Alla inlägg den 12 oktober 2011

Av annapuumbagraaadin - 12 oktober 2011 08:42



alla ni som läser min blogg, alla, eller nej, dom flesta kan jag skriva,

dom flesta vet vad jag o mina småsyskon blivit drabbad utav,

vad vi tvingats gå igenom och bearbeta för varje sekund, minut, timme, dag, vecka, månad och år som går.

varje dag tvingas vi leva med alla ständiga frågor vi har.

att vakna upp på morgonen och man bara känner att man vill ligga kvar i sängen,

kunna ligga och dra sig under det varma o gosiga täcket, dra täcket över

huvudet, sluter sina ögon och hoppas på att alla bekymmer försvinner när man öppnar ögonen igen. tänk om allting hade varit så lätt...

Livet är en utmaning, en utmaning som vi alla tvingas kämpa o tampa med för varje dag som går, med vårt eget liv.

Jag har lärt mig en sak, att inte ta någonting för givet, att vara rädd om det man har, visa sina känslor om vad man tycker, tänker och vill.

Att först och främt, må bra. för mår man inte bra så går ingenting som man vill iheller. det är bara att förstå och inse.  

Jag blev föräldrar-lös när jag var 15år gammal, 15år.

Vad är det för ålder egentligen? Man går i 9:e klass, skolan är i full gång,

man står inför sina val innan gymnasiet, man kämpar med skolan, man har sina vänner och man lever livet.

man ska vara barn sålänge man kan......

När jag var 15år tvingades jag att bli vuxen, att kunna ta mina egna och viktiga beslut, försöka tänka på mig o mina småsyskon. samtidigt som man ska försöka bearbeta sorgen, man ska tvingas se delar utav sitt liv försvinna,

hitta boende, trygghet och försöka må bra.

Jag har alltid tänkt på mina småsyskon och försökt att stötta o funnits för dom när dom än har behövt mig, det hoppas jag innerligt att dom vet om.

En liten viktig detalj som jag totalt glömt bort dom senaste 5åren,

det är mig själv. lilla mig. jag har alltid ansett att det är viktigare att andra mår bra och skjutit mig åt sidan och tänkt att det kan vi lösa en annan dag,

men efter många tankeställare och frågor så har det varit en konstig och kanske fel inställning, men vad, hur o när ska man tänka rätt?

Det är inte så lätt som många tycks tro.

Folk har sagt till mig otroligt många gånger att;

"anna, du är verkligen en stark & omtänksam människa"

"det är ett under att du orkar leva för varje

dag som går, att kunna stå på benen med allt du tvingats gå igenom"

"du är alltid glad, hur kan man alltid ha ett leende på läpparna när du tvingats gå igenom den sorg efter dina föräldrar som du tvingats göra?"

hmm, jag vet helt ärligt inte vad jag ska svara....

Jag anser mig inte som stark, jag är en helt vanlig människa, presic som alla andra som vandrar omkring på denna konstiga jord.

Min mamma sa alltid till mig att ett leende skadar aldrig, att le är fint.

Jag tycker om att skratta, jag tycker om att le helt enkelt.

Man har bara en mamma och en pappa, ens föräldrar.

Det kan aldrig bli någonting annat, fostermamma o fosterpappa,

plastmamma o plastpappa osv,

det kan ibland kännas bättre än med sina egna föräldrar, men hur man än vrider och vänder på det och trots alla men så finns det bara två människor som existerar som en mamma och en pappa till sitt/sina barn.

Dom två fina, underbara & vackra människorna jag fick lyckan att möta och som blev min enda mamma och pappa är borta, dom finns inte hos mig längre.

jag vet inte var dom är eller var dom befinner sig någonstans.

jag har bara mina frågor, undringar o varför i mitt lilla huvud...

Dom människorna jag kände, finns inte kvar vid min sida längre,

men oavsett om dom är borta, att jag aldrig mera få se, röra eller höra dom så är dom och kommer alltid att vara min mamma och pappa. alltid. alltid. alltid.

Om jag bara hade kunnat rädda dom, hade jag gett dom mitt hjärta ;(

att veta att ingenting varar för evigt, skrämmer mig.


Trots allting jag tvingats gå igenom, all sorg jag känner & hur mitt mående har pendlat fram och tillbaka, upp o ner så känner jag att jag har hittat mig själv,

efter många år, dagar, nätter och dagar.

något jag aldrig trodde att jag skulle göra, men här jag "bor" nu,

mår jag så fruktansvärt bra, jag känner lugn och ro i kroppen,

jag känner mig så fruktansvärt välkommen och framförallt väldigt omtyckt.

jag känner att jag blir omtyckt för den jag är.

jag vågar öppna mig och prata, jag vågar titta på människorna när jag pratar med dom. jag vågar fråga saker utan att känna det känns jobbigt eller fel.

jag vågar tillomed fråga om råd, när jag har mina frågor.

det har jag aldrig gjort förr...

Att våga tro på sig själv, att veta att det man gör och säger är bra,

att man har en vuxen hos sig som ställer krav på en behövs alltid.

för vad har jag haft innan? bara mig själv...

Jag vet om att den dagen jag finner mig mitt eget boende kommer jag sakna er, otroligt mycket. jag vet att er dörr alltid är öppen för mig,

och min kommer att vara detsamma för er.

Jag vet inte hur jag någonsinn ska kunna tacka er, mitt ordförråd räcker inte till,

ord, meningar eller texter räcker inte till, orden existerar inte...

Att ni tagit imot mig, i ert hem, med öppna armar, varm o trygg famn.

Att ni valt att blanda in mig i era liv, i ert hem, i er vardag, i ert privatliv.

Jag är så otroligt tacksam, jag är så glad & jag mår så fruktansvärt jävla bra tillsammans med er. Jag hoppas innerligt att vi alltid kommer att hålla ihopa.

Ni är en del utav mitt liv & den delen vill jag föralltid behålla hos mig.

Jag älskar er, Helen, Marko & Erik Radíc Bröddén.

Oavsett vad som händer, ni kommer alltid att ligga mig närmast om hjärtat


♥ ♥ ♥

 


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se