Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av annapuumbagraaadin - 23 januari 2012 17:42



man ångrar aldrig det man gör, bara det man inte vågar



ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 22 januari 2012 19:18


" Hur överlever man att förlora en del av sig själv? "


Jag saknar dig - filmen som är baserad på att förlora en nära, sin tvillingsyster men trots alla men

att försöka leva med sorgen och alla tankar som finns kvar efter en sorg man tvingats ta imot.

Av att se denna filmen i hyllan i affären blev jag fast direkt, bara utav att se omslaget,

vände den om för att se baksidan där filmen har fått så otroligt många kritiker med en massa + .

nu efter att jag fått se filmen så förstår jag verkligen varför....

jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde på filmen, men det gjorde jag.

jag har suttit dessa 125 minuterna som helt mållös i soffan och bara tittat.

mina tårar har runnit, mina tankar har blandats med upprivna sår.

att det faktiskt finns fler som tvingats gå igenom en sorts smärta som inte borde få finnas i denna värld,

en sorg, en saknad och flera tankar...

jag tror att vi är otroligt många på denna jord som tänker ungefär samma saker,

varför man ska födas, växa upp, få uppleva och lära sig saker, göra framsteg i skolan,

göra sina val i livet, vad man vill jobba och försörja sig med, försöka leva livet,

hitta sin kärlek som man vill dela sitt liv tillsammans med, bilda sin egen familj,

se sina egna barn växa upp, uppfostra dom på bästa sätt, se deras framgångar och

samtidigt blir man själv gammal och dagarna blir mindre för varje dag som går...

i mitten utav filmen när dom får veta inne på sjukhuset att hennes tvillingsyster är borta,

att hon inte finns mera, då brast allting inom mig. för samtidigt som jag ser filmen så blir jag själv

påmind om alla tankar, alla ord som jag fått höra, alla bilder som jag har tvingats att se,

mina farväl jag tvingats fått ta. tårarna rinner, men vet ni vad? jag har fått lära mig att dom får lov att rinna,

det är inte förbjudet trots att folk tycks tro det, men det är det faktiskt inte.

dom får rinna, man får lov att vara ledsen, man får lov att visa det inför andra människor.

Alla vi människor som vandrar omkring på denna jord bär på någon sorts sorg,

men ingen som vågar prata om det öppet?

jag har alltid fått höra att jag skriver så bra, jag skriver direkt ifrån hjärtat & att jag skriver såna

tänkvärda saker o ord som verkligen bör skrivas utav många flera...

jag själv tänker inte på det, jag har min blogg för att skriva av mig, för att rensa mina tankar och för att

jag vill såklart att flera ska kunna våga skriva ut öppet om sina känslor, tankar & funderingar...

många människor har lätt för att prata och öppna sig inför andra och andra inte..

jag är en utav dom människorna som vågar, kan & vill trotsa min rädsla,

min rädsla att jag faktiskt aldrig får se min mamma och pappa igen,

att jag aldrig mera får krama om dom, aldrig mera får se deras leende, aldrig mera får höra deras glada skratt,

att skriva "aldrig mera" känns hårt, det ser hårt ut, det kvittar vad jag skriver så tar mina ord aldrig slut...

aldrig någonsinn...

men det är kanske inte så konstigt? att ha våra tankar, funderingar & undringar är väl ganska så normalt, eller?

varje morgon jag vaknar blir jag alltid påmind om min egen livssituvation,

att jag faktiskt inte har någon mamma eller någon pappa att säga

"godmorgon, hoppas att ni har sovit gott"

ingen att få krama på morgonen, inget leende och inget skratt...

rent utsagt förjävligt, varför är livet så otroligt orättvist?

alla dessa frågor....

när jag skriver saker har jag fått en del kommentarer och folk har sagt till mig att jag berör många

med mitt skrivande, att jag är stark, att folk faktiskt beundrar mig och min styrka.

när jag sätter mig ner, går in i mina egna tankar så ställer jag mig frågan om och om igen,

"vad finns det egentligen som gör att jag skulle vara stark, ha styrka och att folk skulle beundra mig?"

