Det sägs att det finns en mening med allting som händer, drabbar oss och som vi tvingas vara med om

i våra liv, men stämmer verkligen det?

När man är som mest uppjagad utav alla tankar, frågor och undringar så kan man tycka att det låter

helt åt pipsvängen och inte stämma in över huvudtaget, men när all sorg så småningom lagt sig,

pratet har lagt sig, tankar, frågor & undringar har lagt sig,

finns det någon möjlighet då till att kunna se saken ur olika perspektiv, ifrån olika håll?

Jag ska vara fullkomligt ärlig och svara att jag faktiskt inte har en aning,

jag tror inte på gud och tycker att om nu denna "gud" skulle finnas, varför finns det då en massa

skit, all orättvisa, bråk, krig, ovänskap i denna världen?

En människa mår väl mycket bättre utav att ha sina närmaste omkring sig, känna kärleken i luften,

vakna med ett leende varje morgon och inte med en klump utav orohet.

Att kunna leva utan bråk, tjafs och ovänskap,

Har jag fel för mig?

Ibland måste man faktiskt också inse och förstå saker att man faktiskt inte kan umgås med alla,

det är inte alla människor som passar ihopa, och det är fullt tillåtet att man inte kan älska alla

människor på denna jord. Jag älskar eller tycker inte om alla människorna på denna jord,

men jag tar avstånd ifrån dom jag känner att det inte fungerar med och det kan jag tycka är

egentligen inte mer än rätt i dem flesta lägena..

Det är många gånger folk har sagt till mig att jag inte ska prata, umgås eller träffa den och den,

men det är ingenting jag bryr mig om, klart jag lyssnar men jag vill hellre själv bilda min egen uppfattning om människor och få den erfarenheten, det är inte personer i min omgivning som ska bestämma det, utan jag själv.

trivs jag med vänner, kompisar, pojkvänner så är det helt upp till mig och ingen annan.

Bilda nu inte er egen uppfattning och tro en massa för detta gäller inte mitt liv nu,

det var förr det fanns en massa såna diskutioner:)

Man lär sig utav varje sak man ger sig in på, vad saker är värda och att man faktiskt lyckas ta sig ur saker fast det i princip verkar helt totalt omöjligt när man väl sitter i skiten, men gör man ingenting själv så händer det inget iheller.

Nog för att folk kan göra dumma saker, för vem gör inte det? Men med tiden så växer människor förhoppningsvis till sig och blir mer vuxnare och tar mer ansvar för sig och tänker på olika sätt..

Ibland hör man folk säger; "den gjorde ju så då, den gjorde si då" ,

så ställer man sig frågan; "jaha, o hur längesen är det då?"

och till svar får man; "ja, kanske en 4-5 år sen" .

Jo men tjeena, jag tycker seriöst synd om sånt folk som sitter och grubblar gammalt, som ser ner på en människa för vad den gjorde flera år tillbaka, i ungdomenstid gör vi väl alla misstag, fel o brister? Det hör väl till...

FOLK KAN FÖRÄNDRA SIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sluta se tillbaka gott folk, BLICKA FRAMÅT!

Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på saker som aldrig blir bättre ändå eller som där inte

finns någon lösning till.

Under min "uppväxt" från att jag var 16år och tills jag blev 19 fick jag ofta höra att jag inte dög till något,

att folk inte förstod meningen med att jag levde för ingenting jag gjorde var bra och ingen var nöjd med det,

att ingen tyckte om mig eller att allt jag gjorde och sa var bara fel så det var lika bra jag gav upp självmant,

att om mina föräldrar sett mig hade dom skämts ögonen ur sig eller vänt sig i gravarna,

tänk om jag lyssnat på dessa "vuxna människor" som ska visa sig vara bra förebilder, deras elaka ord som sårade mig, tryckte ner mig att jag inte vågade ge mig ut på gator eller affärer, men som jag dag efter dag förstod att

deras ord inte skulle få avsluta mitt liv, att jag skulle visa dom att jag kunde, att jag hade mod & styrka,

envisheten som skulle knäcka dom. jag har kämpat varje dag, trots att dessa ord har präglat o snurrat i mitt

huvud 24 timmar om dygnet, men jag klarade det. jag står på egna ben, jag är fri, jag är glad,

jag mår bra, jag har daglig kontakt o umgås med mina syskon, jag har omtänksamma människor i min

närhet och jag lever i trygghet, det är det viktigaste för mig, det räcker.

jag har insett vad jag vill med mitt liv, jag pluggar till sjuksköterska, samtidigt som jag jobbar

och lär mig inom äldreboende och får olika syner på livet.

Så med en enorm glädje kan jag säga att dom som försökt knäcka mig kan slänga sig i väggen,

jag körde över er, jag klarade mig, någonting som jag verkligen har insett,

att jag är starkare än ni någonsinn kommer att bli!