Senaste inläggen

Av annapuumbagraaadin - 25 september 2016 18:04


Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta. 

Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting.

Vad är meningen med att det är krig och oreda i världen?

Vad är meningen att människor, små barn som yngre och äldre blir sjuka i obotliga sjukdomar?

Vad är meningen med att familjer slits sönder pga ovänskap och bråk?

Vad är meningen med att ens liv kan bli så otroligt turbolent att man ibland vet varkens upp eller ner, in eller ut?


Idag är en utav dem dagarna som jag verkligen avskyr mest i hela världen, då livet verkligen satte sig på sned för oss, då mardrömmar blev verklighet, då tårarna brändes så in i helvete på både kläder, kinder och golvet. Då hela ens värld vändes upp och ner, då allting snurrade, då allting blev tomt, då man visste varkens ut eller in, då man inte visste vad som skulle hända oss härnäst, det var bara en sak man visste, och det var att när vi tog våra sista steg ut ifrån sjukhus-rummet var att vi var ensamma, ensammast i hela världen och vår trygghet var borta, totalt borta.


Varje dag finns mamma och pappa i mina tankar, då man ofta tänker hur allting hade varit, vad dom hade tyckt, vad dem hade sagt, vad dem hade gjort, hur dem hade sett ut, hur dem hade pratat, hur dem hade luktat, för er som läser låter det säkert jätte konstigt. Men tänkt er, era sista ord till någon ni verkligen håller av, er sista bild utav människan, parfymen han/hon bar, kläderna som ni vet att människan tyckte lite extra om, sättet man vet att han/hon gjorde vissa saker på, det glöms aldrig bort, aldrig. Det sitter framför näthinnan, alltid... 


Idag är dagen för 11år sen då vi väcktes den dimmiga söndags-morgonen utav att vi åt chokladpudding till frukost, (vi blev lovade att mamma skulle få komma hem till oss denna dag, och vi hade aldrig i våra vildaste fantastier vetat vad följderna av sjukdomen mamma fick hade för konsekvenser. Vi trodde att hon skulle få komma hem till oss.) Två bekanta bilar håller uppe vid våra postlådor vid stora vägen, vi kände igen dem och undrade såklart varför dem stod parkerade där. Men, efter några minuter kör dem ner mot vår gård, mot vårt hus. Dem stiger ur bilen, går upp mot oss och vi går och öppnar ytterdörren. När dem steg in till oss och dem bad oss sätta oss ner i soffan och trappan.

Jag minns så tydligt hur jag satt och bet i arm-slutet på min tröja för att försöka dölja hur ledsen jag blev, för att inte tårarna skulle falla nerför mina torra kinder. Efter att dem sagt att vi var tvungna att följa med in till mamma på sjukhuset brast allting, jag sprang upp på mitt rum, satte mig i sängen och sa "Nej, aldrig. Jag vill inte." Jag sa det om och om igen, flera gånger. Idag är jag så otroligt tacksam att jag blev övertalad att följa med, att jag fick ett "avslut" på ett sätt jag hade ångrat för resten utav mitt liv. 

När vi skulle åka in till sjukhuset var jag så otroligt envis att använda mina linser istället för att ta mina glasögon, jag kan inte beskriva hur torra, skrynkliga och icke-användbara dem var efter bara några timmar denna dagen...

På vägen in till sjukhuset var det många tankar som for igenom huvudet, mycket man inte ville tänka, men som man inte kunde låta bli och ändå så övervägde man att "varför skulle det hända oss igen, det händer inte oss två gånger. Så orättvis kan inte världen vara." 

Tänk så otroligt fel man verkligen kan ha. 

 

När vi kommer fram till sjukhuset vågar jag inte lyfta min blick upp mot alla våningar, utan jag väljer att titta ner i marken hela tiden, för jag visste aldrig hur jag skulle reagera med alla tankar och tanken på att jag visste att mamma fanns där. När vi kommer fram till ingången för att gå in, tar jag ändå modet till mig och lyfter sakta men säkert blicken mot höghuset och tänker tyst för mig själv, "vi är här nu mamma, vi kommer till dig nu."


Tiden inne på sjukhuset var så otroligt fruktansvärd, bara känslan att komma innanför entré-dörren och känna sjukhusdoften fick mig att må illa och vilja kräkas. Vi blev visade upp på avdelning och dem berättade för oss vilket rum mamma låg på. Känslan när man skulle gå in på rummet får mig att klökas idag, det är en känsla som aldrig försvinner, som aldrig går att beskriva i ord, meningar eller texter. En känsla av att få det hemskaste vi någonsinn tvingats få se med våra egna ögon, där ingenting annat spelar någon som helst roll, man gick bara in med en ända önskan i det rummet och det var att allting skulle få bli bra igen. 


Dessa 12 timmar vi tillbringade på sjukhuset är dem längsta 12 timmarna i hela mitt liv, där vi tvingades få vara med om någonting man aldrig önskar sin värsta fiende, där tårarna aldrig tog slut och dem brände något fruktansvärt på kinderna, där kläderna var dyngsura av alla tårar man torkat, där papperna inte räckte till, dem var så tunna så det rann bara rakt igenom, där alla tankarna bara snurrade, man visste absolut ingenting. 

Att få stå brevid och känna sig så otroligt jävla maktlös och hjälplös och inte kunna göra ett skit för att det skulle få bli bättre, det gör ont i mig än idag och det kommer det alltid att tvingas göra. 