att jag faktiskt lyckas stå på egna ben, som jag tvingats göra sen jag var 15 år gammal,

tvingats ta hand om mina småsyskon som jag har varit så otroligt rädd att förlora,

men det är kanske inte så konstigt?

när hela ens släkt vänder en ryggen och pratar massa skit, lägger massa skulder på oss så är det faktiskt inte

så konstigt att det finns tusen tankar och frågor.

ens släkt som är så pass stor egentligen men som ingen bryr sig om oss?

allting var så bra när mamma och pappa levde, vi umgicks, firade jul tillsammans,

pratade ofta, vi brydde oss om varandra och var rädda om varandra..

sen jag var liten så har jag alltid varit min mormors favorittjej,

det var hon som alltid ville passa mig, målade naglarna på mig, och faktiskt som var lätt att prata med,

den dagen jag konfirmerades fick jag ett jättefint guldhalsband med ett hjärta i,

min mormor kallade alltid mig för "mormors lilla hjärta" ,

men den dagen mamma dog så vände min mormor mig ryggen, hennes egna barnbarn,

klart att hon tagit allting otroligt hårt som alla andra, allting kom som en otrolig chock,

men hon hade levt sitt liv, hon hade sin man, hon hade sina barn,

vem hade jag? vem hade mina småsyskon? vi har hela livet framför oss...

sen den dagen då min mormor vände mig ryggen har jag alltid hatat hon, för hon sårade mig på ett

sätt som ingen annan någonsinn har gjort, det har gjort riktigt ont, det har känts riktigt ordentligt.

mitt guldhalsband jag fick i konfirmationspresent bar jag alltid på mig sen jag fått det men idag har jag

lagt undan det, jag vill inte se det, jag ville inte ens veta av det, jag funderar på att smälta ner det.

jag vill inte ha någonting med henne att göra, aldrig någonsinn.

jag hade en mormor en gång i tiden, en som brydde sig om mig och mina småsyskon men som helt totalt

fullständigt skitit i oss sen den 25 September 2005.

Idag kallar jag henne aldrig mormor, när jag hör om henne bryr jag mig inte och säger alltid hennes riktiga namn,

när folk frågar mig om vad min mormor & morfar heter så svarar jag alltid att jag inte har några.

för i min värld, i mitt liv finns dom inte. det är kanske egoistiskt men hade folk suttit i samma sits som

mig, som oss så hade förstått..


så frågan finns kvar,

hur överlever man att förlora en del av sig själv?

- hålla ihopa, berätta för varandra hur mycket folk verkligen betyder för en,

visa varandra känslor och ömhet.

att aldrig glömma bort varandra och alltid vara rädd om varandra.

jag har förlorat en del utav mig själv och det tog hårt, det gjorde ont, såren har rivets upp gång

på gång men samtidigt har jag lärt mig att leva med sorgen,

man får lov att gråta, man får lov att vara ledsen och det är jag ofta.

det är helt naturligt, glöm aldrig det ♥


    

ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 21 januari 2012 09:29


en bästa start på dagen, vet du vad det är?

det är inte att vakna upp och se att det regnar, eller att det är sol ute

inte att täcket ligger på golvet o man har lyckats att sparka av sig det

inte att kudden ligger i andra sidan utav sängen

inte att vakna utav väckarklockan, osv . . . . . .

nej för mig är absolut den allra bästa starten på dagen att få vakna till,

känna hjärtat som håller om mig, ligger tätt intill mig, känner hans varma andetag,

öppnar sakta mina ögon och ser mitt underbara älskade lilla hjärta,

jag blir så otroligt glad att få möta dessa vackra, morgontrötta ögon

som ler imot mig med världens vackraste leende och säger;

"godmorgon mitt hjärta, hoppas att du har sovit som en prinsessa inatt"

det kvittar vad som inväntas på dagarna för efter att man har fått vakna till detta så finns det

absolut inget/ingen som kan lyckas förstöra eller förändra min dag, absolut inte en chans:)

jag är så otroligt lycklig, jag är så glad, jag känner mig så fullkomligt hel inombords,

det har jag aldrig någonsinn känt mig som innan :)

jag skulle kunna ställa mig rakt upp & ner och bara skrika min glädje o lycka rakt ut:)

det känns som att den lilla pusselbiten som har fattats i mitt liv, äntligen är på plats

Tillsammans är vi starka, tillsammans klarar vi verkligen av allt & alla hinder som kommer i vår väg

alla människor som har velat förstöra men aldrig lyckats,

förstår egentligen inte meningen med det? menmen, vissa folk har lite att göra:)

Alla ord som vi får höra stärker oss verkligen,

hur ska jag någonsinn kunna glömma orden som Markus (lilla timon) & min underbart fina lillasyster

sa till oss i ystad en sen fredags kväll,

Glädjen & lyckan som verkligen uppstår när man får höra ifrån dessa helt underbara människorna.

