varför är det bara i filmer de oftast slutar med lyckliga slut?

varför inte i denna verklighet som vi lever i?

varför blir det inte alltid som vi själva egentligen vill att det ska sluta?

tusen frågor men finner inga svar längre.......

"  :( jag e så svag för dig, jag känner din saknad.

Jag kommer inte klara mer nu, folk kan göra vad dom vill med mig.

Döda mig o ta mitt boende ifrån mig ta allt.

men mitt hjärta till hör dig o det tar dom aldrig från mig. "

I fredags natt träffades vi, vi skrattade tillsammans, vi kände varandras närhet, varandras kärlek och varandras lycka utav att vara nära varandra.

du lutade ditt huvud ner mot marken hela tiden för att jag skulle undvika att se dina tårar som ville tränga sig ut. du sa till mig flera gånger om,

"varför har det blivit såhär, tänk om allt hade varit som förut, för en månad sen. då vi kunde köra hem o somna tillsammans, varje natt när jag ska sova blir jag påmind om allt, jag kan inte förstå att det är slut. är det verkligen slut?

är det verkligen över, allting? är det verkligen slut mellan oss anna?"

jag svarade - ja, det är slut. det är över.

när vi skildes åt och körde på varsitt håll kom smset.

"jag gråter igen"

vad håller vi på med egentligen? våra känslor är besvarade med varandra,

vi älskar varandra så fruktansvärt mycket, vi blir så varma i kropparna utav att bara se o höra varandras namn, känslorna bubblar över...

alla bråkar vi i ett förhållande, för vad är ett förhållande utan bråk o tjafs?

sen att det inte ska finnas med i bilden alltid är sin sak,

trots att vi inte träffats så länge innan vi tog steget att bli tillsammans

så vågade vi chansa, vi ville det. vi mådde bra utav det.

svartsjuka & avundsjuka styr mycket. men vet ni vad jag har lärt mig?

grunden till svartsjukan är rädslan att förlora den man älskar.

det ligger någonting i det...

Och jag ska vara fullkomligt ärlig, jag var rädd, eller snarare livrädd, jag var verkligen det, jag har nog aldrig varit så rädd, jag var rädd att förlora dig.

den kvällen jag förlorade dig har min kropp varit helt utom sig,

den vill ingenting, för varje sak jag ska göra så måste jag ta i ifrån tårna för att försöka, jag är inte hel utan dig. varje gång jag vill berätta något roligt som jag vet om hade fått dig glad, så blir jag påmind utav den hårda sanningen att jag kan inte. eller jo, kan, kan jag. jag kan ringa dig o prata med dig, men inte på samma sätt som förr. ingenting är som det varit förut.

jag tänker på alla dom som förlorar sina nära o kära som verkligen älskar dom, vill leva med dom men har tvingats ta ett farväl ;(

det är då jag får frågan i huvudet att,

"vad håller vi på med egentligen? ska man inte vara glada att man hittat sin kärlek o dela på den, ta vara på varandra o vara rädda om varandra?"

men det är kanske bara jag som tänker så...

I lördags natt fick jag känna din närhet, dina kramar som värmer hela min kropp, ditt leende o skratt som får mig att känna mig hel igen.

orden kan inte förklara hur underbart det verkligen var.

alla eller ja, dom flesta som läser min blogg förstår alldeles säkert vem jag pratar om i detta inlägg och många utav mina andra inlägg, ni får tycka och tänka presic vad ni vill, det rör mig inte i ryggen.

Det finns ingen som ska styra över någon annans känslor, ingen!

Tycker ni ska ta och tänka på ert eget liv innan ni kommenterar andras,

för det sägs att dom som kommenterar o lägger sig i andras liv mår inte så bra själva, är helt övertygad om att det ligger nog någonting i det.

För varje dag som går, som jag tvingas leva utan dig så gör det ont i mig.

det gör verkligen det.

- Niklas, hur mycket du än försöker så kommer du aldrig att lyckas,

jag har gjort ett avtryck i ditt liv och det avtrycket kommer aldrig att försvinna.

det vet du lika bra som jag nu.

