Hur ska man tycka, tänka och må kring saker som egentligen bara känns och är fullständigt skit

men som man ändå går med ett leende på läpparna för att folk ska tro att allting är bra?

Jag känner en människa, har gjort det ganska länge faktiskt,

i princip hela mitt långa liv, under snart 20år...  

Jag ser upp till henne, jag fullkomligt beundrar hennes styrka och mod,

hennes envishet som styr i alla världens vindar, hennes ork att orka leva vidare,

trots alla dessa hemska, tragiska och fullkomligt orättvisa motgångar som hon tvingas genomgå.

Jag kan aldrig någonsinn ana vilka tankar hon har, vilka minnen och ord hon använder

för att orka tampas med varje dag som går.

att försöka föreställa mig varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag,

varje vecka och varje månad, ;(

Jag själv personligen, hade aldrig någonsinn orkat gå i samma fotspår som hon tvingats göra.

Jag har alltid fått lära mig att man får lov att vara ledsen, att gråta, sakna och tänka,

men hur länge orkar man? hur länge ska man behöva gå och hoppas o tro en massa? 

Jag ligger just nu i sängen brevid min sambo och tårarna rinner nerför mina

kalla, torra och bleka kinder. jag kan aldrig föreställa mig vilket helvete hon tvingas gå igenom.

jag vill vara till hands för varje sekund om hon vill ha min hjälp, jag vill kunna hjälpa henne

om hon känner att hon vill be mig om hjälp, jag vill kunna finnas vid hennes sida och

stötta, trösta och känna hennes närhet när hon behöver det...

Så otroligt många gånger som jag varit ledsen när jag vet vilket enormt helvete hon tvingas gå igenom,

hur otroligt stora floder som runnit utav ledsamhet. jag har aldrig vågat berätta det för henne,

för henne vill jag inte verka svag, jag vill vara stark inför henne.

Men oavsett hur ofta jag än pratar med henne, kramar om henne, träffar henne

och skrattar med henne så känner jag, att jag aldrig räcker till nog för henne...

All denna orättvisa i denna värld, varför existerar den?

Det finns så otroligt många frågor, men aldrig några svar;(

Jag beundrar din styrka, ditt mod och din envishet.

Du är unik, du har en enorm kämparglöd och jag beundrar dig.

Du är min starka förebild!

Vi är många som stöttar, beundrar & älskar dig, vi vill finnas vid din sida i alla år

och uppleva nya saker med dig.

Jag älskar dig tusen varv runt jorden & tillbaka igen♥

Du vet vart jag finns när än på dygnet som du behöver mig, det vet du om...

Strong♥

alla vi människor på denna jord, i detta universum.

alla tycker, tänker och känner vi så otroligt olika

dessa ständiga tankar som alltid finns inom mig,

min oändliga saknad, mitt eviga tänkande och mitt eviga tjatande om mamma och pappa,

det kommer jag att fortsätta att göra, alltid. för evigt.

en saknad som aldrig går att beskriva med ord, meningar eller texter.

När ska man någonsinn förstå att människor som man älskade mest,

som man verkligen behövde och som man vet älskade en lika mycket tillbaka om inte mera,

dom som fanns för en till 10000%, som gjorde allt för oss, som skyddade oss ifrån allt ont,

som man alltid vaknade tillsammans med, som man visste fanns hos en alltid,

som gjorde mig glad, som fick mig att skratta och må bra,

som hjälpte oss med allting, gjorde saker och ting lätta för oss

som man åt middag tillsammans med, som man tittade på tv med,

som man handlade med, som man åkte bil med,

som man alltid sa godnatt till och visste att dom fanns där när man vaknade dagen efter....

Tänk så lätt det är att ta saker och ting för givet, det är skrämmande, otroligt skrämmande.....

För mig, för mina småsyskon och för så otroligt många andra fick vi vakna en morgon

till någonting som vi trodde var en mörk, hemsk och äcklig mardröm,

men sakta men säkert fick vi svar på våra frågor och verkligheten slog imot oss att det inte var någon dröm,

det var sanning, det var verklighet och den kom ikapp oss allt fortare ;(

Det går inte en ända dag utan att mamma och pappa finns i mina tankar, ständigt....

mina frågor om varför det blev som det blev,

om vi alla drabbade verkligen är värda detta helvete eller vad det var som gjorde att det gick så otroligt fel ;(

Jag sitter framför dator-skärmen och skriver, musiken strömmar ut högtalarna,

jag lyssnar på musik som mamma och pappa lyssnade på,

"Agaton Band - Gift dig aldrig med en brud med röa hossor"

- låten spelade pappa ofta, där han brukade ligga i köks-soffan med sitt luriga leende och smilade

och tittade på mamma medans hon lagade middag...

