Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av annapuumbagraaadin - 16 maj 2012 13:53



Det sägs att det finns en mening med allting som händer, drabbar oss och som vi tvingas vara med om

i våra liv, men stämmer verkligen det?

När man är som mest uppjagad utav alla tankar, frågor och undringar så kan man tycka att det låter

helt åt pipsvängen och inte stämma in över huvudtaget, men när all sorg så småningom lagt sig,

pratet har lagt sig, tankar, frågor & undringar har lagt sig,

finns det någon möjlighet då till att kunna se saken ur olika perspektiv, ifrån olika håll?

Jag ska vara fullkomligt ärlig och svara att jag faktiskt inte har en aning,

jag tror inte på gud och tycker att om nu denna "gud" skulle finnas, varför finns det då en massa

skit, all orättvisa, bråk, krig, ovänskap i denna världen?

En människa mår väl mycket bättre utav att ha sina närmaste omkring sig, känna kärleken i luften,

vakna med ett leende varje morgon och inte med en klump utav orohet.

Att kunna leva utan bråk, tjafs och ovänskap,

Har jag fel för mig?

Ibland måste man faktiskt också inse och förstå saker att man faktiskt inte kan umgås med alla,

det är inte alla människor som passar ihopa, och det är fullt tillåtet att man inte kan älska alla

människor på denna jord. Jag älskar eller tycker inte om alla människorna på denna jord,

men jag tar avstånd ifrån dom jag känner att det inte fungerar med och det kan jag tycka är

egentligen inte mer än rätt i dem flesta lägena..

Det är många gånger folk har sagt till mig att jag inte ska prata, umgås eller träffa den och den,

men det är ingenting jag bryr mig om, klart jag lyssnar men jag vill hellre själv bilda min egen uppfattning om människor och få den erfarenheten, det är inte personer i min omgivning som ska bestämma det, utan jag själv.

trivs jag med vänner, kompisar, pojkvänner så är det helt upp till mig och ingen annan.

Bilda nu inte er egen uppfattning och tro en massa för detta gäller inte mitt liv nu,

det var förr det fanns en massa såna diskutioner:)

Man lär sig utav varje sak man ger sig in på, vad saker är värda och att man faktiskt lyckas ta sig ur saker fast det i princip verkar helt totalt omöjligt när man väl sitter i skiten, men gör man ingenting själv så händer det inget iheller.

Nog för att folk kan göra dumma saker, för vem gör inte det? Men med tiden så växer människor förhoppningsvis till sig och blir mer vuxnare och tar mer ansvar för sig och tänker på olika sätt..

Ibland hör man folk säger; "den gjorde ju så då, den gjorde si då" ,

så ställer man sig frågan; "jaha, o hur längesen är det då?"

och till svar får man; "ja, kanske en 4-5 år sen" .

Jo men tjeena, jag tycker seriöst synd om sånt folk som sitter och grubblar gammalt, som ser ner på en människa för vad den gjorde flera år tillbaka, i ungdomenstid gör vi väl alla misstag, fel o brister? Det hör väl till...

FOLK KAN FÖRÄNDRA SIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sluta se tillbaka gott folk, BLICKA FRAMÅT!

Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på saker som aldrig blir bättre ändå eller som där inte

finns någon lösning till.


Under min "uppväxt" från att jag var 16år och tills jag blev 19 fick jag ofta höra att jag inte dög till något,

att folk inte förstod meningen med att jag levde för ingenting jag gjorde var bra och ingen var nöjd med det,

att ingen tyckte om mig eller att allt jag gjorde och sa var bara fel så det var lika bra jag gav upp självmant,

att om mina föräldrar sett mig hade dom skämts ögonen ur sig eller vänt sig i gravarna,

tänk om jag lyssnat på dessa "vuxna människor" som ska visa sig vara bra förebilder, deras elaka ord som sårade mig, tryckte ner mig att jag inte vågade ge mig ut på gator eller affärer, men som jag dag efter dag förstod att

deras ord inte skulle få avsluta mitt liv, att jag skulle visa dom att jag kunde, att jag hade mod & styrka,

envisheten som skulle knäcka dom. jag har kämpat varje dag, trots att dessa ord har präglat o snurrat i mitt

huvud 24 timmar om dygnet, men jag klarade det. jag står på egna ben, jag är fri, jag är glad,

jag mår bra, jag har daglig kontakt o umgås med mina syskon, jag har omtänksamma människor i min

närhet och jag lever i trygghet, det är det viktigaste för mig, det räcker.

