Alla inlägg den 19 januari 2014

Av annapuumbagraaadin - 19 januari 2014 11:24


Jag kan än idag minnas er doft, ert underbara leende som alltid stärkte en själv,

hur ni alltid hjälpte oss, lekte med oss, gjorde saker med oss och hur ni skyddade oss,

"ni är vårt revir, kommer någon för nära det så finns vi i alla lägen"


Det har gått 10 & 8 långa, jobbiga, svåra o hårda år utan er, mamma&pappa, jag blundar o tar ett djupt andetag o tänker för mig själv, "vart har alla åren tagit vägen?" Jag kan än idag minnas dagen som igår, hur man fick chockbeskedet...

hur tårarna bara rann, huvudet snurrade och man inte förstod någonting, hur det verkligen skulle sluta.

sluta för oss, nu när vi stod ensamma kvar, utan någonting, utan någon trygghet, utan någonting,

kvar fanns bara vi tre av vår familj, ensamma kvar.


Jag tänker ofta på hur dessa 10 åren har hjälpt mig, och jag kan vara ärlig med att säga att man verkligen har

erfarenheter i baganget.

Det första jag blev klok på var hur fruktansvärt illa folk kan bete sig, hur man roffar åt sig och beter sig utan att skämmas mot barn i ens närhet, hur man säger elaka saker om ens föräldrar och samtidigt njuter när orden har förblivit sagda. Jag förstår inte hur man tänker, förr eller senare hamnar alla i den situvationen men det tänker man inte på då förrän man själv sitter i samma sitts. Idag när jag möter er ute känner jag fortfarande den vrede o ilska inom mig o det kommer jag alltid att göra, men samtidigt märker man hur folk skäms för när jag tittar dom i ögonen så flackar deras blickar ner i marken. skamligt & vidrigt!


Jag har alltid fått höra hur dålig jag är, hur otroligt korkad jag är o inte duger till något

"Amen Anna, du kan ingenting o du vet absolut ingenting"

"du duger fan inte till någonting"

"förstår du inte sanningen i det hela, det är ditt fel att dina föräldrar faktiskt är döda"

"du klarar inte av någonting"

"jag förstår inte hur du orkar leva med dig själv"

"det bästa vore om du tog livet av dig för ingen hade saknat dig ändå"


- idag när jag tänker tillbaka på alla ord, meningar jag fått höra o alla texter jag läst så tänker jag bara på hur otroligt otrygga, sårade, människor som sagt allt detta till en flicka när man själv är vuxen människa.

Idag kan jag rynka på ögonbrynen o fråga mig själv vad ni är för ynka människor, hur ni verkligen själva har mått,

att man ens har en tanke på att häva det ur sig, men det kommer alltid förbi ett mysterium.


Idag 10 år senare står jag stark, rak i ryggen o har min starka o envisa vilja (efter pappa:) och vet verkligen vad jag vill med mitt liv, hur jag gör det jag tycker om och gör det jag känner för utan att någon kommenterar det.

Jag har en liten son, vår lilla Melwin som gör sina framsteg varje dag och verkligen är helt underbar.

Idag kan jag faktiskt känna mig stolt över hur jag tar hand om lilla Melwin, hur vi leker, busar o lär honom saker ifrån när jag var barn. Melwin ska få samma trygga uppväxt (med mamma o pappa i livet) som jag själv fick en gång.


Det är inte sympati eller medgivande jag söker, det är att folk ska vakna upp till verkligheten o möta den med öppna ögonen o inte möta den med stängda ögon, vi alla människor lever bara en gång och livet är alldeles för kort för att slösas bort, alldeles för kort...







ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se