Vi tvingades stå/sitta bredvid och se hur allting hände och hur allting vände för oss. Hur hela vår värld rasade samman, hur vår trygghet somnade in framför våra ögon, när hon tog sitt sista andetag och hur hennes hjärta slog sitt sista slag. Att tvingas ta mamma i handen för sista gången, då man kände hur kall, blek och torr den var, att få pussa den en sista gång och krama henne för sista gången. Det var hårt, så jävla hårt. 

Att få höra orden "Vi kör hem när ni känner er redo."

Hem? Hem till vadå? Hem till ett hem som står tomt utan en mamma och pappa och man vet om att dem aldrig kommer tillbaka? Vad är det för "hem" vi ska till? Att vara enade och ta det gemensamma beslutet att välja att gå ut ifrån rummet och köra, det gjorde ont ända in i benmärgen. Det var fan inte rätt, det var inte såhär det skulle sluta och bli för oss. Men efter vår sista tid med vår älskade mamma tog vi modet till oss, vi gjorde oss beredda och blev klara, vi lyfte våra tunga fötter på det kalla golvet och gick sakta mot dörren som ledde oss ut ifrån sjukhus-rummet. Innan jag gick ut ifrån rummet, vände jag mig sakta om, tittade mot min mamma som låg där så kall, blek, stilla och fridfull i sängen och tänkte:

"Inom oss är vi alltid tillsammans mamma, Jag älskar dig."

 

 

 

Av annapuumbagraaadin - 23 september 2016 15:06


Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen. 


Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om den vore igår, att man kan minnas allting i detalj, steg för steg. Morgonen man vaknade och önskade att få stanna hemma (jag var fruktansvärt skoltrött) men mamma sa till mig att det var bäst att åka till skolan, för hennes skull... Jag gick upp, tog på mig kläderna, gjorde mig färdig och mamma skjussade mig till bussen nere i byn, där jag tog bussen tillsammans med en kompis. 

Då visste jag aldrig att det var sista gången jag fick höra eller se mamma för sista gången levandes i mitt liv. 


Dagen gick, jag var i skolan och jag gick på alla mina lektioner. Jag kände mig så otroligt stolt och skulle överraska mamma när jag kom hem med att berätta det.

(Sedan pappa dog när jag gick i slutet på 7:e klass så slutade jag bry mig om skolan, mamma fick upprepade gånger vara på möte på skolan och jag förstod aldrig allvaret i att sköta skolan.)

Jag och min syster tog tidiga bussen hem, när vi närmade oss hemma ringde vi mamma, då hon brukade köra ut till vägen för att hämta oss ifrån bussen samtidigt som vi tog posten.

Men mamma svarade efter ett tag där hon sa att hon var på sjukhuset. 

När min syster berättade vad hon sagt trodde jag inte på henne utan att hon skojade, men när vi kom hem förstod vi att det inte var något påhitt.. Pappa fyllde år idag, vi skulle åka till hans gravplats, tända ljus och tänka på honom, prata om honom och minnas honom, men ibland blir inte livet som man tänkt sig... 


Sedan den dagen för 11år sen har tankarna präglats, frågorna varit många och saknaden påmint sig varje dag.

Denna hemska dag för 11år sen, fredagen efter skolan, kunde jag aldrig i min vildaste fantasti veta att jag efter 2 dagar tvingas ta farväl av min ända, älskade och mest omtänksamma mamma. 


konsten att lära sig att leva utan den man älskar 

Av annapuumbagraaadin - 19 maj 2016 19:31


Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder: 

"Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har.

Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människor kanske gör. Att tänka på vad man kan sakna i ens eget liv, man kan börja rabbla hur mycket som helst, att kunna skriva ner många saker, men... Hur ofta tänker vi människor på det vi verkligen har i vårat liv? Det vi värdesätter först, mest och viktigast för oss. Jag gör det varje dag. 

Att jobba inom vården får mig att kunna se nya möjligheter varje arbetspass. 

Ibland är jobbet roligare vissa dagar och jobbigare vissa dagar. Att det finns rutiner/saker att följa, du ska hålla ett gott bemötande och vara trevlig, oavsett om man själv mår bra eller sämre vissa dagar. För så är vi alla människor uppbyggda, tänk om människan hade mått bra alltid, hur hade den människan fungerat då? Hade man utvecklats då?Förr tänkte jag också så, att tänk om man alltid fått må bra, men hur ska vi då kunna klara våra hinder i livet som kommer i vår väg? Hur ska människans psyke stärkas och hur ska man få erfarenheter i sitt liv? Att få följa en annan människans liv, få vara en del i livet och kunna påverka det, hjälpa det till det bättre. Att bara ta sig utav sin egen tid fem minuter, ta sig tiden att kunna sitta ner, ställa frågan: "Hur mår du?" och man samtidigt ser vårdtagare lysa upp och tindra i ögonen, hur en enda fråga kan betyda så oerhört mycket men som kanske inte alltid ställs så ofta, men ack så viktig fråga. Jag blir själv jätte glad, snarare överlycklig när någon frågar mig hur jag mår, för det är ett starkt bevis på att en människa bryr sig om en annan människas mående. Ett mående som vi alla människor bär på varje dag och som kan påverkas så oerhört mycket. Att ställa frågan hur man mår, ska man alltid kunna ta svaret på frågan, att tvingas möta verkligheten, kanske dem sorgsna ögonen och det tomma leendet. 