Jag älskade dig igår, jag älskar dig nu

och

jag kommer alltid att älska dig <3

jag älskar dig och vad jag än säger så vill jag ha dig tillbaka

livet är slut, vill inte leva såhär

du var mitt allt. du var hela min värld.

har ingen att få krama, älska o pussa.

utan dig vid sidan om mig kan jag inte leva,

du är mitt liv, du är luften jag andas.

jag hade för stora drömmar, men vad ska man göra?

vad var det som hände?

hela livet bara vände, allt blev till svek.

när jag mötte din blick fick du mig att le.

du fick mig att känna mig hel och må bra.

det är inte många som lyckats med det.

jag saknar alla våra stunder tillsammans.

glöm aldrig mina ord.

alla dessa tårar, försvinner dom aldrig? tar dom aldrig slut?

tankarna, orden o minnena blir bara allt fler o fler....

25 September 2005, idag för 6 år sen.

Det var då, då jag o mina småsyskon blev ensam lämnade kvar med varandra,

då alla orden, tankar o frågorna började bildas i våra huvuden,

då allting började, helvetet drog igång och tankarna som bara blir allt fler o fler....

minns dagen dagen som om den vore igår, allting är så tydligt för mig fortfarande och det kommer det alltid att vara...

Den hemska söndags morgonen för 6år sen, då vi tvingades höra o ta till oss , dom hemska o hårda orden.

jag har så mycket tankar o ord som vill komma ut men jag vet inte vad jag ska skriva, samtidigt är jag så tom på ord, för det kvittar hur mycket jag än skriver o försöker förklara min saknad så kommer det aldrig att gå, det funkar inte,

det existerar inte...

Morgonen för 6år sen, när jag, mina små-syskon o en då nära vän till mig gick upp, käkade chokladpudding till frukost

(fel vana då men lyckan o glädjen fanns där, just då i det ögonblicket iaf....)

Vi satt i soffan i vardagsrummet o myste, det var dimmigt ute och regnet la tätt på himlen. Vi trodde att mamma skulle komma hem, att allting var bra med henne, att vi skulle få se hennes underbara leende, skrattet som värme långt in i själen och hennes vackra röst. men, ack så fel man kan ha, tänk vilka drömmar man verkligen kan ha. nej, så blev det inte. istället började det enorma helvetet för oss, som från o med den dagen alltid kommer finnas med oss, i varje dag som går, varje steg vi tar.

När jag utav en spontan anledning tittade upp mot våra postlådor så ser jag en bil, en bil jag verkligen kände igen. Det var mammas systers bil, jag frågade både mig själv o dom andra varför den stod där, fast på något konstigt sätt så bildades klumpen i magen redan då, jag började förstå....

Efter ca 10min kom även en nära vän till oss med sin bil, dom började köra nerimot vårt hus, vår gård. när dom väl kom in på gården stängde dom sina bilar, gick ut ur bilarna o gick sakta upp mot dörren.

dom hann aldrig knacka förrän vi slet upp dörren o frågade vad som stod på,

då jag möter denna sorgsna blick, tomma blick o gråt-fyllda ögon.

Då vi fick höra dom mest skrämmande ord, meningar o texter i hela mitt liv.

jag bara satt ner, jag fick ingen luft. luften hade lämnat mig...

mammas syster o denna nära vän hade suttit hos mamma hela natten, hon kunde inte andas själv, hon fick hjälp utav respirator ;(

om mina tårar bara rinner o forsar nerför mina kinder nu, hur ska jag kunna fortsätta att skriva? ;(

Mammas syster o denna nära vän bad oss att följa med in till sjukhuset, ingen visste hur detta skulle sluta. jag bestämde mig direkt för att bli hemma, jag ville inte, jag ville inte vara med om detta, jag vill bara spola tillbaka tiden då allt var bra, då hon var hemma med oss, skrattade o fick uppleva saker med oss.

sina älskade barn som hon verkligen älskade över allting annat på denna jord.

men efter många om o men, tankar så tog jag på mig kläderna, jag satte i linserna (förstår jag än idag inte varför egentligen, när vi gick ut ifrån sjukhuset hade jag dom i fickan, dom var så torr-spruckna utav alla mina tårar att det inte fanns en chans i världen att kunna använda dom igen)

i bilen på vägen in mot sjukhuset gick alla tankar i huvudet, allting snurrade.

jag höll min väns hand, knöt den hela vägen, tittade på mina små-syskon och kände hur tårarna brändes...

När vi stannat bilen på parkeringen intill sjukhuset vågade jag inte titta upp, jag vågade inte lyfta blicken o förstå vad som höll på att hända där inne, så jag nöjde mig med att titta rakt ner i marken med luvan ifrån tröjan på huvudet.

Mammas "släkt" var där, fanns där, stod där, och vi började gå mot ingången utav sjukhuset. jag kan än idag känna hur jag tvingades ta varje steg för mammas skull..