"ni är alltid så glada tillsammans, ni måste verkligen må bra tillsammans. ni verkar alltid ha så roligt ihopa.

ni verkar inte ha sånt trist förhållande som många andra har. ni passar verkligen jättebra tillsammans"

- orden värmer långt in i hjärtat, ni är underbara!


Sagt & gjort, jag är världens lyckligaste flickvän & sambo till min älskade Niklas.

världens finaste, omtänksammaste & bästa pojkvän jag någonsinn har haft:)

Vi har hela livet framför oss, vi har inte brottom med någonting,

som min lilla älskling sa till mig häromdagen,

"vi ska aldrig någonsinn gå skilda vägar, du är mitt hjärta och utan mitt hjärta i kroppen fungerar jag inte,

när vi blir gamla ska vi vara på ålderdomshem tillsammans, jag ska ha rullator med massa

lampor & saftablandare på så kan vi köra rally även där tillsammans"

- jag kan aldrig någonsinn förklara min enorma lycka, den är helt o hållet total


 


Av annapuumbagraaadin - 21 januari 2012 09:29


en bästa start på dagen, vet du vad det är?

det är inte att vakna upp och se att det regnar, eller att det är sol ute

inte att täcket ligger på golvet o man har lyckats att sparka av sig det

inte att kudden ligger i andra sidan utav sängen

inte att vakna utav väckarklockan, osv . . . . . .

nej för mig är absolut den allra bästa starten på dagen att få vakna till,

känna hjärtat som håller om mig, ligger tätt intill mig, känner hans varma andetag,

öppnar sakta mina ögon och ser mitt underbara älskade lilla hjärta,

jag blir så otroligt glad att få möta dessa vackra, morgontrötta ögon

som ler imot mig med världens vackraste leende och säger;

"godmorgon mitt hjärta, hoppas att du har sovit som en prinsessa inatt"

det kvittar vad som inväntas på dagarna för efter att man har fått vakna till detta så finns det

absolut inget/ingen som kan lyckas förstöra eller förändra min dag, absolut inte en chans:)

jag är så otroligt lycklig, jag är så glad, jag känner mig så fullkomligt hel inombords,

det har jag aldrig någonsinn känt mig som innan :)

jag skulle kunna ställa mig rakt upp & ner och bara skrika min glädje o lycka rakt ut:)

det känns som att den lilla pusselbiten som har fattats i mitt liv, äntligen är på plats

Tillsammans är vi starka, tillsammans klarar vi verkligen av allt & alla hinder som kommer i vår väg

alla människor som har velat förstöra men aldrig lyckats,

förstår egentligen inte meningen med det? menmen, vissa folk har lite att göra:)

Alla ord som vi får höra stärker oss verkligen,

hur ska jag någonsinn kunna glömma orden som Markus (lilla timon) & min underbart fina lillasyster

sa till oss i ystad en sen fredags kväll,

Glädjen & lyckan som verkligen uppstår när man får höra ifrån dessa helt underbara människorna.

"ni är alltid så glada tillsammans, ni måste verkligen må bra tillsammans. ni verkar alltid ha så roligt ihopa.

ni verkar inte ha sånt trist förhållande som många andra har. ni passar verkligen jättebra tillsammans"

- orden värmer långt in i hjärtat, ni är underbara!