Som alla vet förlorade jag mina älskade föräldrar alldeles för tidigt och tankarna är många, ibland alldeles för många. Och så kommer det troligtvis alltid att vara, sånt är livet. Jag har tänkt så otroligt många gånger förr hur man ska kunna känna tacksamhet över ens liv när man tvingats vara med om ett sånt oerhört stort trauma som vi tvingades och allting därefter? Hela bergodalbanan som varade i många år, då tårar, förtvivlan och sorg satte prägel på ens liv, då man tvingades flytta från ställe till ställe, man tvingades höra elaka, hårda och dumma saker. Man vågade knappt säga ifrån till någon utan man låste allting inom sig och tvingades leva med det, dag ut och dag in. Men, sen dagen pluset på graviditetstestet visades har jag aldrig någonsinn tänkt så. Klart alla frågor, tankar och förtvivlan fanns under graviditeten, då jag var fullt medveten om att mitt barn aldrig får träffa sin mormor och morfar. Dem får aldrig en del utav mitt barns liv och han inte utav dem. Dem kan aldrig få vara med och påverka, få lära honom deras erfarenheter, finnas där som stöd, kunna lyssna och prata med honom. Aldrig få krama, pussa och vara i hans närhet. Få fira födelsedagar med honom. Det är sånt som känns så oerhört inombords på mig. Min lilla kille har sin farmor och farfar i livet och det är hans bästa vänner säger han själv, från dagen han föddes har dom funnits i hans liv, varje minut och sekund och aldrig tvekat på att inte finnas för honom, för det gör dom verkligen. Han är prio ett i deras liv och ställer verkligen upp i vått och torrt. Det känns så oerhört skönt för mig, att kunna se och höra glädjen, lyckan och skrattet som uppkommer när dem träffas. Att Melle kan fråga om vi inte kan gå in till farmor och farfar, att han vill vara hos dom. Det är ett starkt bevis på att han tycker om dom. Att han vill vara i deras närhet. Och det känns så oerhört skönt för mig, för det kunde lika bra kunnat vara tvärtom. Jag vet om att dem har gått in i en roll där dem försökt vara där för Melle även som en mormor och morfar. För mig är det en oerhört fin tanke, att man inte bara tänker på sig själv utan att man tänker för sitt barnbarns bästa. Självklart går det aldrig att ersätta men att ha sina tankar på det viset, det är oerhört fint för mig. När Melle åker gräsklippare, traktor, lastbil, är med överallt i den mån han kan och det är han verkligen. Att dem verkligen släpper in honom i deras liv och det är med stor varm och god kärlek. 

Som många vet så levde jag ett trassligt liv förr, jag tyckte aldrig det var viktigt att jobba, mina betyg hade jag aldrig tankar på att läsa upp, jag nästan "halv-bodde" i min v70 jag hade då, dem få kronorna jag hade tankade jag för, mat var det sista jag tänkte lägga pengar på, jag rasade i vikt och gick ner till 68 kg. Men sen jag träffade min sambo så förändrades allting sakta men säkert. Min svärmor och svärfar frågade om jag inte var intresserad utav att jobba och tjäna mina egna pengar och jag ryste på huvudet och tänkte, "vad sa dom? E dom inte kloka?" Men, att ha fått den bästa svärmoren jag någonsinn kunnat få som verkligen har tjatat, berömt, stöttat, lyssnat och alltid funnits där för mig så står jag här idag. Jag har läst upp mina betyg, jag har tre veckor kvar tills jag tar min USK-examen, jag har ett jobb och fyra andra jobb som drar i mig och vill ha mig på deras arbetsplats. Jag får höra feedback att jag är en trevlig, hjälpsam och ärlig arbetskamrat, att dem gärna ser mig som kollega. Och det hade jag aldrig kunnat drömma om för fem år sen. Hade jag aldrig haft mina närmsta i mitt liv, hade jag aldrig stått där jag står idag och jag hade aldrig mått så bra som jag verkligen gör. 


Jag vaknar varje morgon och känner sån oerhört stor tacksamhet över livet. Att jag formats till den jag blivit, att jag har glädjen, lyckan och livet med en frisk, nyfiken, glad, sprallig och aktiv liten kille. Han som får mitt och Niklas hjärta att smälta varje gång vi ser honom, varje gång han skrattar, pratar eller bara finns i vår närhet. Att vi format denna lilla killen tillsammans och han blir bara mer och mer nyfiken på livet. Vi har hela vårt liv framför oss, där vi tillbringar sekunder, minuter, dagar, veckor, månader och år tillsammans. Att han har dom bästa i sin närhet, i hans liv, som verkligen ger all sin kärlek till honom, finns för honom och älskar honom för den han är. För mig är det ren kärlek, glädje & lycka. 


En gång jag minns, var när jag hämtat Melle på dagis och vi kommer hem. Då Melle säger: 

"Mamma, morfar har varit på mitt dagis idag." Jasså, säger jag. Men älskade hjärtat, morfar finns ju i himlen bland alla stjärnor och tittar på dig varje dag. 

Melle tittar undrande på mig, är tyst en stund sen säger han igen, 

"Mmm, men mamma. Han var på mitt dagis idag, när vi åt mellanmål vinka han till mig genom fönstret." 

Jag tror honom, jag är alldeles säker på att mormor och morfar är med honom på dagis, varje dag

Av annapuumbagraaadin - 27 mars 2016 13:40


Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen? 

I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden

Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller senare. 

Det ämnet som många inte vågar, vill eller klarar av att prata om, då man låser in sig själv med alla sina tankar, sina frågor och undringar och man kanske tillslut varkens vet ut eller in. 


I mitt jobb möter jag detta ämne så ofta, så ofta. Ibland dagligen... 

Som jag är byggd med en otrolig förlust som ligger i mitt bagage så har man lite djupare förståelse för vad som kan hända som anhörig, reaktionen, smärtan, förlusten och sveket känns. Hur varje tår som faller på kinden bränns som eld från helvetet... Hur tomheten känns, som att man blir helt ihålig, kroppen som skakar utav rädsla, tankarna som snurrar som en karusell och man vet varkens in eller ut. vad händer nu? vad gör jag nu? 


