Senaste inläggen

Av annapuumbagraaadin - 6 december 2012 13:50


vår framtid


 


Av annapuumbagraaadin - 28 oktober 2012 15:31



Vi längtar efter dig♥


 


Av annapuumbagraaadin - 16 augusti 2012 10:13



underbart! :)





Av annapuumbagraaadin - 15 augusti 2012 11:36




Vad får en människa att gå över gränsen & göra det helt otänkbara?

Ibland eller nä, ganska ofta faktiskt ställer jag mig frågorna hur man kan bete sig?

Hur man kan vända på saker o ting hela tiden för att det ska kännas lättare,

lättare att vända ryggen till, vända på klacken och gå och låtsas som att inget har hänt?

Jag tror att alla har levt så mer eller mindre, skillnaden är väl bara hur ens beteende överväger en själv.

När jag var yngre var jag rädd för att ta tag i mina problem, låtsades som ingenting och hoppades på att glömma att något sagts eller gjorts och att man till slut skulle glömma bort allt,

men hur man än vrider och vänder på allting så hinner det ikapp en fortare än vad man själv tror,

hur mycket man än försöker putta undan sina problem så känns allt jobbigare och tillslut vet man inte

hur man ska klara av det och till slut går det kanske tillomed så långt att det inte finns mer än en väg ut,

en väg som kan orsaka måde mardrömmar och elände.


Jag har krusat, tjatat och jagat folk, (missförstå mig rätt nu)

på ett sätt för att försöka få folk att förstå att livet är alldeles för kort för att bråka,

att man ska försöka inse vad livet är värt innan det är försent.

att på 1 minut kan hela ens värld, hela ens liv rasa samman och aldrig bli detsamma mera.

Men jag har insett och förstått att det kvittar hur mycket man tjatar, krusar och jagar folk så hjälper inte det ändå, har folk bestämt sig så har dom och det får faktiskt stå till deras försvar.

Kanske är skillnaden att jag ser saker på helt andra perspektiv och har fått en helt annan innebörd utav livet än vad andra har,jag har sett mer än vad andra har, jag har fått höra och tagit

imot mer än vad andra någonsinn kommer att göra,

jag har tvingats gå igenom mer än vad andra någonsinn kommer att förstå.

Men det står till mig, hur andra tänker, resonerar och väljer är deras val, jag kan inte mer än försöka.

försöka få folk att förstå vad som håller på att hända och kan hända, men ingenitng hjälper.

man är maktlös och man kan bara stå brevid och bara se på.


jag är totalt tom på ord, jag kan bara hoppas...

Av annapuumbagraaadin - 11 augusti 2012 09:41



Det sägs att för varje dag som går så ska man aldrig sluta förvåna sig,

förr har jag faktiskt aldrig brytt mig om det ordspråket och tänkt att folk får göra presic vad dom vill,

prata om vad dom vill och bete sig hur dom vill, trivs man inte i sällskapet är det bara att säga

tack och hej, vända på klacken och sen gå vidare i livet.

Absolut, det kan jag mycket väl göra än idag, men folk som står en nära, som man pratar med ofta

och som man tror det "bästa" om, helt plötsligt förvandlas dessa människor till svin,

riktiga svin helt enkelt! att snacka en massa skit bakom ryggen, och sen inte kunna stå till det utan lägger upp lögner på lögner för att försöka rädda sitt eget skinn o inte vilja hamna i skiten?

Asså, jag är kanske korkad och dum, men jag förstår inte, varför ska det vara så otroligt svårt att hålla sig till sanningen? för mig är det ingen konstighet alls, man pratar om sånt som är sant, sen är det bra.