Sagt & gjort, jag är världens lyckligaste flickvän & sambo till min älskade Niklas.

världens finaste, omtänksammaste & bästa pojkvän jag någonsinn har haft:)

Vi har hela livet framför oss, vi har inte brottom med någonting,

som min lilla älskling sa till mig häromdagen,

"vi ska aldrig någonsinn gå skilda vägar, du är mitt hjärta och utan mitt hjärta i kroppen fungerar jag inte,

när vi blir gamla ska vi vara på ålderdomshem tillsammans, jag ska ha rullator med massa

lampor & saftablandare på så kan vi köra rally även där tillsammans"

- jag kan aldrig någonsinn förklara min enorma lycka, den är helt o hållet total


 


Av annapuumbagraaadin - 20 januari 2012 18:58



Ibland är man starkare än vad man själv tror,

att man känner sig feg, frusen & inte vågar, man tänker att

"nej shit, det klarar aldrig jag, det här är inte jag"

men om det är ett faktum att man faktiskt inte har några val,

man står mellan två val och det måste fullföljas oavsett vad,

då får man lov att stå på sig och kämpa sig fram, för till slut, i slutändan når man sitt mål.

hur svårt, tufft och jobbigt det än är. det finns ingen som har sagt att livet ska vara lätt,

man måste bara låta sig mötas utav allt, alla tårar som rinner, alla tankar som finns inom en

& alla händelser man måste kunna ta itu med.

men att kämpa sig fram och våga öppna ögonen och möta den verkliga verkligheten gör oss starkare & positivare.

jag har gjort många misstag i mitt liv, men det är väl utav våra misstag som vi lär oss saker och ting?

trots dessa "misstag" så finns det ändå någonting inom oss eller mig iallafall som säger

"oavsett vad så ska man aldrig ångra det som en gång har fått mig att le, att må bra & att lyckas göra framsteg"

det har trots allt varit en del utav våra liv, som har gjort att vi vågat gå vidare

det är så lätt att vika undan folk ifrån ens liv, men ens riktiga & äkta vänner?

jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på att det faktiskt inte är alla människor som har nära o äkta vänner,

som finns och stöttar, hjälper till med råd när det väl behövs, att behöva en kram eller några stärkande

ord på vägen som gör att saker och ting kan kännas stöttande och bättre, det får en att känna kämparglöden.

att få vara med om mycket, träffa många olika människor så på något konstigt sätt så tycker jag ändå

att alla är unika, på våra olika vis. alla har vi både våra bra och dåliga sidor.

på något sätt vill jag inte se att det faktiskt kan finnas elaka, dumma & hotfulla människor i denna värld,

jag kan lätt ge samma människa chans på chans om och om igen utan att det förändras någon bättre skillnad,

jag vill tycka bra om alla människor även om jag vet att vissa inte har den förmågan, tyvärr....

men samtidigt kan det finnas folk, faktiskt en hel del, som gör sig dumma, som beter sig dumt,

som vill ställa in sig hos folk & människor men som egentligen bara det pratas en massa strunt om.

varför inte bara våga vara sig själv? det finns väl ingen som helst anledning att vinna någonting på att

låtsas att man ska vara någon annan än vad man egentligen är?

det har iallafall jag aldrig lärt mig.

jag har alltid fått lära mig att oavsett hur, vad & när så är vi alla bra & unika människor, på våra olika sätt...


min mamma sa alltid till mig att vad jag än gjorde så fick jag alltid själv stå till mina handlingar

och det tycker jag att jag har lyckats med för varje dag sen jag fick höra orden...


Av annapuumbagraaadin - 18 januari 2012 11:14



Hur mår egentligen en människa som mobbar, trycker ner & säger elaka saker till andra människor?

mår verkligen den personen bra eller säger den så för att den själv mår dåligt och måste lägga över

all sin kraft & ilska på någon annan för det kanske ska försöka kännas lite lättare på traven?

jag har fått lära mig att mobba någon annan människa är absolut bland det värsta som finns &

existerar på denna jord.. Tråkigt att inte flera kan tänka så.

Men det är kanske jag som har fel?

jag har själv mobbat en gång i tiden när jag gick i mindre skolan, då förstod man inte riskerna

och ville vara lika "tuff" som alla andra. men det är någonting jag verkligen ångrar idag...

jag tror faktiskt att alla, förr eller senare har gjort detta, det finns inte en ända människa som är felfri idag.

men att vara vuxen, eller iallafall ha en vuxen ålder och bete sig på detta viset,

Att kränka ner någon med elaka ord, dumma kommentarer eller hårda slag,

när man utför dessa handlingar, finns det absolut ingen som helst känsla i kroppen?

att få höra "du är dum i huvudet, du borde söka hjälp, du är en idiot/äcklig människa/ du är tjock/

du är fet/ du är ful ." osv.

vad vinner en människa på att säga så till andra? mår den bättre efter orden är sagda?

ett ända litet ord som sårar och blir till minne för resten utav livet.