Att få möta människor som når livets slut, hur man gör det bästa för att vården ska bli den bästa möjliga den sista tiden, hur man bemöter anhöriga med respekt och omsorgsfullt beteende. För många som inte jobbar inom vården som inte har en jävla aning om vilket ansvar vi bär på, som man ofta hör "ni torkar bara en massa skit." MASSA SKIT?! Det är det lilla vi gör och ni som yttrar er kommer väl också till den dagen då benen inte bär längre, orken och lusten försvinner, aptiten blir mindre och smärtorna tar överhand?  Det vi får vara med om, hur mycket ansvar man tar, vad som vi tvingas möta hur jobbigt en situvation än uppstår... Blickarna vi möter från anhöriga, orden som ekar kvar i huvudet och man avslutar sitt arbetspass med en massa tankar och funderingar.. Tabletter som ska räknas, hållas rätt på, se att patienten/vårdatagen får dem i sig. Att tvingas se dem som byggt upp det land vi lever i, med deras arma ben och armar, deras trötta kropp som nu säger ifrån efter ett helt livs långt slit. Vad tänker på dem? Se hur dem plågas för varje rörelse dem ska göra, hur värken blir allt mer och för varje dag ser man bara försämrig..


Livet är inte lätt, och det borde det väl inte vara iheller, för då hade man inte blivit lärd att möta svåra hinder och orka resa sig efter varje motgång, sträcka på sig och gå framåt, återigen? Men ibland tycker jag att ribban sätts lite väl högt upp, men man har lärt sig att ribban kan sträckas upp hur långt som helst, det finns inga hinder kvar längre.


Något man hör alldeles för ofta och som jag ibland kan bli fruktansvärt arg på, det är allt prat om folk som väljer att ta sina egna liv. Det är inte mitt liv att dömma andra efter deras mående, hur dem ska leva sitt liv eller hur dem ska välja sina vägar i livet. Men en människa som gör sånt mår inte bra. 

Psykvården i denna världen ser ut som den gör och folk undrar varför samhället ser ut som det gör idag? 

Det är inte konstigt ett dugg, så som folk som inte mår bra blir bemötta, inte kan bli hjälpta, blir släppta alldeles för fort och inte får den vård som behövs, så nej, det är inte ett dugg konstigt. Bristen och okunskapen inom detta område minskar med tiden och allting skärs ner eller slåss ihopa med helt andra områden. 

Jag har själv gått en kurs inom psykiatrin som heter: "Människor med psykisk hälsa." 
En oerhört intressant kurs, som egentligen ALLA människor skulle behöva gå för den psykiska hälsan/ohälsan, det man kan bemöta var som helst, när som helst. Hur viktigt det verkligen är att ta vårt liv på allvar. 

Att man inte smyger om man hör en människa som tex: drabbats av depression (som ökar otroligt i vårt land och sjunker i alla åldrar) Att man inte springer och pratar utan att man lär sig vad det är för sjukdom, vad som händer med människan, hur tankarna kan vara och vad som anhörig kan göra för att det ska bli bättre. 

Att folk ska få mer kunskap om hur skört ett liv kan vara. Hur statistikerna ökar medans antalet överlevande minskar. Jag hade en vän, en väldigt nära vän som valde att ta sitt liv för ungefär 2år sen och det gör ont i mig, än idag. Vi pratade mycket och han hade en trasslig bakrund som han inte klarade av och valde att ta sitt liv.Idag skrivs det massor på facebook ifrån hans familj, anhöriga, vänner och bekanta som skriver sina minnen dem hade tillsammans och ställer ofta, i nästan varje inlägg frågan, "varför?".. Vem kan svara på den?  Han frågade mig ofta hur jag orkade leva med den förlusten av att mina föräldrar är döda och faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka till mig igen. För mig har jag faktiskt aldrig tänkt i banorna att ta livet av sig, det jag har tänkt däremot 100000gånger är att jag ska värna, ta hand och finnas för mina småsyskon som jag är otroligt glad att jag har. Klart att det har funnits tuffa perioder i livet men inte att man inte fixat det och kämpat sig fram.  Men en utväg som suicid har aldrig funnits hos mig iallafall, skulle aldrig få för mig att lämna mina syskon ensama kvar. 

I julas träffades jag och min lillasyster och tittade genom gamla videoband sen vi var små, (mamma var tosed i att filma och fotografera) och känslan av att kunna titta på detta tillsammans, prata om livet förr, skratta åt saker och kunna säga vad vi tycker. Mamma som åkte pulka med oss barn nerför vår branta backe på gården, där det kvittar vilken scen hon var med i filmen så såg man alltid hennes smaljgropar, leendet, skrattet och den härliga norrländska dialekten. Medans pappa hade filmat ett helt band när han satt sig ute i mussen vid alla granar och kollade ut över åkern där det stod tranor och han pratade på, när han körde traktor, sågade träd. Det var deras hobby, det tyckte dom om. Och jag är oerhört glad att jag fick så otroligt fina föräldrar som jag tar med mig mycket erfarenheter efter. För utan dom hade jag inte varit den jag är idag. 


Jag tror inte det finns någon som inte undrar hur allting kommer att bli, se ut, hur ska anhöriga klara sig, hur ska deras framtid bli, osv, att dem tankarna har slagit oss alla någongång, och det är väl inte konstigt isåfall? Jag tänker så otroligt ofta. Hur viktigt det är att prata med varandra som anhöriga, sambos, föräldrar, familjen, vänner, osv för den dagen kommer, oavsett om vi vill det eller inte... 