jag har insett vad jag vill med mitt liv, jag pluggar till sjuksköterska, samtidigt som jag jobbar

och lär mig inom äldreboende och får olika syner på livet.

Så med en enorm glädje kan jag säga att dom som försökt knäcka mig kan slänga sig i väggen,

jag körde över er, jag klarade mig, någonting som jag verkligen har insett,

att jag är starkare än ni någonsinn kommer att bli!


ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 14 maj 2012 13:13



Att få höra orden;

"ni är grymma, jag & otroligt många andra är så förvånade att ni över huvudtaget står på era ben idag, det är du och dina syskon som verkligen bevisar vad ordet kämpa står för. Låt aldrig er kämparglöd ta slut"

- orden värmer långt in i hjärtat, tänk att det faktiskt finns snälla o omtänksamma människor i vår omgivning:)


Att få höra detta stärker verkligen en själv, man blir så glad, så positiv och man ser allting så ljust och klart.

Att bli peppad, få höra omtänksamma ord och människor som bryr sig om en,

det finns ju inget bättre, ellerhur gott folk? :)

Alla vi människor behöver få pepp, uppmuntran, positiv energi, en knuff där bak ibland, för att vi

ska kunna lyckas "gå över ännu en tröskel".

Det kommer alltid svåra perioder i ens liv, då man kanske tycker att det inte finns någon lösning och man ser bara allting negativt och tillslut så går det ut över allting i princip,

det är då man behöver få höra det, och framför allt känna av det.

Att det faktiskt finns människor i vår omgivning, i vår närhet som bryr sig om oss, hur vi har det,

hur vi lever våra liv, och framförallt om hur man mår inombords.

Det är en självklarhet att vi alla människor inte kan gå runt med ett leende på läpparna alltid,

för alla har vi våra dagar som är mindre bra än andra och det är då man ska försöka se det så

positivt som möjligt även om det är svårt, för det är faktiskt då som ljuset blir klarare och klarare för oss.

vi är ju inte mer än människor, right?

Idag fick jag höra dom peppande orden, dom som gjorde mig glad, lycklig och ännu mera framåt,

det som får mig att ännu en gång kunna lyckas ta mig igenom något som faktiskt är svårt.

Att ha sina olika perioder i ens liv ser så otroligt olika ut i alla våra liv,

något mina perioder handlar om är givetvis mina föräldrar, min mamma och pappa.

Alla frågor som fortfarande vill söka sina svar men som bara förblir ett frågetecken.

Alla bilder, minnen, tankar och ord som snurrar runt i huvudet i 100000 km/h,

det viktigaste är inte att tänka en massa, utan försöka överleva och faktiskt ta hand om dessa tankar som är otroligt svåra att bevara någonstans, för till slut blir huvudet fullproppat om man inte lättar på det eller får ut detta jobbiga,

alla bilder som vilar på min näthinna varje morgon jag vaknar och varje kväll innan jag somnar,

att man varje kväll ber för sig själv att man hoppas på att få vakna upp dagen efter och få beskedet

att allting bara har varit en otroligt konstig mardröm, försöka förstå innebörden att man faktiskt aldrig mera

ska få träffa sina föräldrar, inte kunna fråga något, inte be om råd, inte fråga när någonting är svårt,

inte kunna ringa och berätta när man gjort något bra, inte kunna krama om dom och berätta hur mycket