Just hos människor som får höra detta försämras deras självförtroende till max,

vad vinner folk på att trycka ner varandra?

det visar bara vilken otroligt ynklig & otacksam människa man verkligen är!

dom som mobbar & kränker andra är oftast dom som inte mår bra själva och måste lägga över sina skulder på andra. hur man nu kan leva med det förstår jag inte....

Tänk dig själv som människa, vi lever med varsitt hjärta, varsin själ, varsitt tänkande

& varsitt levande.

Alla vi människor är unika, hur vi än är, hur vi än ser ut & hur vi än beter oss.

det finns inte en ända människa på denna jorden som är mindre värda än andra.

Dom senaste 8 åren har jag tvingats ta imot och höra en otrolig massa dumma kommenterar,

hårda ord & även hårda slag.

vilket har gjort ont, det har sårat. men jag vet också en sak,

att min svagaste punkt är när någon drar upp mina föräldrar är absolut ingen konst att räkna ut

och det borde vara konstigt om det inte hade varit så.

jag har ställt mig frågan så otroligt många gånger man aldrig lyckats komma fram till något bra svar,

men att dra i mina ömmaste trådar, trycka på min ömmaste punkt.

att bråka med mig & inte veta hur man ska hantera det utan drar upp mina föräldrar i det,

man kan ju inte må bra? det bevisar verkligen hur lite man har innanför pannbenet och

hur dåligt man verkligen mår, varför reta sig på mig?

det tråkigaste med allting är bara varför INTE EN ÄNDA vågar stå framför mig och säga detta till mig,

våga vara rak o ärlig och säga detta till mig, ansikte mot ansikte.

nej, för så "raka & ärliga" finns det ingen som vågar.

men jag är otroligt stolt för vad jag än fått höra, vad jag än fått ta imot för skit

och hur hårda slag jag än fått stå ut med så står jag på mina ben idag,

för hur det än är så efter alla kommenterar & ord jag tvingats höra så har jag alltid försökt struntat i det,

för hur det än är så kommer alla människor få vara med om det som jag tvingats gå igenom och jag

vet om att det finns inte många som klarar av det.

till skillnaden ifrån mig, som tvingats leva utan mina föräldrar sen jag var 15 år.

15 år, kan du tänka dig det själv?

jag står för mina åsikter, jag har så mycket i mitt bagage och är säkerligen starkare än många andra,

att tvingats bli lämnad ensam kvar, utan någonting, inget hem, inga saker, inga barndomssaker,

knappt några foton, inga släktingar, absolut ingenting.

att orka resa sig ifrån allra första början, andra gången & tredje gången, det gör ont och det tar

otroligt hårt imot, men sålänge man tror på sig själv så lyckas man.

Jag är så otroligt glad att jag är den jag är trots allting jag tvingats gå igenom,

för det bevisar verkligen vilken styrka jag har, vilket många inte har.

Att folk pratar sin skit, tror att dom vet mycket om mig medans dom egentligen inte vet någonting

eller får allting om bakfoten och lägger sig i mitt liv.

att lägga sig i någon annans liv förstår jag faktiskt inte någon mening med.

är mitt liv så fruktansvärt intressant? eller det är bara ett bevis på att ditt eget är så otroligt tråkigt?


Så, oavsett vad. så hoppas jag INNERLIGT att folk kan respektera varandra för hur vi människor är,

oavsett om vi är smala, mulliga, lite större, förståndshandikappade, svenskar, utländska,

för oavsett allt så är det insidan som räknas, vad som finns inom oss.

alla har vi varsitt hjärta, det är starkt på våra olika vis,

skillnaden är bara att snälla, omtänksamma & positiva människor visar det,

människor med dåligt humör, avundsjuka & ilska är dom som inte tar väl hand om det,

det kommer förhoppningsvis en dag då dom också inser hur bra världen kan bli och vara

om dom ändrar sig och visar mer sympati för andra i denna världen...