Varje dag undrar jag hur mitt liv sett ut om mamma och pappa inte lämnat oss, vad som har hänt med dem sen dem försvann, hur dem mår idag, vad dem gör idag.. Blir allting helt svart efter att jordelivet är slut eller lever själen vidare? Nu i påsk var vi hos dem och tände ljus, la blommor och Melle är så intresserad varje gång vi ska köra dit, han pratar om morfar hela tiden, att dem ska köra traktor tillsammans, äta ihopa och rita ihopa. Jag skulle aldrig få för mig att ljuga för Melle om hans mormor och morfar eller någonting annat, visst att han "bara" är 3år men han förstår så otroligt mycket och det tänker jag inte sticka under stol med. En kväll när vi var hemma och skulle äta middag så satt Melle i köket på mattan och tittade ut genom vårt köksfönster, då jag sa till honom att han skulle komma och sätta sig för middagen var klar, då tittar Melle undrande på mig som han alltid gör när han tänker. 

"Mamma, jag vill inte äta vid bordet idag, jag vill äta med morfar." 

"Men lilla hjärtat, säger jag. Morfar bor ju i himlen och äter där tillsammans med mormor. Dem sitter säkert med oss vid matbordet när vi äter, men vi kan inte se eller höra dem." 

Då svarar Melle bara: "Då vill jag åka upp till himlen och äta med dom så jag kan titta och prata med dem." 

Jag tittar på Melle och ger honom världens varmaste bamsekram. 

Mitt hjärta smälter och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag blev rörd, för det är såklart man blir det. En liten kille på 3år med så otroligt många känslor, tankar, funderingar och undringar. Jag är fullt medveten om att det kommer att komma mycket mer frågor och jag kommer svara på vartenda en. 


Livet ger oss prövningar, man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Berätta för dem du älskar, uppskattar, tycker om. Dröm om morgondagen, Minns gårdagen och Lev i nuet. 


Av annapuumbagraaadin - 29 oktober 2015 20:14


Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt normalt mänskligt, det viktiga är bara att man ska kunna hantera det, hantera sina känslor, sina tankar och sina handlingar. Visst, det är lätt som en pannkaka tänker du och nej, det är absolut inte så jag menar. Livet är inte lätt, och det ska det väl inte vara alltid iheller, (i rimliga mån) livet sätter oss på olika prövningar dagligen, vad man orkar med, klarar av och hur kroppen känner av det. Det viktiga är inte att alla vet om det, utan att man utan att skrika det rakt ut, skriva det på fb (där vi alla är olika på den fronten, vissa delar med sig utav allt och vissa inte. både på gott och ont tror jag..) Jag tänker som så att dem människorna som bryr sig om mig och min familj pratar och umgås vi med, resten är ren nyfikenhet och så är människan skapad, nyfiken och full utav undran.. 


I tisdags kväll tittade vi på cancergalan som gick på tv, tillsammans mot cancer. 

Jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag grät, för det gjorde jag, det är så fruktansvärt hemskt, sårbart, elakt och orättvist! Jag vet om att det kvittar hur många bokstäver, meningar eller stavelser jag får fram så kan det inte lindra någons smärta för det, jag vet att där finns många utav er ute i världen som håller med mig på den fronten ändå. Denna hemska sjukdom som har förstört så otroligt många liv, barn, yngre, medelålders vuxen och äldre. I dagens samhälle kvittar det vilken ålder vi befinner oss i för idag kommer allting imot oss ändå, oavsett om vi rökar, snusar, motionerar, äter rätt, osv.. Det är mycket som visar på forskningen och alla får givetvis tycka och tänka vad dom vill om det, men i så många år som folk skänkt och bidraget med pengar till forskningen, varför tar det då så lång tid för foskningen att gå framåt? :/ 

Denna hemska äckliga sjukdom fick sin vilja igenom, den sjukdomen tog min pappa ifrån mig, mina syskon, min mamma och min pappas kollegor/vänner/bekanta. Efter att fått diagnosen bekräftad om hur det skakar om hela ens liv, vad tänkte egentligen pappa just då? Hur kände mamma? Mamma visste att hon en dag skulle förlora sin livskamrat, sin själsfrände, sin bästa vän, skulle lämna henne och bli ensam kvar med oss barn. Jobba för en, driva vår stora gård själv med oss barn. Hur fort skulle det gå? Vad skulle hända med pappa igenom sjukdomen? Tänk alla dessa frågetecken som måste funnits i huvudet på dem båda;( vilket rent helvete dom måste haft.. Ett helvete som bara var en början för dom utan att dom själva visste om det :( Efter att pappa fick sitt cancerbesked fick han 2år kvar att leva, 2år??! 