När vi stod utanför ingången skulle några röka, vissa prata med varandra o vissa stod bara helt stilla o tysta, tysta med alla tårar o tankar... jag var en utav dom.

Då jag sakta lyfte min blick mot sjukhuset o kände en rysning igenom hela kroppen, då jag bara tänkte. "mamma, vi kommer nu" .

Korridoren utanför hennes rum satte vi alla oss, vi vågade inte gå in.

vi ville inte möta den hemska o mörka verklighet, sanningen som väntade på oss. Mammas släkt satt inne hos mamma då dom frågade oss flera gånger om vi inte ville gå in, jo. det ville vi. men vi ville gå in där själva.

Efter många om o men, så reste vi oss sakta upp, kämpade för varje steg och jag tittade bara rakt ner i golvet. det ända jag såg var mina småsyskons fötter,

jag vågade inte lyfta blicken. jag var feg, jag var rädd. otroligt rädd....

Kommer in i rummet då jag bara hör hur mina småsyskon brast ut i gråt, o mina tårar började rinna ännu mera, jag fick inte stopp på dom.

då, när jag tog modet till mig, jag vågade möta verkligheten,

lyfte jag sakta min blick upp i rummet och fick se henne där,

där hon låg så fridfull och vacker ;(

mina småsyskon satt på varsin sida om henne, höll henne hårt i handen o bara tittade på henne med deras sorgsna ögon o tårar...

"vad fan är det som händer, detta är fan sjukt, detta är fan inte sant, vad fan är detta? dom är för fan bara 13 år gamla, dom ska inte tvingas behöva gå igenom detta!!!!!!" men hur arg, ledsen o förbannad jag än var, så hjälpte inget, absolut ingenting, jag satt där helt maktlös o bara väntade, väntade på vad som skulle hända... Resten utav alla detaljer som hände tänker o vill jag inte gå ut med, jag hoppas ni har en enorm respekt över detta.

Hela denna dagen befann vi oss på sjukhuset, nära mamma.

tills vi fick beskedet, det fanns inget att göra längre, läkarna hade gjort allt som stod i deras makt att försöka men ingenting hjälpte.

Vi samlades runt mamma allehopa, tittade på henne o alla bilder o minnen utav henne hos oss dök upp. det hade blivit mörkt ute o kylan började bli rå.

21:30 - tårarna bränns, detta gör ont, riktigt jävla ont...

Läkarna tittade på oss, drog ur respiratorn då vi fick se för varje andetag som försvann, hur hon sjönk mer o mer ihopa o tills slut fick vi se hennes sista andetag.

21:30 slutade mammas fina, underbara, vackra o omtänksamma hjärta att slå ;(

vi satt länge inne hos mamma, tittade på henne o mindes.

ingen förstod vad som skulle hända nu, med oss, med allt.

det vet jag inte än idag.

då vi bestämde oss för att åka hem, "hem" . orden ekade i huvudet, "hem", var fanns det? var ligger det? det är ingen hem om inte mamma finns där."

jag fick känna mammas hud mot min en sista gång, jag kunde inte slita min blick ifrån henne men tvingades till det.

jag lyfte mig sakta ur stolen, började gå ut ifrån rummet då jag vände mig om en sista gång, med rödsprängda ögon o tårar som rände nerför mina torra, kalla o bleka kinder, med allting som bara snurrade runt i mitt lilla huvud,

blicken mot världens finaste o vackraste människa, innan jag tog modet, vände mitt huvud om, ryggen mot mamma o gick ut ur rummet. en sista gång....

Jag har själv valt att inte sätta in någon "memorie ram" i tidningen idag,

för det kvittar hur många såna jag än satt in i tidningen så saknar jag inte mamma mindre för det, jag känner ingen mindre saknad för det.

jag hoppas att du sover gott älskade mamma, vi möts i nangiala <3

totalt tom på ord....

orden o meningarna har ingen betydelse längre, det kvittar hur man än vrider o vänder så blir det bara skit utav allting i slutändan ändå,

jag har verkligen älskat, jag har verkligen kännt en otrolig saknad,

en saknad som gjort ont i mig, men jag har insett nu och jag har förstått.

detta fungerar inte längre

jag vill inte leva i ovissheten längre,

att få höra en massa jävla skitsnack hela tiden.

ifrån folk som inte har ett dugg med saken att göra eller

som försöker sära på allt o alla. ta och red ut era egna problem o kommentera när era liv är så perfekta istället.

