"vem kan säga nu? Bara du."

saknaden, tankarna & framförallt minnena utav en väldigt saknad & älskad människa.

Det sägs att här i livet får vi själva välja vilka vi vill ha vid vår sida,

det som betyder mycket för oss och som vi måste vara rädda om.

Dom som vi delar både skratt, lycka, glädje och hoppet med, men som vi även delar

tårar, sorg, hårda ord, hemska & helt overkliga saker med.

Våra vänner.

Det är någonting som vi aldrig får glömma. För vad vore våra liv utan våra vänner?

Absolut ingenting.

Det är tack vare mina underbara vänner & mina småsyskon som jag lyckats ta mig hit där jag är idag,

Det är tack vare er att jag orkat kämpa mig fram, försöka se det positivt & framförallt att orka

genomföra saker och ting för att kunna gå vidare för varje dag som gått.

Jag vet inte hur jag någonsinn ska kunna tacka er, jag vet inte hur jag ska visa eller säga för att

bevisa för er hur jävla tacksam jag verkligen är!

- Att förlora en nära, det kan vara en familjemedlem, en släkting, en vän, en bekant,

men även den vi vill leva vårt liv med. ;(

hur gör man för att allt ska bli rätt? vad är "rätt" egentligen?

jag finner inga ord, jag önskar att mardrömmen snart är över.

jag saknar dig, jag älskar dig. jag vill finnas för dig.

du är en utav mina tryggheter, jag ser upp till dig, du är min starka förebild. du är stark.

du är modig. jag beundrar dig. jag vill vara som du.

för vad som än händer så är du en otroligt stark & unik människa, det vet jag om att jag absolut INTE är

ensam om att tycka. Vi beundrar dig. Vi alla älskar dig. Jag älskar dig, glöm aldrig det, aldrig<3

Ni som läser & följer min blogg tycker säkert jag skriver mycket om att förlora människor och ja,

det är möjligt, men det är jätte viktigt att prata om det, framförallt att VÅGA prata om det.

Klart det är jobbigt, absolut. Och vi alla reagerar olika och på olika sätt.

Många känner igen sig i någon liten del utav det jag skriver, och det gör ont,

såren rivs upp ännu en gång,

det är absolut inte min mening, det får ni absolut inte tro!

Men för mig, mitt mående och mitt liv så är skrivandet min terapi.

Jag mår så bra när jag skrivit i min blogg, jag känner mig lättare på något sätt.

jag önskar bara att flera hade vågat och orkat skriva som dom känner öppet,

jag bryr mig inte vilka som läser mina ord, eller hur dumt det låter.

Det är mig, det är mina ord, mina meningar och min text.

Tycker man inte om det jag skriver så är det helt frivilligt att läsa.

Jag har min blogg för att skriva om det jag vill & när jag vill.

Ni får hemskt gärna lämna era synpunkter på vad ni tycker om mitt skrivande.

Det hade varit otroligt skönt för mig att veta vad ni alla tycker.

Min statistik växer o växer för varje dag som går och det är kul för mig att se.

Våga tyck till och skriva vad ni tycker & känner och

framförallt vilka ni är som läser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...