Alla inlägg den 6 maj 2012

Av annapuumbagraaadin - 6 maj 2012 12:10


Var, hur och när ska man egentligen börja?

ska man börja över huvudtaget?

När vet man vad man vill, om man ska våga chansa eller om hoppet har lämnat våra kroppar,

ja, vem vet om inte vi själva vet?

Alla har vi som vi alla vet våra tankar, frågor och undringar,

men hur ska man kunna lätta på trycket, när bägaren håller på att rinna över,

man känner att det finns så mycket man vill få fram och ut för att kunna må bättre,

är det då man ska blunda för sakerna och låtsas som ingenting och bara hoppas att allt löser sig?

Egoistiskt tänkande sätt säger jag, vi är inte mer än människor någon utav oss på jorden,

alla gör vi fel någonting utan att tveka, men då ställer jag mig frågan,

VARFÖR finns det folk, människor som gång efter gång säger;

"jag bryr mig inte, gör hur du vill, jag orkar inte längre"

när i själva verket dom bryr sig så dom mår så dåligt att det är bättre att uttrycka sig med att man inte bryr sig,

en undanflykt? ett lättare sätt att hantera situvationen? hoppas på att kunna lägga saker bakom sig?

oftast är det dom människorna som säger att dom inte bryr sig som bryr sig allra mest.

Har man aldrig varit med om innan att man förlorat en eller flera människor som stått en väldigt nära så är det såklart inte lätt att veta, men att försöka är alltid ett försök, ett steg på vägen.

Vi alla kommer få gå den dagen till mötes, tyvärr.

Det är klart att man ska vara oerhört glad om man aldrig upplevt detta, men hur bra man än "tycks ha det" så kommer dagen närmare för varje dag som går.

Och hur hanterar man situvationen då?

Livet är inte enkelt, men vem fan har påstått det egentligen?

Alla vi människor är unika på våra egna sätt, det finns ingen som är mindre värd än någon annan.

Men att våga ta avstånd ifrån människor man tycker väldigt mycket om,

det är jobbigt, det är svårt, det tar på krafterna och man blir ledsen,

men oavsett vad så finns det ingen som är korkad, dum i huvudet, värdelös eller helt okunnig,

att få höra saker som att man är "dum i huvudet" är ett oerhört kränkande ord, det är lätt att slänga ur sig när man blir förbannad men att säga och uttrycka sig så till en människa är oerhört långt gått.

Som ordspråket lyder;

"Man vet inte vad man har förrän det är borta och man har förlorat det" , sant.

Tycker att som vuxen människa att det ska behöva gå så oerhört långt för att man ska förstå innebörden utav det. Det är oerhört tragiskt. Hoppas förr eller senare att verkligheten kommer ikapp,

att livet inte är någon lek, att man ska vara rädd om det man är rädd att förlora.

För att förr eller senare förstår man innebörden och då är allting försent.



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se