Många gånger har jag undrats över livet, hur det vill spegla sig, hur det vill föra en framåt, vad man ska tänka på, vad man ska göra för det ska vara "rätt", men det har jag lagt bakom mig. Istället blickar jag framåt, jag är så otroligt glad och tacksam att jag varje morgon vaknar frisk, känner mig kry, jag mår bra, jag har ingen värk, jag har världens gladaste son och världens bästa sambo i min närhet. Sen jag blev mamma för snart 3år sen (3år??! Tiden verkligen springer iväg, det vet ni alla som själva har barn:) Så har jag börjat tänka annorlunda, man värdesätter livet på ett helt annat sätt. Självklart gjorde man det förr också men ja, det är svårt att förklara hur jag menar för det ska tolkas rätt.. Förr levde man som så att man "tog dagen som den kom, eller det löser sig på ett eller annat vis." Idag är det något extra speciellt, mina tankar är otroligt många och jag bryr mig om folk, ibland bryr jag mig alldeles för mycket, eller. Kan man det?  Jo, det kan man.. Man kan engangera sig så mycket i andra och deras mående och totalt glömma bort sig själv, många som känner igen sig kanske? Men när kommer man på den gränsen, den signalen man behöver där man faktiskt också behöver ta hand om sig själv och tänka att vem tackar egentligen dig när du arbetat ut dig totalt, känner dig depremerad och behöver en hjälpande hand och stöttande kram? Väldrigt få skulle jag tro, för det första, vem ser dessa signaler i tid? Vem tar sig an och frågar hur det verkligen är? Det tråkiga i detta samhället är att människor kan ha sådan brist på okunskap och inte vet hur dom ska bete sig. 

För mig tycker inte jag det är svårt, tycker man om en människa och uppskattar den människan så visar man det, kan vara genom ord, meningar men också att träffas, fika ihopa osv, det behöver inte vara "så stort alltid" som många tycks tro.. 


Idag har jag varit inne på Simrishamns sjukhus och fått äran att gå brevid två operationer, 

oerhört intressant och lärorikt. (För er som inte vet så jobbade min mamma och pappa på ambulansen i Simrishamn i många år, mamma jobbade även på avdelning på sjukhuset.) Den första människan jag stöter på är mamma och pappas gamla kollega på ambulansen och alla dessa goa härliga och underbara människor som varje gång man möter dom skiner upp med ett leende och säger: "Nämen, är det Anna? Alwe och Lenas tös? Gud vad kul att se dig, Hur är det med dig och tvillingarna?" (Tvillingarna är mina småsyskon) och man blir totalt varm inombords! 

Under denna dagen träffade jag tre gamla vänner till mamma och pappa både kollegor och vänner, och ibland har jag faktiskt trott att folk sagt åt mig att dom tyckte så otroligt bra om mamma o pappa för det "ska låta bra" (dock inte bland ambulans-personalen) för jag har alltid fått höra att det varit otroligt synd om oss. (hatar när folk tycker synd om mig) men idag när jag pratade med dessa och dom berättade för mig så var det en sten som släppte, den liksom sjönk till botten och undran blev bekräftad.. Alla mina tankar, frågor och undringar om mamma o pappa, ja vad vet jag egentligen sen jag var liten och knappt minns något? vad har dom mer jobbat med än ambulans o sjukhus? osv.. för hur lätt är det att veta när man knappt minns och varit föräldralös i snart 12år? vem kan jag fråga? vem vet något roligt som hade varit roligt för mig o mina syskon att veta? ja, denna procedur... 

Det var en som frågade mig idag vad som egentligen hände med mamma, efter att jag berättat så verkade han så "lättad", han sjönk liksom ihop på stolen och suckade djupt.. (Tror inte många vet den riktiga orsaken) Då han säger till mig: 

"Jag var på Lenas begravning, jag såg dig och dina syskon där. Det var en smärta och en bild jag aldrig kommer att glömma, då var ni ledsna va?" "Ja, självklart, svarade jag.." "Det förstår jag, det hade jag också varit.Lena var en underbar människa, jag minns sista gången jag träffade henne, det var en vecka innan hon dog, hon var lika glad som alltid." 

Jag berättade för honom att det mamma drabbats utav hade läkarn i Lund under sina 50år bara varit med om en gång tidigare, det var oerhört sällsynt.. Då han säger: "Också skulle just Lena drabbas utav det." 

Mmm, just då kände jag bara hat mot vad som hänt min mamma, men om det inte drabbat oss hade det drabbat någon annan..(ska man kanske tänka) En annan jag träffade idag berättade lite om mamma o pappa och om hur det var när pappa varit sjuk, och det fick mig att bli så ledsen, för jag kan aldrig någonsinn försöka förstå vilken smärta och press pappa måste ha känt inom sig, att tvingas se hur hans sjukdom brottade ner hans svaghet och styrka. Trots att han var envis och gjorde som han själv ville (på både gott o ont:) men oavsett hur hårda alla människor verkar vara på utsidan så finns där alltid en öm punkt.. Och jag vet att mamma o pappas ömma punkter var deras barn. 

Tanken utav att bara veta att man ska dö och lämna kvar sina barn och sambo? När detta hände mamma och pappa var det så förstorat, man hörde hur allt gått till på 200 olika håll och ingenting stämde, men idag är det "vardagsmat", idag är detta tyvärr ganska vanligt iomed det finns så många sjukdomar som tar över våra liv. 


Jag själv har valt att jobba inom vården, inte enbart för att mamma och pappa har gjort det, utan för att kan jag hjälpa människor så vill jag kunna göra det också. Jag är inte den personen som bara kan sitta still på en stol brevid och rullar tummarna, jag vill själv kunna vara med och bidra med en hjälpande hand, finnas vid sidan och stötta, ge positiva ord som ibland bara behövs.. När jag tänker på döden så tänker jag bara att den finns inte idag, jag vill kunna göra det bästa utav dagen som ges, att ta tillvara på dagen och fånga varje ögonblick. Nästan dagligen så möter jag cancerpatienter där jag tvingas se deras ledsna ögon, tunga blick, deras ord om alla deras frågor, vad ska hända sen? Varje dag tänker jag att jag är så jävla ledsen för allt vad denna sjukdomen ställer till med, men att få vara med i deras vardag och försöka göra det till den lite bättre får mig att tänka ofta på hur dem egentligen har det, hur dem tvingas leva i ovisshet, oro, ångest och ängslan.. Man hör folk i ens umgivning där dem klagar på håret, det är inte bra, det ska färgas, kläderna sitter inte bra, får skicka efter nya osv, "vardagliga sysslor som många "brottas" med.. Men oavsett hur "jävligt" man själv har det, så finns det alltid andra som har det värre än en själv, alla dessa cancerpatienter som tappar sitt hår efter sin strålbehandling, tänk att få en diagnos stämplad på sitt eget liv och veta att man aldrig någonsinn blir frisk igen, att man faktiskt ska dö, vilken dag som helst vinner cancern kampen om sitt eget liv..


