jag kände värmen från din kropp och innan det

så saknade jag oss


somliga säger att himlen är blå, men från mitt håll var nyansen något mer grå

du tog nått ifrån mig, nått gick itu

va du än säger så vet jag ändå, att du tvekar någonstans mellan stanna och gå

frågar mig själv, är det dags nu?


jag var nere då och det berodde på

att vi inte nådde fram till varann, det vet vi båda nu

när vi fick prata ut, då släppte allt tillslut

det var jag som hade fel, jag förstår

min värld var upp och ner


somliga säger att himlen är blå, men från mitt håll var nyansen något mer grå

du tog nått ifrån mig, nått gick itu

va du än säger så vet jag ändå, att du tvekar någonstans mellan stanna och gå

frågar mig själv, är det dags nu?


vad du än säger så vet jag ändå, att du tvekar någonstans mellan stanna och gå

frågar mig själv, är det dags nu?


somliga säger att himlen är blå, men från mitt håll var nyansen något mer grå

frågorna kom, är det över?



Av annapuumbagraaadin - 10 december 2011 15:35


Långt härifrån, sitter det en ängel ikväll och hon väntar på mig

bara några år, men ändå vacker som få

hon är allt för mig och jag saknar och älskar henne så


hon är min ängel, jag önskar att hon var här hos mig nu,

hon är så låååångt ifrån mig, jag vill vara där hon är,

hon är min ängel, ett ögonblick av kärlek jag önskas få

när hon ser på mig, med sina grönblåa ögon


tiden den går, allting för fort för att förstå

jag kan bara se på:(

hon vet vad hon vill, hon ligger/sitter så nära tätt intill

jag vill vara den, som smeker hennes kind


hon är min ängel, jag önskar att hon var här hos mig nu,

hon är så låååångt ifrån mig, jag vill vara där hon är,

hon är min ängel, ett ögonblick av kärlek jag önskas att få

när hon ser på mig, med sina grönblåa ögon


Min ängel, min mamma. min själsfrände, min ena halva.

jag saknar dig och jag önskar att du var här hos mig nu♥



Av annapuumbagraaadin - 10 december 2011 11:37


mitt i allt städandet, sjönk jag sakta ner i soffan, satte datorn i knäet och har nu sittit här en stund,

solen skiner och det är verkligen underbart

känner att mitt bloggande blir allt mindre för varje dag som går och istället blir det så otroligt långa texter

att läsa, kanske drygt att läsa? tjaa, vad vet jag... :)


gråt dina tårar, dom kommer ändå torka, såren läker bit för bit,

hur ont det gör, hur jävligt allting känns så finns det alltid ett ljus i den mörka tunneln,

när jag förlorade min mamma trodde jag att allt mitt hopp var ute, att allting var över

men det var då jag stannade upp i livet, fick mig en ordentlig tankeställare och ställde frågan till mig själv,

"vad i helvete håller jag på med? hur egoistisk får man lov att bli som människa, vi har bara varandra kvar i livet, det är vi tre, syskonen Gradin, föralltid"

Utan varandra känns allt tomt, den känslan vill jag aldrig någonsinn känna igen, aldrig någonsinn

hela livet ut ska jag blicka tillbaka, alla stunder som vi prata & skratta, när vi var små & bara var

när livet var som enklast, man tänkte inte på någonting, vi hade varandra och bara lekte livet,

man somnade med varandra, med mamma o pappa, och man vaknade upp tillsammans

med varandra, med vår mamma och vår pappa.......


alla minnen som vi bär på, varför kommer och går dom i mellanåt?

för ett tag sen tänkte jag faktiskt lägga ner med mitt bloggande helt och hållet men då sa en god vän till mig;

"anna, du kan inte sluta skriva, du kommer gå under då, du måste få skriva av dig"

har tänkt mycket på dom orden, och han hade rätt. hade jag inte följt hans råd hade jag slutat skriva

och då hade säkerligen jag ångrat mig, föralltid...

varför har vi dom minnena som vi har? när folk blir oväns och bråkar så skriker och säger man en massa dumma

saker till varandra, varför egentligen?

jag tror att vi alla gör det, även om vi försöker tänka på vad vi säger så kan det lätt bli fel, tyvärr...

jag tror, eller nej, jag vet. jag har spekulerat mycket i detta och även om man blir oväns och inte pratar med varandra mera som blir allt vanligare i samhället som jag har märkt så tänker man ändå någongång på hur

allting var när man umgicks, allt roligt man hittat på med och allt skoj man varit med om:)

jag älskar att fotografera, bilder blir till minnen och det kan man aldrig få för mycket utav:)

jag har flera kassar, album o lådor med bara foton, gamla som nya och det är jätte kul att gå igenom,

speciellt när det väcker många känslor:)

Alla foton med Mamma, pappa & mina småsyskon väcker många minnen, man blir så glad,

att jag fått lyckan att få ha dessa fina, underbara & älskade människor i mitt liv.

Hur man än vrider och vänder på saker och ting så ska man vara oändligt glad att man har familj, vänner, nära och bekanta omkring sig, det finns faktiskt dom som lever ensama, utan familj, vänner, nära och bekanta.

jag sörjer med dom

 

Vill att alla ni som läser min blogg ska ta och tänka på vad livet verkligen är värt, om det verkligen är

värt att springa och småsura för saker och ting, vara tuffa i käften och försöka visa att ni inte bryr er.

oftast är det dom som säger "jag bryr mig inte", faktiskt är dom som bryr sig mest;)


Nu ska jag ta min snoriga näsa och sätta på kaffe så jag & Jenny kan umgås o prata litta:)



Skapa flashcards