Av annapuumbagraaadin - 16 januari 2012 17:35



Efter att få höra, se & läsa om detta så skrämmer det verkligen mig för varje dag som går,

hur detta bara kan få förekomma i vårt land, utomlands & överallt i hela världen.

hur kan det bara stå pengar i pannan på folk? såna borde skjutas!

det finns absolut ingen som helst rättvisa i denna värld, inte någonstans...

hur kan man bara tänka på en massa pengar hela tiden?

ja, jag vet att utan pengar i våra liv så kommer vi inte långt för att allting kostar idag och allting ökar med priser,

men ändå? hur kan man betala människor för att kunna utnyttja stackars barn sexuellt.

när fan går gränsen egentligen? jag själv tycker att de borde vara nådd för extremt längesen!

jag & hjärtat låg o kolla på en film igår om detta, alltså det riktigt högg i magen när man ser detta.

hur många det verkligen finns som blundar för detta, hur kan det vara möjligt?

klart att det gör ont att läsa det, se det eller få höra om det.

Men tänk så vanligt allting blir idag, idag blir saker o ting allt vanligare så tillslut reagerar man inte längre och

blir förvånade, nej istället så frågar man sig själv, "när blir det nästa gång"

det är hemskt, verkligen jätte hemskt!

hur kan man bara för ett ögonblick kunna utsätta ett barn, en tonåring, vuxen & äldre för detta.

Att våldta, utnyttja & misshandla.

sånt som man får läsa om i princip varje dag i alla tidningar,

hur fan tänker o fungerar en människa som våltar & misshandlar människor?

makt?

äckliga, äckliga, äckliga SVIN!!!!!!! Ni borde fan inte få finnas!!!!

Såna äckliga svin som utför detta dåd tycker inte jag har någon rätt att få leva, att utföra något sånt sätter

avtryck i folks liv. minnen, bilder & alla ord sätter sig som en taggtråd inom en och när det gör extra ont

så dras taggtråden åt och allting kommer tillbaka, alla minnen, bilder & alla ord....

avtryck i ens liv...

finns det absolut ingen som tänker på det?



Av annapuumbagraaadin - 14 januari 2012 20:06


varje gång som jag ska skriva om min enorma kärlek, om mannen som jag vill dela resten utav mitt liv med,

så tänker jag hur mycket som helst som jag ska skriva & förklara hur underbart kär jag verkligen är,

så går det alltid imot på något konstigt vis ;p jag sätter mig vid datorn, men när mina fingrar nuddar vid

tangienterna o ska börja skriva så stannar allting upp, jag blir helt tom o vet inte vad jag ska skriva...

jag önskar att jag med ord, meningar eller texter kunde förklara min enorma kärlek för dig, Niklas.

Hur glad jag verkligen är för att du finns i mitt liv, hur glad jag är av att få vakna upp med dig varje morgon

sidan om mig och veta att du är min, bara min, att få känna dina mjuka läppar mot mina, få höra dina skratt,

att kunna försöka tala om att du är det bästa som någonsinn har hänt mig, hur lycklig jag verkligen är,

allting är så helt otroligt... aldrig trodde jag att jag skulle få denna chansen i mitt liv, aldrig...

men när jag träffade dig så förändrades hela mitt liv, totalt♥

förr har jag varit kär, men aldrig såhär kär, aldrig äkta kärlek.

jag trodde bara att man var kär i början o sen att det avtog,

men jag hade fel, mycket fel. sen jag träffade dig Niklas så blir jag bara mer o mer förälskad för varje dag som går.

jag är lycklig, jag är kär, jag är totalt galen i dig och det gör mig så otroligt glad inombords,

att få veta att du känner likadant för mig och veta att du verkligen menar det.

jag är verkligen bergsäker, inte en ända tvekan, jag är säker

jag har hittat min drömprins, min man som jag vill dela resten utav mitt liv med

älskade Niklas, jag älskar dig oavsett vad, tills döden skiljer oss åt, om den ens kan det

du har mina ord, nu & föralltid ♥


   


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se