man faktiskt älskar dom och är otroligt glad att man har dom vid sin sida,

att inte kunna laga middag tillsammans, inte kunna äta tillsammans, dricka kaffe tillsammans,

inte kunna skratta tillsammans, göra roliga saker tillsammans, åka bil tillsammans,

hälsa på släktingar tillsammans, inte kunna skratta, skoja och tramsa som förr,

det är inte bara en del utav ens hjärta som försvinner när man förlorar någon,

det är allting annat också. att i varje sak man gör så fattas det hela tiden någon, någon som man alltid

hade vid sin sida, som man alltid tog för givet att det alltid skulle vara så.

det är ju inte meningen att ens mamma och pappa ska dö bort, lämna allting före sina barn,

det vill inte någon förälder, det måste vara ens förälders största mardröm,

att vakna upp en dag och inte kunna leva sitt liv fullt ut med sina barn.

Även som barn så finns det inga tankar som helst i hela världen att ens mamma och pappa

ska tvingas lämna en i bara en ålder av 13 o 15 år,

det är inte så lätt att bli vuxen, ta tag i saker och ting själv när man är så gammal,

det är någonting som vi tvingats göra, så vår barndom var alldeles underbar tills detta

mardrömsfallet drabbade oss.

Det finns vänner i min omgivning och bekanta till mig som förlorat sin ena förälder och det är tufft,

oerhört, det är skit tufft! Men att förlora båda, inte ha någon kvar alls mer än tre vilsna, ledsna,

förkrossade, förtvivlade, sorgarbetande, rädda, & oerhört nedtrampande syskon,

det är vårt mysterium.


ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 11 maj 2012 20:58



Ibland så känns det som om livet helt står still

och just det man är i, är inte det man vill

man känner sig så svag, så vilsen och så feg

så känns det till den dag man vågar ta ett steg

Då öppnas nya vägar och man får perspektiv

och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv

Och när man blickar bakåt, när man har fått distans

så ser man att det svåra var källan till en chans



Av annapuumbagraaadin - 9 maj 2012 13:54



Då, nu & föralltid ♥


Att våga leva sitt liv, göra det man vill, det man känner för, att våga göra saker inga andra gör, eller

som andra inte ens har en tanke på, att inte lyssna på all galla som folk spyr över folk som dom inte känner,

det är ännu ett steg i ens eget liv för att man själv ska kunna må bra och trivas med sitt eget liv,

för oavsett så finns det aldrig någonsinn någon annan människa som kan bestämma över någon annan

vilka vägar som ska följas, utan man ska själv känna efter, tänka efter och följa sitt hjärta,

då kommer man längst utav allt:)

Jag har haft folk som "peppat" mig i mina olika vägar i livet och det är jag otroligt glad över,

men trots att jag får veta och höra folks åsikter så tar jag alltid mina egna vägar,

att jag gör det jag vill och det jag mår bäst utav, sen hur folk reagerar, bryr sig eller pratar om det,

det var många år sen som jag slutade bry mig om det.

jag har alltid ansett att har folk inte bättre för sig än att prata om mig, mitt liv och uttrycka sig om det,

så bjuder jag fullkomligt på det:)

Huvudsaken jag själv vet vad jag säger, vad jag tycker, vad jag känner och vad som är

sant och inte sant så räcker det för mig:)

Att fullfölja sitt hjärta, sina drömmar och sina tankar, det är underbart!

det kvittar hur man vrider och vänder på allting så finns det alltid en ljusning,

en lösning i slutändan och så är det i princip nästan allting, bara man själv kan öppna sitt sinne

och inse att det faktiskt går att gå den vägen så är det bara att kämpa:)


Så gott folk, våga vara unika - gå era egna vägar här i livet,

Vi har bara ett liv att leva, våga leva det fullt ut:)



Av annapuumbagraaadin - 7 maj 2012 21:14


Allting är så fruktansvärt underbart,

allting faller på plats, jag mår super och allting flyter på,

jag fullkomligt njuter!  

