Att förlora någon man älskar, det gör inte bara ont, man blir ledsen, helt förkrossad, känner sig ensam

på något vis och framför allt att allting verkligen går i kras, hela ens liv vänds upp och ner.

Saknaden efter mamma och pappa växer sig bara starkare för varje dag som går.

Efter att ha levt med ständiga tankar, frågor och oro inom sig 24 timmar om dygnet så har det

äntligen vänt, vänt till det positiva.

Mina fina vänner har sagt till mig gång på gång,
"åk till kyrkogården, gråt ut och känn din saknad"

"skriv av dig, du är duktig på att skriva, du behöver skriva av dig innan det blir för mycket för dig"

"klart du känner din saknad men trots allt kommer dom alltid vara nära dig"

Det är verkligen ord som värmt och som verkligen har betytt något för mig, för utan alla goda råd, stöttningar och alla dessa kramar jag fått under alla 9 åren så har detta hjälpt mig framåt på min väg,

även om jag i vissa situvationer trodde att jag nästan gett upp hoppet och trodde o tyckte att allting var omöjligt.

När jag var påväg in mot sjukhuset hade jag miljoner tankar, jag kände tårarna ville komma men jag förbjöd dom, istället satt jag och tänkte på vilka svar jag kommer få och vilken lättnad det kommer bli framöver.

Satte mig ner i väntrummet och tittade på klockan, jag var för tidig, som jag alltid är annars,

men bättre att vara i god tid än att vara försenad.

När klockan slog om och tiden var inne började jag dricka mitt vatten, kände hur nervusiteten steg,

och tiden gick, tio minuter efter min tid började jag sakta inse att läkaren hade glömt bort tiden och jag hade nästan gett upp hoppet och tänkte köra hem igen, men då kom läkaren, mötte mig artigt och visade mig vägen in i rummet.

väl inne i rummet gick allting förvånandsvärt bra, han förklarade ordagrant och förstod jag inte vissa ord eller vad han menade så förklarade han på andra sätt så jag verkligen förstod och det kändes skönt,

men samtidigt som jag satt och ville veta o frågade mina frågor så snurrade mina miljoner tankar.

Påvägen ut ifrån sjukhuset när jag stod i hissen tittade jag mig i spegeln och sa till mig själv,

"Starkt jobbat Anna!" Och jag kände mig otroligt nöjd med min enorma insats.

Kom ut i bilen på parkeringen då allting bara brast framför mig, jag läste mina papper om och om igen som jag fått utskrivit och tårarna bara rann, hur jag än försökte stoppa dom så gick det inte, och tillslut brydde jag mig inte om det utan bara lät dom rinna.

Att tvingas läsa innantill ett papper om vad som verkligen hände med min mamma o pappa

dagarna dom försvann är hemskt, det är jobbigt och otroligt tungt.

Hela vägen hem försökte jag hålla koll på vägen samtidigt som jag försökte kämpa med alla tårar som tvingade sig ut och inte ville försvinna.

Kom fram till kyrkogården där mamma o pappa vilar, det kändes skönt på ett sätt,

att kunna stå framför dessa stenar men denna gång veta vad som verkligen hände och gick till,

det kändes som en enorm lättnad för mig.

Och samtidigt veta att vi verkligen var deras allt, deras tre gemensamma barn som dom älskade över allting annat på denna jord, som dom gjorde allt för och skyddade oss i allting.

Vägen hem mot tomelilla försökte jag samla mig, och inte tänka på det så mycket,

men när jag väl kommit hem, lagt mig i sängen och läste igenom papperna igen så brast allt igen,

ibland känns det tryggt att ha någon som håller om en när allt är som jobbigast,

det är svårt att förklara när människan inte varit i samma situvation som en själv,

jag är glad att han försöker så gott han kan och visar mig enorm respekt i detta, det är skönt.

resten utav kvällen pratade vi nästan bara om mamma och pappa,

alla mina minnen som kom fram och vad vi brukade säga och göra,

vi båda skrattade och det känns som en oerhörd lättnad.

Sen den dagen har jag läst igenom alla papper varje dag och varje kväll,

för att en dag kunna låsa in dessa papper som jag ska kunna ta fram när allt känns lite extra tungt

men samtidigt bli en lättnad utav att läsa att jag haft fel dessa 9 åren som gått utav mitt liv, 

om och om igen ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...