det är nog med det nu.

jag vet vad jag betyder för dig, jag läser alla dina sms som du skickar till mig flera gånger varje dag, jag har både hört o kännt dina tårar för mig, jag har sett hur ont det verkligen gör i dig att det har blivit såhär.

jag var beredd att kämpa, jag ville offra allt.

min kropp orkar inte längre, hur mycket jag än vill,

finner ingen mening längre... vi kommer ingen vart.

orkar o kan inte stå o stampa på samma ställe längre.

jag vet om att du o "dina vänner" följer o läser varje inlägg jag skriver,

jag vet att detta kommer göra ännu mera ont i dig, dina tårar kommer rinna och alla dina tankar, minnen & ord kommer dyka upp i huvudet på dig.

Hur kan man älska en människa så jävla sjukt mycket? Hur kan en människa göra ett sånt otroligt avtryck i ens liv? Att bara få ligga och hålla om dig, få känna din närhet, titta in i dom vackraste ögon jag någonsinn sett, få känna dina kramar o pussar, när vi kivades o låg o skratta tillsammans i timmar. hur ska jag någonsinn kunna glömma, förstå & inse att allting är över?

ditt sms läser jag om och om igen.

"Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle gråta så här mycket över en så underbar människa. Pallar inte med tanken o veta att det aldrig blir vi igen. Din doft din kropp ditt allt, varför? tårarna bara rinner"  

smset jag fick utav dig inatt, efter jag fått känna din närhet.

"Anna Gradin du var mitt allt Varför? "

- jag ställer mig samma fråga varje dag, varje timme & varje minut.

What are words
If you really don't mean them?

"älskling, jag vet hur det känns. När broar till tryggheten bränns"

dessa oändligt många kalla o

våta tårar som rinner nerför mina kalla o torra kinder,

tar dom aldrig slut? slutar dom aldrig rinna?

alla mina bilder i huvudet, alla ord o meningar som ekar runt som för varje dag som går bara blir till ännu fler minnen, när ska dom ta slut?

6år sen, hur är det möjligt?

vart har alla dessa 6 åren tagit vägen?

6 år utav tårar, hat, frågor och ovisshet, men även 6år då mitt hjärta och min kropp tvingats genomgå en enorm sorg för varje dag som gått.

att vakna upp med samma ständiga fråga som alltid, "varför?"

sorgen efter mina föräldrar, min mamma och pappa.

Idag för 6år sen trodde jag skulle bli en helt vanlig fredag i skolan, som det brukade. men jag hade fel, mycket fel...

jag minns dagen som om den vore igår, allting ekar.....

blev väckt som vanligt utav mamma på morgonen för att bege mig till skolan,

var i skolan där allting var som vanligt, tills jag och min lillasyster åkte med tidiga bussen hem då vi fick samtalet, mamma var inte hemma, hon var på sjukhuset.

Vi trodde att allting skulle bli bra igen, men efter två jobbiga, tunga o dystra dagar fick vi beskedet, att mamma aldrig mer skulle få komma hem till oss igen, sina älskade barn. våra drömmar blev inte uppfyllda, hon kom aldrig hem, istället tvingades vi genomgå ännu en sorg.

en sorg som vi alltid kommer att få leva med.

hur jag än vrider o vänder på allting, hur många ord jag än skulle kunna skriva ner så skulle det aldrig kunna förklara min saknad, aldrig.

jag orkar helt ärligt aldrig försöka förklara hur mycket jag verkligen saknar dom.

vill kunna vakna upp ur denna hemska mardröm,

känna mamma nypa mig i armen och säga till mig,

"anna, vakna. det har bara varit en lång hemsk o mörk mardröm"

"ska göra en nystart i livet, utan dig"

hur kan man ta sitt liv så lätt o välja bort människor man älskar på 2 minuter?

visst, funkar inget eller om man inte vågar ge det en chans så funkar det aldrig iheller, men om man vänder på det. hur hade allt blivit om man gett det en chans? varit som förut? blivit bättre? blivit sämte? lärt sig någonting utav saker som hänt och börjat förstå o inse andra saker?

jaa, vem vet egentligen? Det är bara en själv som kan avgöra o veta vad man vill.

jag vet vilka dom flesta är utav er som väljer att läsa min blogg och förstår,

förstår till en viss del. men resten? mjaaaa....