Sen får folk ha vilka synpunkter och klagomål som dom vill, men istället för att prata en massa bakom ryggen och till andra människor som inte alls är involverad bara istället för att ta sig i kragen, komma fram till mig och ställa frågan rakt ut? vad är det som är så oerhört svårt egentligen?

man kan ju börja undra om man ser farlig ut eller vad som är problemet,

eller är det kanske för att jag tar för mig och säger presic vad jag tycker o tänker?

folk som är rädda att få veta sanningen borde ta sig en tankeställare, ordentligt.

för ett liv som är uppbyggt på lögner, till slut kan man ju inte hålla reda på vad som sagts o inte?

Ja, det är tur man vet vilka människor som håller på med sånt trams, "vuxna människor" eller som ska

försöka framstå som vuxna, folk pratar och man lär sig fort hur folk fungerar, skillnaden är bara att

det är skillnad på att bilda sin egen uppfattning eller lyssna på massa lögner.


Nåja, för övrigt lever jag livet, njuter utav varje dag som går, tankarna och frågorna blir allt flera

och det är en spännande tid framför mig, det är underbart! :)

Jobbet tog slut igår tyvärr, saknar det redan, känns konstigt att inte behöva ställa klockan o veta att man ska köra till jobbet och träffa alla underbara äldre människor:(

Men två veckor har jag "semester" sen är det dags för nya tag i skolan,

då börjar den igen och denna terminen ska kämpas otroligt med alla betyg så allt går enligt mina

framtidsplaner, är jag stark nog och envis så kommer jag lyckas,

jag har lyckats hittentills i livet och förhoppningsvis kommer det fortsätta så:)


Varje dag ställer jag mig olika frågor, frågor som jag tyvärr aldrig kommer få svar på,

hur dom hade tyckt och vad dom hade tyckt, men frågor är frågor o svar är svar :/

tryggheten jag fått veta är att mamma och pappa var överlyckliga när jag låg i mammas mage

och dom väntade mig, känns oerhört skönt att veta:):):)


Folk förändrar sig för varje dag som går, och ibland blir dom aldrig densamma mera, tragiskt och tråkigt,

men jag har insett att vi alla har varsitt liv och alla får leva sitt liv presic hur man vill.

Det är inte lönt att lägga ner tid och energi på att undra varför, det är som det är,

varje dag är en ny utmaning och man ska våga leva sitt liv,

jag vet hur mitt liv ser ut, jag har mina framtidsplaner och därför kommer jag satsa,

fullt ut! jag skiter i folk som vänder mig ryggen för att förr eller senare kommer sanningen fram även för dom att det är dom själva som mår dåligast i slutändan, folk tror att jag inte fattar, inte förstår sammanhang och är allmänt korkad, man ack, den dagen kommer också då jag får nog och framför det för människor,

jag kan vara givmild, vilja allas bästa och ge folk chanser på chanser,

men även jag öppnar ögonen till verkligheten och då blir folk väldigt kloka på det och oftast

gör det mer ont på dom än vad det någonsinn varit för mig.

Jag har gått igenom för mycket, en liten bråkdel utav vad en annan 22 åring har,

jag har mycket i bagaget, har lärt mig hur folk fungerar, hur elaka människor kan vara mot mig,

och hur folk verkligen kan bete sig, skrämmande....

Men jag har mitt på det torra, jag har överlevt mycket och det ska otroligt mycket till att

försöka sänka mig, men bara fortsätt, ni är välkomna att prova ett litet tag till:)


Av annapuumbagraaadin - 7 augusti 2012 11:41



Vecka 15 every day count







Av annapuumbagraaadin - 2 augusti 2012 13:33




Livet är helt jävla underbart, fantastiskt & awesome! :)




Av annapuumbagraaadin - 20 juli 2012 15:59



Att förlora någon man älskar, det gör inte bara ont, man blir ledsen, helt förkrossad, känner sig ensam

på något vis och framför allt att allting verkligen går i kras, hela ens liv vänds upp och ner.

Saknaden efter mamma och pappa växer sig bara starkare för varje dag som går.

Efter att ha levt med ständiga tankar, frågor och oro inom sig 24 timmar om dygnet så har det

äntligen vänt, vänt till det positiva.

