Alla inlägg den 26 oktober 2011

Av annapuumbagraaadin - 26 oktober 2011 14:46



"vem kan säga nu? Bara du."

saknaden, tankarna & framförallt minnena utav en väldigt saknad & älskad människa.

Det sägs att här i livet får vi själva välja vilka vi vill ha vid vår sida,

det som betyder mycket för oss och som vi måste vara rädda om.

Dom som vi delar både skratt, lycka, glädje och hoppet med, men som vi även delar

tårar, sorg, hårda ord, hemska & helt overkliga saker med.

Våra vänner.

Det är någonting som vi aldrig får glömma. För vad vore våra liv utan våra vänner?

Absolut ingenting.

Det är tack vare mina underbara vänner & mina småsyskon som jag lyckats ta mig hit där jag är idag,

Det är tack vare er att jag orkat kämpa mig fram, försöka se det positivt & framförallt att orka

genomföra saker och ting för att kunna gå vidare för varje dag som gått.

Jag vet inte hur jag någonsinn ska kunna tacka er, jag vet inte hur jag ska visa eller säga för att

bevisa för er hur jävla tacksam jag verkligen är!

- Att förlora en nära, det kan vara en familjemedlem, en släkting, en vän, en bekant,

men även den vi vill leva vårt liv med. ;(

hur gör man för att allt ska bli rätt? vad är "rätt" egentligen?

jag finner inga ord, jag önskar att mardrömmen snart är över.

jag saknar dig, jag älskar dig. jag vill finnas för dig.

du är en utav mina tryggheter, jag ser upp till dig, du är min starka förebild. du är stark.

du är modig. jag beundrar dig. jag vill vara som du.

för vad som än händer så är du en otroligt stark & unik människa, det vet jag om att jag absolut INTE är

ensam om att tycka. Vi beundrar dig. Vi alla älskar dig. Jag älskar dig, glöm aldrig det, aldrig<3

Ni som läser & följer min blogg tycker säkert jag skriver mycket om att förlora människor och ja,

det är möjligt, men det är jätte viktigt att prata om det, framförallt att VÅGA prata om det.

Klart det är jobbigt, absolut. Och vi alla reagerar olika och på olika sätt.

Många känner igen sig i någon liten del utav det jag skriver, och det gör ont,

såren rivs upp ännu en gång,

det är absolut inte min mening, det får ni absolut inte tro!

Men för mig, mitt mående och mitt liv så är skrivandet min terapi.

Jag mår så bra när jag skrivit i min blogg, jag känner mig lättare på något sätt.

jag önskar bara att flera hade vågat och orkat skriva som dom känner öppet,

jag bryr mig inte vilka som läser mina ord, eller hur dumt det låter.

Det är mig, det är mina ord, mina meningar och min text.

Tycker man inte om det jag skriver så är det helt frivilligt att läsa.

Jag har min blogg för att skriva om det jag vill & när jag vill.


Ni får hemskt gärna lämna era synpunkter på vad ni tycker om mitt skrivande.

Det hade varit otroligt skönt för mig att veta vad ni alla tycker.

Min statistik växer o växer för varje dag som går och det är kul för mig att se.

Våga tyck till och skriva vad ni tycker & känner och

framförallt vilka ni är som läser.



Av annapuumbagraaadin - 26 oktober 2011 10:15



"Om du dör mamma, då kommer jag ta livet av mig"

- I taket lyser stjärnorna. Den filmen är verkligen underbar & jag vet om att många tycker om filmen.

När jag ser den, påminns jag. om den ständiga verklighet jag lever i.

När hon skrivit meningen på sin lapp o stoppat den i fickan så tänker man, tankarna snurrar i il-fart...

Jag vet många som sagt så till mig utan att tänka sig för.

"om jag skulle förlora någon i min familj eller någon nära så hade jag aldrig klarat av det,

jag hade tagit livet av mig utan att blinka"

Hrmm, visst, klart vi alla har haft den tanken, utan tvekan.

Meen, hade det lett någon vart? Hur egoistisk får man lov att vara?

Ni tänker säkert att jag inte är som alla andra eller tänker som alla andra borde göra,

nej, helt riktigt. jag är jag, jag är stolt över mig själv, jag trivs så fruktansvärt bra med mig själv.

MEN, EN SAK VET JAG & SOM JAG VET ATT JAG KAN YTTRA MIG OM.

Jag vet hur det känns, jag vet hur det är när hela ens liv & värld rasar samman,

jag vet hur ont det gör, jag vet hur kroppen kan reagera,

jag vet hur det känns när alla tankar snurrar så man inte vet varkens in eller ut,

jag vet hur det känns när tårarna riktigt bränner, jag vet hur det känns när själen inom en blöder.

Jag vet. jag har fått känna den känslan två gånger i mitt liv & det räcker, mer än väl.

Men jag vet också samtidigt hur det känns att vandra den långa vägen, försöka hitta ljuset i tunneln och

för varje steg man tar och varje sekund som livet ger så finns det en ljusnig i allt,

det kan ta tid, det får lov att ta tid. men förr eller senare löser allting sig.

Det handlar om att man aldrig får lov att ge upp hoppet.

Hoppet är det sista som lämnar människan.

I min värld, i mitt liv & mitt huvud finns det ingen tanke över huvudtaget om att ta livet av sig,

jag skulle aldrig i hela mitt liv utsätta varkens mina småsyskon, mina närmasta eller mina vänner

den hemska smärtan som jag tvingats gå igenom.

Den skulle jag aldrig önska min värsta fiende.

Folk får gärna prata om mig, min livs-situvation, om mig. mer än gärna.

Men EN sak ska ni komma ihåg!

gå igenom alla saker jag gått igenom, känn den smärtan jag fått känna,

få se alla saker jag tvingats att se, få höra alla ord jag tvingats höra

& gå samma vägar som jag tvingats göra.

EFTER det kan ni kommentera och uttrycka er om mig, min livs-situvation och om mig.

Alla andra har någon nära, någon vuxen och någon som stöttar en när livet känns svårt och hårt,

när man sitter i en sits och verkligen behöver goda råd och prata av sig.

eller bara sitta ner, få gråta av sig och skälla över ens liv.

vem har jag? jag har mig själv & det har jag haft sen jag var 15år gammal....

En sak vet jag, mamma&pappa är stolta över oss, över sina älskade barn.

att vi är starka, vi trotsar varje dag som går med att kämpa, överleva och tampas med varje motgång vi får.

Jag vet, jag är säker. jag är medveten om det.

"Mamma&Pappa, Om ni dör, då tänker jag fortsätta att leva, leva för er.

jag älskar er nu & föralltid, i all oändlighet"



Skapa flashcards