Alla inlägg under september 2016

Av annapuumbagraaadin - 25 september 2016 18:04


Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta. 

Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting.

Vad är meningen med att det är krig och oreda i världen?

Vad är meningen att människor, små barn som yngre och äldre blir sjuka i obotliga sjukdomar?

Vad är meningen med att familjer slits sönder pga ovänskap och bråk?

Vad är meningen med att ens liv kan bli så otroligt turbolent att man ibland vet varkens upp eller ner, in eller ut?


Idag är en utav dem dagarna som jag verkligen avskyr mest i hela världen, då livet verkligen satte sig på sned för oss, då mardrömmar blev verklighet, då tårarna brändes så in i helvete på både kläder, kinder och golvet. Då hela ens värld vändes upp och ner, då allting snurrade, då allting blev tomt, då man visste varkens ut eller in, då man inte visste vad som skulle hända oss härnäst, det var bara en sak man visste, och det var att när vi tog våra sista steg ut ifrån sjukhus-rummet var att vi var ensamma, ensammast i hela världen och vår trygghet var borta, totalt borta.


Varje dag finns mamma och pappa i mina tankar, då man ofta tänker hur allting hade varit, vad dom hade tyckt, vad dem hade sagt, vad dem hade gjort, hur dem hade sett ut, hur dem hade pratat, hur dem hade luktat, för er som läser låter det säkert jätte konstigt. Men tänkt er, era sista ord till någon ni verkligen håller av, er sista bild utav människan, parfymen han/hon bar, kläderna som ni vet att människan tyckte lite extra om, sättet man vet att han/hon gjorde vissa saker på, det glöms aldrig bort, aldrig. Det sitter framför näthinnan, alltid... 


Idag är dagen för 11år sen då vi väcktes den dimmiga söndags-morgonen utav att vi åt chokladpudding till frukost, (vi blev lovade att mamma skulle få komma hem till oss denna dag, och vi hade aldrig i våra vildaste fantastier vetat vad följderna av sjukdomen mamma fick hade för konsekvenser. Vi trodde att hon skulle få komma hem till oss.) Två bekanta bilar håller uppe vid våra postlådor vid stora vägen, vi kände igen dem och undrade såklart varför dem stod parkerade där. Men, efter några minuter kör dem ner mot vår gård, mot vårt hus. Dem stiger ur bilen, går upp mot oss och vi går och öppnar ytterdörren. När dem steg in till oss och dem bad oss sätta oss ner i soffan och trappan.

Jag minns så tydligt hur jag satt och bet i arm-slutet på min tröja för att försöka dölja hur ledsen jag blev, för att inte tårarna skulle falla nerför mina torra kinder. Efter att dem sagt att vi var tvungna att följa med in till mamma på sjukhuset brast allting, jag sprang upp på mitt rum, satte mig i sängen och sa "Nej, aldrig. Jag vill inte." Jag sa det om och om igen, flera gånger. Idag är jag så otroligt tacksam att jag blev övertalad att följa med, att jag fick ett "avslut" på ett sätt jag hade ångrat för resten utav mitt liv. 

När vi skulle åka in till sjukhuset var jag så otroligt envis att använda mina linser istället för att ta mina glasögon, jag kan inte beskriva hur torra, skrynkliga och icke-användbara dem var efter bara några timmar denna dagen...

På vägen in till sjukhuset var det många tankar som for igenom huvudet, mycket man inte ville tänka, men som man inte kunde låta bli och ändå så övervägde man att "varför skulle det hända oss igen, det händer inte oss två gånger. Så orättvis kan inte världen vara." 

Tänk så otroligt fel man verkligen kan ha. 

 

När vi kommer fram till sjukhuset vågar jag inte lyfta min blick upp mot alla våningar, utan jag väljer att titta ner i marken hela tiden, för jag visste aldrig hur jag skulle reagera med alla tankar och tanken på att jag visste att mamma fanns där. När vi kommer fram till ingången för att gå in, tar jag ändå modet till mig och lyfter sakta men säkert blicken mot höghuset och tänker tyst för mig själv, "vi är här nu mamma, vi kommer till dig nu."


Tiden inne på sjukhuset var så otroligt fruktansvärd, bara känslan att komma innanför entré-dörren och känna sjukhusdoften fick mig att må illa och vilja kräkas. Vi blev visade upp på avdelning och dem berättade för oss vilket rum mamma låg på. Känslan när man skulle gå in på rummet får mig att klökas idag, det är en känsla som aldrig försvinner, som aldrig går att beskriva i ord, meningar eller texter. En känsla av att få det hemskaste vi någonsinn tvingats få se med våra egna ögon, där ingenting annat spelar någon som helst roll, man gick bara in med en ända önskan i det rummet och det var att allting skulle få bli bra igen. 