Jag hoppas att alla ni som läser också mår toppen,

att ni framförallt är rädda om era nära o kära,

glöm inte att varje dag berätta för dina närmaste hur mycket dom verkligen betyder för er:)


Ta väl hand om er allesammans:)




Av annapuumbagraaadin - 6 maj 2012 12:10


Var, hur och när ska man egentligen börja?

ska man börja över huvudtaget?

När vet man vad man vill, om man ska våga chansa eller om hoppet har lämnat våra kroppar,

ja, vem vet om inte vi själva vet?

Alla har vi som vi alla vet våra tankar, frågor och undringar,

men hur ska man kunna lätta på trycket, när bägaren håller på att rinna över,

man känner att det finns så mycket man vill få fram och ut för att kunna må bättre,

är det då man ska blunda för sakerna och låtsas som ingenting och bara hoppas att allt löser sig?

Egoistiskt tänkande sätt säger jag, vi är inte mer än människor någon utav oss på jorden,

alla gör vi fel någonting utan att tveka, men då ställer jag mig frågan,

VARFÖR finns det folk, människor som gång efter gång säger;

"jag bryr mig inte, gör hur du vill, jag orkar inte längre"

när i själva verket dom bryr sig så dom mår så dåligt att det är bättre att uttrycka sig med att man inte bryr sig,

en undanflykt? ett lättare sätt att hantera situvationen? hoppas på att kunna lägga saker bakom sig?

oftast är det dom människorna som säger att dom inte bryr sig som bryr sig allra mest.

Har man aldrig varit med om innan att man förlorat en eller flera människor som stått en väldigt nära så är det såklart inte lätt att veta, men att försöka är alltid ett försök, ett steg på vägen.

Vi alla kommer få gå den dagen till mötes, tyvärr.

Det är klart att man ska vara oerhört glad om man aldrig upplevt detta, men hur bra man än "tycks ha det" så kommer dagen närmare för varje dag som går.

Och hur hanterar man situvationen då?

Livet är inte enkelt, men vem fan har påstått det egentligen?

Alla vi människor är unika på våra egna sätt, det finns ingen som är mindre värd än någon annan.

Men att våga ta avstånd ifrån människor man tycker väldigt mycket om,

det är jobbigt, det är svårt, det tar på krafterna och man blir ledsen,

men oavsett vad så finns det ingen som är korkad, dum i huvudet, värdelös eller helt okunnig,

att få höra saker som att man är "dum i huvudet" är ett oerhört kränkande ord, det är lätt att slänga ur sig när man blir förbannad men att säga och uttrycka sig så till en människa är oerhört långt gått.

Som ordspråket lyder;

"Man vet inte vad man har förrän det är borta och man har förlorat det" , sant.

Tycker att som vuxen människa att det ska behöva gå så oerhört långt för att man ska förstå innebörden utav det. Det är oerhört tragiskt. Hoppas förr eller senare att verkligheten kommer ikapp,

att livet inte är någon lek, att man ska vara rädd om det man är rädd att förlora.

För att förr eller senare förstår man innebörden och då är allting försent.



Av annapuumbagraaadin - 4 maj 2012 13:14



Gud så längesen det var sen jag var inne i bloggen och skrev,

det känns ju som en väldig evighet sen.

Ibland är det skönt att ta en liten paus i allt bloggskrivande,

för att sen hitta gnistan igen för att vilja börja skriva igen:)

Gnistan är hittad, livet är på topp & allting faller på plats,

så med andra ord så är livet underbart som det brukar vara:)


Ville bara meddela er om att skrivandet kommer börja igen och uppdatera er lite,

känns roligt att så många är inne och kikar trots jag inte skrev under ett tag,

men snart kommer det nya härliga o friska inlägg igen,

vi ses & hörs:)



Av annapuumbagraaadin - 31 mars 2012 18:12



alltid värt att göra det, vi gör det igen! ;)







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se