Min mamma och pappa var min stora förebild som alltid lever kvar med mig, dem gav mig den bästa barndomen jag någonsinn kunde få, dem lärde mig vad som var rätt och fel, att man ska behandla människor som man själv vill bli behandlad, att gör man något dumt ska man alltid stå för det oavsett om det inte alltid är så bra, dem lärde mig att räkna matte, kunna klockan, lärt mig skratta, ta mina första steg, men en sak jag aldrig kommer att glömma, det är när vi är hemma i köket (som liten) jag hade presic fått en sån bok med "mina vänner" och jag ville skriva med mamma och pappa i den, där det löd en fråga: "Min högsta önskan" och pappa svarade "Att bli frisk". 


förstod jag inte vad han menade, men idag inser jag hans enda önskan... 

Av annapuumbagraaadin - 19 januari 2014 11:24


Jag kan än idag minnas er doft, ert underbara leende som alltid stärkte en själv,

hur ni alltid hjälpte oss, lekte med oss, gjorde saker med oss och hur ni skyddade oss,

"ni är vårt revir, kommer någon för nära det så finns vi i alla lägen"


Det har gått 10 & 8 långa, jobbiga, svåra o hårda år utan er, mamma&pappa, jag blundar o tar ett djupt andetag o tänker för mig själv, "vart har alla åren tagit vägen?" Jag kan än idag minnas dagen som igår, hur man fick chockbeskedet...

hur tårarna bara rann, huvudet snurrade och man inte förstod någonting, hur det verkligen skulle sluta.

sluta för oss, nu när vi stod ensamma kvar, utan någonting, utan någon trygghet, utan någonting,

kvar fanns bara vi tre av vår familj, ensamma kvar.


Jag tänker ofta på hur dessa 10 åren har hjälpt mig, och jag kan vara ärlig med att säga att man verkligen har

erfarenheter i baganget.

Det första jag blev klok på var hur fruktansvärt illa folk kan bete sig, hur man roffar åt sig och beter sig utan att skämmas mot barn i ens närhet, hur man säger elaka saker om ens föräldrar och samtidigt njuter när orden har förblivit sagda. Jag förstår inte hur man tänker, förr eller senare hamnar alla i den situvationen men det tänker man inte på då förrän man själv sitter i samma sitts. Idag när jag möter er ute känner jag fortfarande den vrede o ilska inom mig o det kommer jag alltid att göra, men samtidigt märker man hur folk skäms för när jag tittar dom i ögonen så flackar deras blickar ner i marken. skamligt & vidrigt!


Jag har alltid fått höra hur dålig jag är, hur otroligt korkad jag är o inte duger till något

"Amen Anna, du kan ingenting o du vet absolut ingenting"

"du duger fan inte till någonting"

"förstår du inte sanningen i det hela, det är ditt fel att dina föräldrar faktiskt är döda"

"du klarar inte av någonting"

"jag förstår inte hur du orkar leva med dig själv"

"det bästa vore om du tog livet av dig för ingen hade saknat dig ändå"


- idag när jag tänker tillbaka på alla ord, meningar jag fått höra o alla texter jag läst så tänker jag bara på hur otroligt otrygga, sårade, människor som sagt allt detta till en flicka när man själv är vuxen människa.

Idag kan jag rynka på ögonbrynen o fråga mig själv vad ni är för ynka människor, hur ni verkligen själva har mått,

att man ens har en tanke på att häva det ur sig, men det kommer alltid förbi ett mysterium.


Idag 10 år senare står jag stark, rak i ryggen o har min starka o envisa vilja (efter pappa:) och vet verkligen vad jag vill med mitt liv, hur jag gör det jag tycker om och gör det jag känner för utan att någon kommenterar det.

Jag har en liten son, vår lilla Melwin som gör sina framsteg varje dag och verkligen är helt underbar.

Idag kan jag faktiskt känna mig stolt över hur jag tar hand om lilla Melwin, hur vi leker, busar o lär honom saker ifrån när jag var barn. Melwin ska få samma trygga uppväxt (med mamma o pappa i livet) som jag själv fick en gång.


Det är inte sympati eller medgivande jag söker, det är att folk ska vakna upp till verkligheten o möta den med öppna ögonen o inte möta den med stängda ögon, vi alla människor lever bara en gång och livet är alldeles för kort för att slösas bort, alldeles för kort...







Av annapuumbagraaadin - 9 juli 2013 21:50


Att ta vara på sitt liv är en gåva o en prövning vi alla får för varje dag som går,

man vaknar och vet inte hur dagen ska utvisas.

Den kan både bli bra men den kan också gå snett, ibland för snett..

Vi känner säkert alla igen oss att alla dagar inte kan ligga på 100% topp, ha humöret uppe och må bra,

jag tror att jag pratar för dem flesta som läser detta att sånna dagar har vi alla och det har man alldeles rätt att ha.