"The Refreshments"

- Dom mamma ofta spelade på högsta volym när hon lagade middag,

där hon stod i köket och dansade o sjöng till musiken.

Alla dessa bilder, minnen och tankar som ständigt finns inom en kan driva en till vansinne,

vansinne för att dom inte finns kvar hos oss längre och för att denna äckliga världen är så

otroligt orättvis på alla olika sätt och vis.

Trots mina 13 och 15år med mamma och pappa så är jag stolt,

otroligt stolt, att jag fick lyckan att få ha världens finaste föräldrar på denna jord,

som verkligen gjorde allt för att hjälpa alla andra människor på olika sätt och vis.

För ett tag sen när jag var på sjukhuset i Simrishamn visste läkaren vilken jag var,

genom mina föräldrar. Hon och dom andra på sjukhuset visste så mycket väl vem mamma och pappa var,

att dom träffat dom många gånger och mamma som jobbade en del år på sjukhuset.

Allt det positiva man får höra nu i efterhand om hur bra folk verkligen tyckte om dom,

det värmer inom mig, det gör mig glad, att dom verkligen är saknade,

att det finns många människor som tänker på dom, på oss syskon, än idag.

Jag har fått kontakt med en del utav mamma och pappas vänner som berättat en del och

som gärna vill hålla kontakten och det gör mig så fruktansvärt glad.

Att dom inte tror på alla rykten som gått och vill bilda sin egen uppfattning om mig.

Häromdagen när jag loggade in på facebook hade jag fått mejl ifrån mamma o pappas gamla chef

på Ambulansen, där hon ville gärna träffa mig, ta en fika, ville veta hur allting gick för mig

och att hon gärna ville att vi skulle hålla kontakten.

Sen folk har fått veta att jag tänker gå i samma fotspår som mamma och pappa,

att utbilda mig till Ambulanssjukvårdare och göra samma starka insats,

att rädda liv, hjälpa människor och vara rädda om varandra,

det starka bandet ska jag driva vidare.

Jobbar-kompisar till dom som jag träffat ute har sagt det ska bli roligt om vi blivit kollegor,

men hihi, det dröjer ett par år tills jag nått sjuksköterska-examen men tanken var god:)

Ni som läser, vänner som ovänner till mig,

jag hoppas att ni tar vara på det liv ni har och är rädda om era nära och kära.

Att förlora en del utav sig själv, det gör ont, det svider, hjärtat blöder,

men har man en underbar pojkvän, helt fantastiska syskon och

helt omtänksamma vänner som finns med stöttande ord, kramar och goda råd

så klarar man allt.

Sålänge du tror på dig själv, så kommer du alltid att lyckas:)

Jag läste en blogg för en liten stund sen,

en tjej som hade skrivit om "sitt förra liv"

då hon var tillsammans med en kille som var 4år äldre än henne.

En människa med grov avundsjuka, som ville äga henne men samtidigt som förstörde henne

så oerhört och gjorde att hennes självförtronde sjönk till botten.

Efter att jag läst hennes hemska historia så började själv mina tankar flöda fritt.

Jag har ställt mig frågan om och om igen, hundra tusentals gånger, men aldrig funnit något svar.

En människa som misshandlar, trycker ner den man älskar och "vill väl" .

hur tänker och fungerar en sådan människa?

Makt, dem äckliga svinen som utför våld till sina flickvänner vill inget hellre än att känna makt,

att det är den som bestämmer i förhållandet och ska ha sin fjälla runt lillfingert.

Nu kommer det diskuteras mycket, snacket kommer att gå, men vet ni vad?

Det skiter jag fullständigt i, det kommer inte att röra mig i ryggen för fem ynka öre,

jag vet vad som är sanning, hur man kan tycka och vad man kan känna.

Jag har tyvärr själv levt tillsammans med en människa som trodde att han hade makt,

som ville äga en medans han själv gjorde presic vad han själv ville.

Varje gång man fick sitt hårda slag, fick man alltid höra orden om och om igen;

"jag lovar att jag aldrig mera ska göra om detta, jag älskar dig och

jag klarar mig aldrig utan dig i mitt liv, förlåt mig"

medans tårarna rände på hans kinder och gråten satt långt nere i halsen.

Varje dag efter ett sånt infall fick jag stora buketter med rosor med kort i,

skrivna utav honom själv och som ville "lägga som ett band på såren".