Mina fina vänner har sagt till mig gång på gång,
"åk till kyrkogården, gråt ut och känn din saknad"

"skriv av dig, du är duktig på att skriva, du behöver skriva av dig innan det blir för mycket för dig"

"klart du känner din saknad men trots allt kommer dom alltid vara nära dig"

Det är verkligen ord som värmt och som verkligen har betytt något för mig, för utan alla goda råd, stöttningar och alla dessa kramar jag fått under alla 9 åren så har detta hjälpt mig framåt på min väg,

även om jag i vissa situvationer trodde att jag nästan gett upp hoppet och trodde o tyckte att allting var omöjligt.


När jag var påväg in mot sjukhuset hade jag miljoner tankar, jag kände tårarna ville komma men jag förbjöd dom, istället satt jag och tänkte på vilka svar jag kommer få och vilken lättnad det kommer bli framöver.

Satte mig ner i väntrummet och tittade på klockan, jag var för tidig, som jag alltid är annars,

men bättre att vara i god tid än att vara försenad.

När klockan slog om och tiden var inne började jag dricka mitt vatten, kände hur nervusiteten steg,

och tiden gick, tio minuter efter min tid började jag sakta inse att läkaren hade glömt bort tiden och jag hade nästan gett upp hoppet och tänkte köra hem igen, men då kom läkaren, mötte mig artigt och visade mig vägen in i rummet.

väl inne i rummet gick allting förvånandsvärt bra, han förklarade ordagrant och förstod jag inte vissa ord eller vad han menade så förklarade han på andra sätt så jag verkligen förstod och det kändes skönt,

men samtidigt som jag satt och ville veta o frågade mina frågor så snurrade mina miljoner tankar.

Påvägen ut ifrån sjukhuset när jag stod i hissen tittade jag mig i spegeln och sa till mig själv,

"Starkt jobbat Anna!" Och jag kände mig otroligt nöjd med min enorma insats.

Kom ut i bilen på parkeringen då allting bara brast framför mig, jag läste mina papper om och om igen som jag fått utskrivit och tårarna bara rann, hur jag än försökte stoppa dom så gick det inte, och tillslut brydde jag mig inte om det utan bara lät dom rinna.

Att tvingas läsa innantill ett papper om vad som verkligen hände med min mamma o pappa

dagarna dom försvann är hemskt, det är jobbigt och otroligt tungt.

Hela vägen hem försökte jag hålla koll på vägen samtidigt som jag försökte kämpa med alla tårar som tvingade sig ut och inte ville försvinna.

Kom fram till kyrkogården där mamma o pappa vilar, det kändes skönt på ett sätt,

att kunna stå framför dessa stenar men denna gång veta vad som verkligen hände och gick till,

det kändes som en enorm lättnad för mig.

Och samtidigt veta att vi verkligen var deras allt, deras tre gemensamma barn som dom älskade över allting annat på denna jord, som dom gjorde allt för och skyddade oss i allting.

Vägen hem mot tomelilla försökte jag samla mig, och inte tänka på det så mycket,

men när jag väl kommit hem, lagt mig i sängen och läste igenom papperna igen så brast allt igen,

ibland känns det tryggt att ha någon som håller om en när allt är som jobbigast,

det är svårt att förklara när människan inte varit i samma situvation som en själv,

jag är glad att han försöker så gott han kan och visar mig enorm respekt i detta, det är skönt.

resten utav kvällen pratade vi nästan bara om mamma och pappa,

alla mina minnen som kom fram och vad vi brukade säga och göra,

vi båda skrattade och det känns som en oerhörd lättnad.


Sen den dagen har jag läst igenom alla papper varje dag och varje kväll,

för att en dag kunna låsa in dessa papper som jag ska kunna ta fram när allt känns lite extra tungt

men samtidigt bli en lättnad utav att läsa att jag haft fel dessa 9 åren som gått utav mitt liv, 

om och om igen ♥



Skapa flashcards