Man är inte mer än människa och måste få uttrycka o visa sina känslor,

glada som ledsna, fina som tråkiga och även lyckliga som sorgsna...


tankarna blir alltid flera än vad dom ska vara när en speciell högtid har nått mig,

fyllde år för ungefär en vecka sen men kände knappt någon glädje av det alls och har inte gjort det dem senaste 10 åren, minnena o tankarna blir allt fler o saknaden blir tyngre..

Att tvingas leva varje dag utan att få se, prata, känna eller höra sin mamma o pappa är otroligt tungt,

jag tror inte att man själv kan förstå innebörden om man inte själv varit med om det och det ska man vara glad över. Även om vissa inte förstår hur bra dom verkligen har det och ska tänka på att ta tillvara tiden,

men ack, det är så lätt att tänka att "varför skulle det hända mig, det händer inte på minst 20 år"

och det är givetvis lätt att tro, men världen vänder o ens liv kan rasa på mindre än 2 minuter sen kan

allt vara borta, helt tappat och försvunnet.. 

Att tänka att "det händer inte mig, varför skulle det göra det", så gjorde jag också..

men att idag gå varje dag utan att kunna ta upp telefonen, berätta när något roligt/tråkigt har hänt, när man behöver goda råd o inte vill stå ensam med något beslut, att kunna slå nummert som fortfarande sitter fast i huvudet som man kan alldeles utantill, minnas vilken parfym som var favoriten, maträtten som var godast, vilka minnen man väljer att dela med sig o vilka man väljer att behålla för sig själv, att inse o förstå att man faktiskt aldrig någonsinn mer får träffa, se, höra eller känna människorna, det finns inpräntat men man förstår aldrig det...


Förr kunde jag se allting negativt och ingenting var bra, men för varje dag som går så vaknar jag med världens finaste, vackraste o mest underbara lilla charmtroll brevid mig, som ligger o jollrar för att kalla på mig, som ler, skrattar och bara är i närheten utav mig. både mitt & min sambos liv förändrades totalt när vi fick se vår lilla gosse för första gången, känslan går bara inte att förklara, helt för bra för att vara sann..

känslan att man skapat något så fint, välformat o vackert är helt otroligt.

Idag är vår lilla gosse redan 4,5 månad, snart 5 månader och jag ställer mig frågan om o om igen,

"vart tar tiden vägen?" den verkligen springer iväg o det är underbart o fantastiskt att få se alla utvecklingar, alla rörelser, få höra skratten, jollringarna, allt. verkligen allt. allt. allt.


älskade lilla Melwin, mammas lilla pojke<3


Av annapuumbagraaadin - 2 april 2013 10:27


Att få bära sitt gemensamma barn i 9 månader är en helt fantastisk & underbar känsla,

något som aldrig går att förklara i ord, meningar eller texter.

Att få lyckan, chansen & glädjen att bli med barn, få känna hur kroppen faktiskt förändras för varje dag som går,

få gå på föräldragrupper och träffa andra partners som också får gå igenom samma fas som en själv,

få gå på kontroller hos barnmorskan, titta på ultraljud där tankarna och spänningen stiger mera än vad den varit i från första början, tankarna kring hur förlossningen både skulle starta och sluta, och samtidigt få glädjen att veta och hela tiden bli påmind om att det faktiskt växer en liten krabat i magen som kommer att komma ut och förändra världen för oss. Jag skulle ljuga om jag skrivit att jag inte grät, för det gör jag.

Jag gråter utav enorm lycka att vår älskade Melwin kommit till oss och förändrat våra liv,

att vi faktiskt blivit den familj vi pratat om sen start för oss..

Nu är "allt som vanligt igen", vilket jag menar med min kropp, den är återställd och magen o bökandet har försvunnit.

Jag har tappat 25 kg sen förlossningen och tiden har verkligen bara sprungit iväg,

sen vår lilla påg kom till världen har ens liv fått en helt ny syn på livet, livet har fått en helt annan innebörd och man värdesätter saker på helt andra sätt. Den 16 April blir lilleman 2 månader, han växer så det knakar och man ser förändringar för varje dag som går. Tiden går fort, alldeles för fort...

Jag har haft bloggen nere ett par månader, pga skrivandet och orken tog slut helt enkelt, jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om, samtidigt som jag egentligen ville skriva men att inte allmänheten skulle läsa det.

Trots att bloggen legat nere så länge har jag ändå haft trogna läsare ser jag och det är kul :)

Har alltid fått höra att det jag skrivit om förr har berört många och fått oerhört många att fälla en tår och även tänka om i sina liv, och det kan göra mig glad, att jag kan hjälpa andra.. Men även att kunna hjälpa sig själv.


Just nu sitter jag med en kopp nykokat kaffe och fullkomligt njuter utav mitt underbara liv,

sidan om mig ligger världens finaste skapelse och sussar gott :)

Aldrig hade jag kunnat drömma eller ens tänka mig att just detta skulle hända mig,

efter alla mina år utav oro och förtvivlan så har lugnet lagt sig, klumpen i magen har försvunnit för gott och jag kan känna lycka o glädje, men trots det så finns saknaden och tankarna om varför kvar och det har jag insett att jag får leva med för resten utav mitt liv.

Melwins mormor & morfar finns i himlen och det finns det även andra barn som har tyvärr,

då jag har fått förfrågan hur jag ska hantera och berätta det för honom när han blir större eftersom han har sin farmor och farfar nära sig. Men som jag sagt ända ifrån början utav vår graviditet,

när Melwin blir större ska jag berätta vilka enorma förebilder, underbara, hjälpsamma,

fantastiska människor hans mormor och morfar verkligen var ♥

   

Skapa flashcards