Hade jag haft alla dessa blommor kvar idag hade jag kunnat öppna blomsterbutik.

Ni undrar varför jag inte lämnade honom efter första gången,

ja, det är tyvärr enkelt att svara på.

Jag vågade inte, så många gånger jag packade väskan, gömde den under sängen för att

han inte skulle hitta den men sen blev allt "bra" igen och jag packade upp utan att berätta för honom.

Folk reagerade, jag som älskar att umgås med folk, vara ute och skratta,

allt det försvann, ingenting fanns kvar.

Det ända jag gjorde var att sitta hemma, dag ut och dag in, skriva i mina block och känna mina tårar.

Jag blev nära vän med en dåvarande kompis, hon reagerade, frågade vad jag sysslade med,

tillomed hon såg när han gav mig en smäll. då sa hon att då räckte det.

hon bad mig packa väskan, komma ut så hämtade hon mig,

men nej, han låste dörren för mig.

EN gång kom jag ut därifrån, men då kom han krypandes och lovade att det aldrig skulle

hända igen och jag trillade tillbaka.

det sägs att kärleken gör en blind?

En sak som jag är otroligt glad över och som jag faktiskt valt att inte gå ut med innan

men som jag väljer att göra nu, detta är min blogg, jag måste få skriva av mig oavsett vad,

sen får ni tycka o tänka presic vad fan ni vill:)

Hade jag inte gjort mina två val som jag tvingades göra med honom så hade jag

varit bunden med honom för resten utav mitt liv.

Idag är jag otroligt stolt och glad att jag tog modet till mig och valde bort dem.

Att bilda familj med den människan skulle gått rent snett,

aldrig att jag låtit mina barn vara nära honom när man vet vad han är kapabel till.

Trots att han reagerade starkt när jag gjort mina val så brydde jag mig inte om det.

Självisk? Tyck vad ni vill, förstår mig inte på människor som sucktar efter den människan.

men det brukar vara så när man inte känner människan riktigt väl...

I hans liv finns det ingen som helst rättvisa, han vet inte vad som är rätt och fel,

han vet varkens ut eller in, jag önskar honom ett helvete för resten utav hans liv,

för mig, idag. finns han inte längre, för mig är han död...

Förra veckan när vi satt och hade samhällskunskap pratade vi om Demokrati,

lagar, vad som egentligen är "rätt o fel" , att man får tycka vad man vill, osv.

det är när man hör andras åsikter och man får höra frågorna på olika sätt o vis som man kan

reglera dom annorlunda.

Att tycka o tänka vad man vill i Sverige är en rättighet som vi alla har,

dock kan jag tycka att vissa saker borde man hålla inom sig själv eller att inte skrika rakt ut i hela Sverige,

men vi alla är olika och därför är världen olik också.

på lektionen fick vi en fråga utav våran lärare som löd;

"är alla människor lika värda?" - och där kom upp en hel del reaktioner och diskutioner.

människor som mördar, människor som våldtar, människor som ger sig på småbarn,

människor som skadar varandra grovt med olika tillhygg och som skadar varandra på olika rasistiska sätt.

Vilken människa kan egentligen säga vad som är rätt och fel?

Ingen i princip, vi alla tycka och tänker olika helt enkelt.

Det finns ingen människa som föds till mördare, det är oftast saker på vägen i ens liv som blir

katastrofala som går snett och kan leda till att döda.

En stor del är barndomen som inte blir så bra och kan sluta fel.

Alla vi människor kan döda någon annan, utan problem, men det krävs mod att kunna utföra det.

Att ge sig på folk, framförallt småbarn, där går gränsen, där bryter jag alla regler som finns.

Det värsta som kan hända är när något stackars barn blir utsatt för sexuella handlingar,

absolut är det hemskt när någon ungdom, vuxen eller gammal också blir drabbad,

men tänk dig själv, ett litet barn, det kan oftast inte själv säga ifrån,

det kan vara din dotter, din syster, din vän eller en bekant.

Vilka otroligt sjuka signaler o tvång det måste finnas i en hjärna när man utför detta,

det är inget mera än rätt att dom äckliga jävla svinen ska lida oändligt mycket!!!!!!!

Oavsett vad, så hoppas jag innerligt att dom människorna som skadar andra

själva får lida och känna på samma smärta som andra tvingats genomgå.

En sak har jag lärt mig och det vet jag att många tycker likadant som mig,

man skadar inte någon man älskar.

sen min mamma och pappa dog, så är det presic som att hälften utav mig är borta

dom har ju alltid funnits intill mig

när jag var i vardagsrummet så hörde jag dom stöka i köket

när dom klippte gräset så såg jag dom genom fönstret

när mamma tvättade mina kläder och pappa hjälpte mig med läxan

jag tog allt så för givet, att det alltid skulle vara så

det är klart att jag vet att vi alla människor måste dö någongång

men inte vi

inte förstod jag att det var så ont om tid

vi har levat som om att vi skulle få göra det föralltid

det fanns så mycket vi skulle göra tillsammans och

plötsligt så är det försent

     memories never die, never♥

Igår kväll låg jag&hjärtat och kolla på TV3, klockan 21:00.

Jag hoppas att många flera också tittade på detta.

Det var Dogge Doggelito som berättade om sitt liv.

Från att komma ifrån fattiga förhållanden som barn, komma på fel spår,

få uppleva lyckan att se sitt barn födas fram som man verkligen längtat efter,

men som samtidigt drabbas man utav det värsta som verkligen kan hända i ens liv,

att förlora en nära, en person som står en nära och som man verkligen älskar.

Att tampas med att själv försöka överleva samtidigt som man ska uppfostra och älska sitt

eget barn mest utav allt på hela denna jord.

att känna smärtan varje dag, sina tårar som aldrig slutar rinna och även saknaden som aldrig tar slut.

det gjorde så otroligt ont i mig att se detta, att se honom lida och se honom ledsen.

samtidigt som jag tittade på detta splittrades mina tankar och allting flög omkring i 1000km/h

inne i mitt lilla huvud...

Jag har lärt mig en sak, att oavsett hur svårt och jobbigt man själv har det,

så finns det alltid folk som har det mycket värre än en själv.

Skillnaden är bara att alla vi människor är så pass olika varandra,

alla reagerar vi olika och hanterar och styr vi upp saker på så många olika sätt o vis.

Att tvingas gå igenom en sorg, en person som man verkligen håller av,

som man aldrig vill leva utan. det är hårt, det gör ont och det är hemskt.

Under mina 21år som Anna, så har jag gått igenom mycket, mera än folk vet om.

Men så är vi nog alla, alla har vi genomgått olika saker på våra olika sätt.

Sen min mamma dog har jag varit med om ett par gånger att nära till mig har förlorat

någon nära till dom, en person dom älskade och verkligen tyckte om.

Det gjorde ont, trots att mina sår rivts upp ännu gång på gång så trotsade jag det

och hjälpte till så mycket jag bara kunde, bara att genom att finnas till.

Det är så svårt att förstå att ett liv kan förändras på både gott och ont :(

Men trots allt det jobbiga så får man lov att gråta,

som Dogges lilla flicka själv sa;

"först är man ledsen, sen blir man glad"

Det som gör mest ont, det är att se hur en nära människa lider,

ligger helt hjälplös och man bara står brevid och ser hur allt bara händer,

hur allting bara vänder i ens liv och ser allting försvinna ur ens liv.

Saker som man tvingas se, saker man tvingas höra,

verkligheten man tvingas ta in inom sig själv.

bilderna, orden och minnena försvinner aldrig ifrån näthinnan, aldrig någonsin....

Glöm aldrig någonsin att inte slösa bort ditt eget liv,

livet är kort, gör något positivt utav det och gör något du verkligen tycker om.

Livet blir bättre

Jag förstår inte hur en människa tänker,

hur man fungerar som människa eller hur man över

huvudtaget vågar bete sig på det sättet, faktiskt.

Vem bestämmer hur andra ska se ut?

Får man inte lov att välja det själv eller jag har fått det om bakfoten?

Är en människa mindre värd bara för den inte går i märkes kläder,

sminkar sig för kung o fosterland?

Att en människa är jätte-smal, kraftig eller handikappsskada,

det kan finnas så mycket bakrund till detta som inte andra folk har med att göra.

Jag tycker inte att folk ska behöva förklara sig ang detta, för det är ens eget privatliv.

snackar skit om andra och kommenterar om andra ang folks utseende.

Magstarkt?

Hrmm, jag fullkomligt hatar sånt jävla folk som kommenterar folk efter deras utseende,

för jag menar, varför skulle en människa vara mindre värd bara inför dessa saker?

det finns faktiskt dom som mår bra med sig själv som inte sminkar sig,

som trivs i vilka kläder den än går i,

som inte är för pedant men som trivs bra som människa med sig själv:)

Det är kanske det som stör folket som kommenterar andra?

eller så är det för att folk mår så himla dåligt själv eller rent utav avundsjuk på andra som

inte kan komma på något bättre sätt än att kommentera folks utseende.

En människa som beter sig på detta skammliga sätt,

hur hade den själv mått om andra folk hade kommenterat deras utseende öppet?

jag tror inte att dom människorna tänker så långt, men som sagt,

vissa tänker inte längre än näsan räcker;)

När ska folk förstå, inse & verkligen fatta att det är INSIDAN som räknas hos en människa,

hur en människa är, hur vi känner & hur vi tycker kring saker o ting,

alla har vi våra olika uppfattningar och det är inte alla människor som fungerar tillsammans,

så är det ibland...

Alla människor har varsitt hjärta, varsinn själ och varsitt tänkande,

var rädd om det och spill inte bort det!

Tycker man illa om en människa kan man hålla det för sig själv,

inte kräka ut en massa över folks utseende,

för en människas utseende har absolut ingenting att göra med hur personen är eller

hur mycket värd en människa är!

Vill uppmana att detta inlägget inte handlar om mig personligen,

men ser, läser & hör en massa och tycker att folk borde tänka sig mera för.

En människa kan faktiskt gå i sönder om man inte tänker sig för♥

När jag träffade dig så förändrades hela mitt liv, totalt♥

- Niklas Balis Andersson.

jag har så många, många o åter otroligt många gånger nypt mig i armen för att inse att mitt liv

faktiskt inte är en dröm, att det är verklighet o att jag lever i nuet.

ett starkt tecken o bevis på att jag verkligen mår bra, jag känner mig så peppad på alla olika vis,

så många som har sagt åt mig att jag har förändrats så otroligt mycket det senaste året

och det är bara jättekul att höra för det märker jag verkligen själv också:)

Min relation med mina småsyskon är idag starkare än någonsinn,

vi pratar med varandra dagligen, jag & min lillasyster umgås ofta, flera dagar i veckan,

vi hjälper o stöttar varandra och finns för varandra. Det känns oerhört skönt.

I lördags morse åkte hon iväg till Gran Canaria o jag saknar henne verkligen sjukt mycket,

har tillomed gråtit så mycket som jag saknar henne♥

Min älskade lillebror jobbar o står i, känner på det hårda arbetslivet och jag är otroligt

stolt över honom också, dom kämpar sig fram och det gör mig otroligt glad att se! ♥

Att veta, känna känslan och veta att den är besvarad finns inga ord som kan beskriva,

jag vaknar varje morgon med hjärtat brevid mig, intill min sida.

få känna hans tunga andetag, få vakna till världens vackraste leende,

få höra dom ömma orden på morgonen o kvällen;

"Godmorgon mitt älskade hjärta, hoppas att du sovit gott, jag älskar dig"

"Godnatt hjärtat, puss, saknar dig, älskar dig, ses imorgon bitti"

- orden gör att jag verkligen smälter. är detta verkligen inte en dröm och att jag inbillar mig en massa?

Nej, verkligheten slår imot mig och jag känner mig hel. Jag är lycklig!!!!!!!!!!!!

Varje dag får jag höra orden; "jag älskar dig" minst 10gånger, men vet ni vad?

att få höra dom orden kan aldrig någonsinn bli för många gånger, för varje gång som jag får höra

det så stärker det mig själv något oerhört.

Jag har hittat mannen i mitt liv, honom som jag vill leva med tills den dagen jag själv går bort,

det är honom jag vill bilda min familj med, det är honom jag har mina framtidsplaner med,

det är honom jag vill vara med och det är han som gör mig lycklig♥

varför ha bråttom med saker o ting när man har hela livet på sig?

våra framtidsplaner är redan i full gång, utbyggnad kommer ske inom snart och det kommer bli

verkligen dunder jättefint! :)

Inga ord, meningar eller texter i denna värld kan beskriva min kärlek,

ingenting kommer någonsinn att kunna gå imellan oss. vår kärlek är starkare än någonsinn:)

Tillsammans är vi oslagbara♥

nu ska jag fortsätta att mysa framför den knastande kaminen o njuta utav en otroligt god

fruktsallad som jag verkligen fått dille på, det är riktigt asa gott!

apelsin, äpple & banan med alpro soyas vanlijyoghurt :)

4 helt underbara & fantastiska månader tillsammans,

att få uppleva saker, komma varandra närmare för varje dag som går,

skratta tillsammans o göra helt knäppa saker tillsammans,

det är kärlek, äkta o evig kärlek♥

Du får mig att leva lycklig, Niklas♥