Denna natten har verkligen varit usel, helt värdelös.

jag har försökt sova, jag har vridit o vänt mig fram o tillbaka, tankarna slutar inte snurra, orden, minnen o bilder dyker upp.

hur är allt detta möjligt? tar aldrig orden, minnen o bilder slut någongång?

hur länge ska man orka med detta?

hur länge ska man behöva gå omkring o låtsas att allt kommer bli så jätte bra igen, som förut? när ska man förstå o inse?

Jag har hört en hel del ifrån olika folk och vet att ni är dom flesta som läser min blogg, och vill faktiskt passa på att berätta saker för er eftersom ni (viket jag inte förstår egentligen) vågar ringa mig, träffa mig och fråga vad ni undrar och tänker istället för att gå runt o prata en massa som ni inte har en aning om.

Ett litet ord i denna byn, kan bli tusen gånger värre.

joo tjeena, det ni inte visste om er själva, vet alla andra.

välkommen till Tomelila :)

För ca 2år sen träffade jag o blev även tillsammans med en kille,

vi var sambos o delade drömmar o allt.

men det fungerade inte, utav olika anledningar och som dom flesta inte vet så hände det en del saker, men vad gör det nu? Det är inget man kan gräva ner sig i, utan det är bara att fortsätta o leva vidare.

Det tråkiga med allting nu är bara att det har blivit såna väldans diskutioner, folk lägger sig i ifrån höger o vänster o påstår att vi skulle bli tillsammans igen.

Missförstå mig inte nu gott folk och speciellt inte du S,

men jag skulle aldrig i hela mitt liv titta åt den killen igen,

visst vi pratar, ja det gör vi, vi träffas någongång ibland men absolut ingenting mer. absolut inte. jag har aldrig velat förstöra någonting men trots allt fick jag skiten ändå, visst den biten sväljer jag men att folk inte vågar fråga mig vad som händer utan ska tro en massa, det är sjukt o löjligt.

Hoppas att alla ni som pratar o undrar har fått svar på tal.

Annars vet ni var jag finns om ni har frågor o tankar,

att prata kan aldrig bli för mycket, då är det bättre att rensa luften och våga fråga.

neej, litta kaffe på ditta o mysig fruukost med dom man verkligen tycker om,

sen bege sig till ystad, ja känns som detta kommer bli en alldeles underbar dag, eller jaa. jag hoppas på det bästa även om det blir utan dig.

Du var min kärlek, du var den som gjorde mig glad, den som fick mig att le,

du var min trygghet, min själsfrände och mitt allt

du var den som fick mig att hoppas

du fanns för mig när natten kom och jag var rädd

du försvarade mig i allting, jag var ditt allt

jag kände mig som en liten vacker prinsessa i din famn,

dina otroligt fina & vackra ord till mig

dina otroligt lena händer, få känna din hud mot min, din varma famn om mig,

när dina otroligt vackra lysande blå ögon tittade på mig och se ditt underbara leende, få höra ditt skratt, dina skämt och ja, allt.

lyckan var verkligen total

tiden tycks stå still, inte våga säga det man längst i hjärtat vill

Du var allt jag någonsin önskat, allt jag någonsin drömt

När allting kändes piss och jag bara ville blunda för allting,

då fanns du, stöttade mig, kramade mig, pussade på mig och sa att allting fixar sig, att du alltid fanns vid min sida och vi skulle kämpa tillsammans.

"Du o jag mot världen"

Varje morgon och kväll när jag vaknade och skulle sova

mådde jag så fruktansvärt bra,

jag kände lyckan o glädjen utav veta tanken på att du var min, bara min.

Idag slår den hårda sanningen imot mig, mörkrets verklighet.

Du är borta. Du finns inte vid min sida längre. Du är inte min längre.

det gör ont i mig, otroligt ont

utan dig är jag inte hel

mitt hjärta blöder, mitt hjärta gråter

Jag har försökt blunda länge nog nu,

försökt förtränga mina känslor o tankar kring dig.

Men det går inte längre, det är helt omöjligt.

Förr har jag alltid trott att jag vetat vad kärlek var, äkta kärlek.

Dagen vi möttes och det blev vi, det var inte förrän då som jag förstod,

jag insåg och förstod vad äkta och riktig kärlek var.

"Du är mitt hjärta,

skulle jag förlora dig skulle aldrig min kropp fungera utan dig."

- dina otroligt fina, vackra o söta sms till mig läser jag om och om igen.

Du var som en dröm, alldeles för bra för att vara sann

- memories never die, never <3