Alla inlägg den 14 maj 2012

Av annapuumbagraaadin - 14 maj 2012 13:13



Att få höra orden;

"ni är grymma, jag & otroligt många andra är så förvånade att ni över huvudtaget står på era ben idag, det är du och dina syskon som verkligen bevisar vad ordet kämpa står för. Låt aldrig er kämparglöd ta slut"

- orden värmer långt in i hjärtat, tänk att det faktiskt finns snälla o omtänksamma människor i vår omgivning:)


Att få höra detta stärker verkligen en själv, man blir så glad, så positiv och man ser allting så ljust och klart.

Att bli peppad, få höra omtänksamma ord och människor som bryr sig om en,

det finns ju inget bättre, ellerhur gott folk? :)

Alla vi människor behöver få pepp, uppmuntran, positiv energi, en knuff där bak ibland, för att vi

ska kunna lyckas "gå över ännu en tröskel".

Det kommer alltid svåra perioder i ens liv, då man kanske tycker att det inte finns någon lösning och man ser bara allting negativt och tillslut så går det ut över allting i princip,

det är då man behöver få höra det, och framför allt känna av det.

Att det faktiskt finns människor i vår omgivning, i vår närhet som bryr sig om oss, hur vi har det,

hur vi lever våra liv, och framförallt om hur man mår inombords.

Det är en självklarhet att vi alla människor inte kan gå runt med ett leende på läpparna alltid,

för alla har vi våra dagar som är mindre bra än andra och det är då man ska försöka se det så

positivt som möjligt även om det är svårt, för det är faktiskt då som ljuset blir klarare och klarare för oss.

vi är ju inte mer än människor, right?

Idag fick jag höra dom peppande orden, dom som gjorde mig glad, lycklig och ännu mera framåt,

det som får mig att ännu en gång kunna lyckas ta mig igenom något som faktiskt är svårt.

Att ha sina olika perioder i ens liv ser så otroligt olika ut i alla våra liv,

något mina perioder handlar om är givetvis mina föräldrar, min mamma och pappa.

Alla frågor som fortfarande vill söka sina svar men som bara förblir ett frågetecken.

Alla bilder, minnen, tankar och ord som snurrar runt i huvudet i 100000 km/h,

det viktigaste är inte att tänka en massa, utan försöka överleva och faktiskt ta hand om dessa tankar som är otroligt svåra att bevara någonstans, för till slut blir huvudet fullproppat om man inte lättar på det eller får ut detta jobbiga,

alla bilder som vilar på min näthinna varje morgon jag vaknar och varje kväll innan jag somnar,

att man varje kväll ber för sig själv att man hoppas på att få vakna upp dagen efter och få beskedet

att allting bara har varit en otroligt konstig mardröm, försöka förstå innebörden att man faktiskt aldrig mera

ska få träffa sina föräldrar, inte kunna fråga något, inte be om råd, inte fråga när någonting är svårt,

inte kunna ringa och berätta när man gjort något bra, inte kunna krama om dom och berätta hur mycket

man faktiskt älskar dom och är otroligt glad att man har dom vid sin sida,

att inte kunna laga middag tillsammans, inte kunna äta tillsammans, dricka kaffe tillsammans,

inte kunna skratta tillsammans, göra roliga saker tillsammans, åka bil tillsammans,

hälsa på släktingar tillsammans, inte kunna skratta, skoja och tramsa som förr,

det är inte bara en del utav ens hjärta som försvinner när man förlorar någon,

det är allting annat också. att i varje sak man gör så fattas det hela tiden någon, någon som man alltid

hade vid sin sida, som man alltid tog för givet att det alltid skulle vara så.

det är ju inte meningen att ens mamma och pappa ska dö bort, lämna allting före sina barn,

det vill inte någon förälder, det måste vara ens förälders största mardröm,

att vakna upp en dag och inte kunna leva sitt liv fullt ut med sina barn.

Även som barn så finns det inga tankar som helst i hela världen att ens mamma och pappa

ska tvingas lämna en i bara en ålder av 13 o 15 år,

det är inte så lätt att bli vuxen, ta tag i saker och ting själv när man är så gammal,

det är någonting som vi tvingats göra, så vår barndom var alldeles underbar tills detta

mardrömsfallet drabbade oss.

Det finns vänner i min omgivning och bekanta till mig som förlorat sin ena förälder och det är tufft,

oerhört, det är skit tufft! Men att förlora båda, inte ha någon kvar alls mer än tre vilsna, ledsna,

förkrossade, förtvivlade, sorgarbetande, rädda, & oerhört nedtrampande syskon,

det är vårt mysterium.


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se