Dessa 12 timmar vi tillbringade på sjukhuset är dem längsta 12 timmarna i hela mitt liv, där vi tvingades få vara med om någonting man aldrig önskar sin värsta fiende, där tårarna aldrig tog slut och dem brände något fruktansvärt på kinderna, där kläderna var dyngsura av alla tårar man torkat, där papperna inte räckte till, dem var så tunna så det rann bara rakt igenom, där alla tankarna bara snurrade, man visste absolut ingenting. 

Att få stå brevid och känna sig så otroligt jävla maktlös och hjälplös och inte kunna göra ett skit för att det skulle få bli bättre, det gör ont i mig än idag och det kommer det alltid att tvingas göra. 

Vi tvingades stå/sitta bredvid och se hur allting hände och hur allting vände för oss. Hur hela vår värld rasade samman, hur vår trygghet somnade in framför våra ögon, när hon tog sitt sista andetag och hur hennes hjärta slog sitt sista slag. Att tvingas ta mamma i handen för sista gången, då man kände hur kall, blek och torr den var, att få pussa den en sista gång och krama henne för sista gången. Det var hårt, så jävla hårt. 

Att få höra orden "Vi kör hem när ni känner er redo."

Hem? Hem till vadå? Hem till ett hem som står tomt utan en mamma och pappa och man vet om att dem aldrig kommer tillbaka? Vad är det för "hem" vi ska till? Att vara enade och ta det gemensamma beslutet att välja att gå ut ifrån rummet och köra, det gjorde ont ända in i benmärgen. Det var fan inte rätt, det var inte såhär det skulle sluta och bli för oss. Men efter vår sista tid med vår älskade mamma tog vi modet till oss, vi gjorde oss beredda och blev klara, vi lyfte våra tunga fötter på det kalla golvet och gick sakta mot dörren som ledde oss ut ifrån sjukhus-rummet. Innan jag gick ut ifrån rummet, vände jag mig sakta om, tittade mot min mamma som låg där så kall, blek, stilla och fridfull i sängen och tänkte:

"Inom oss är vi alltid tillsammans mamma, Jag älskar dig."

 

 

 

Av annapuumbagraaadin - 23 september 2016 15:06


Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen. 


Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om den vore igår, att man kan minnas allting i detalj, steg för steg. Morgonen man vaknade och önskade att få stanna hemma (jag var fruktansvärt skoltrött) men mamma sa till mig att det var bäst att åka till skolan, för hennes skull... Jag gick upp, tog på mig kläderna, gjorde mig färdig och mamma skjussade mig till bussen nere i byn, där jag tog bussen tillsammans med en kompis. 

Då visste jag aldrig att det var sista gången jag fick höra eller se mamma för sista gången levandes i mitt liv. 


Dagen gick, jag var i skolan och jag gick på alla mina lektioner. Jag kände mig så otroligt stolt och skulle överraska mamma när jag kom hem med att berätta det.

(Sedan pappa dog när jag gick i slutet på 7:e klass så slutade jag bry mig om skolan, mamma fick upprepade gånger vara på möte på skolan och jag förstod aldrig allvaret i att sköta skolan.)

Jag och min syster tog tidiga bussen hem, när vi närmade oss hemma ringde vi mamma, då hon brukade köra ut till vägen för att hämta oss ifrån bussen samtidigt som vi tog posten.

Men mamma svarade efter ett tag där hon sa att hon var på sjukhuset. 

När min syster berättade vad hon sagt trodde jag inte på henne utan att hon skojade, men när vi kom hem förstod vi att det inte var något påhitt.. Pappa fyllde år idag, vi skulle åka till hans gravplats, tända ljus och tänka på honom, prata om honom och minnas honom, men ibland blir inte livet som man tänkt sig... 


Sedan den dagen för 11år sen har tankarna präglats, frågorna varit många och saknaden påmint sig varje dag.

Denna hemska dag för 11år sen, fredagen efter skolan, kunde jag aldrig i min vildaste fantasti veta att jag efter 2 dagar tvingas ta farväl av min ända, älskade och mest omtänksamma mamma. 


konsten att lära sig att leva utan den man älskar 

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards