Alla inlägg den 19 februari 2012

Av annapuumbagraaadin - 19 februari 2012 14:00


snacket kommer gå men det rör mig inte för fem ynka öre i ryggen,

bara snacka på, ni som bara sitter på röven, gnäller för ni inte orkar jobba men

samtidigt dricker sprit i mängder o gnäller över allting,

suck... vart är världen påväg, egentligen?


Hur kan man vara så otroligt känslokall, full utav lögner och fullkomligt iskall?

Att vi alla människor beter oss på våra olika sätt, det är helt naturligt

för alla är vi olika, vi tänker, tycker och reagerar så otroligt olika,

men att ha ett sådant otroligt respektlös beteende, det trodde jag aldrig att det kunde existera, inte hos dig.

vad vinner man på att försöka förstöra för andra?

Hur fungerar din hjärna egentligen?

Jag har då länge undrat hur det står till hos dig men efter din egen förklaring så förstår jag dig till fullo.

Sen min mamma dog, sen vi fick tillbringa sista timmarna med henne innan hon sakta

fick sjunkas ner under jorden, bli täckt med vackra blommor och sedan en vacker gravsten,

att för varje gång man sätter sig på knä framför och än en gång ska försöka förstå vad som hänt,

vad man ska försöka trycka in i huvudet men som inte verkar vilja bli bekräftat ;(

Att förlora en nära människa är hårt, det gör ont och det svider, riktigt ordentligt.

men tanken utav att man aldrig mera får se, höra eller känna personen/personernas närhet,

det skrämmer mig...

Att få bevara våra minnen med människor som vi mist men även älskat så oerhört mycket,

jag tror och hoppas att jag pratar för dom flesta människorna i världen,

alla vill vi minnas våra älskade, ha någonting som påminner om dom och få

sakna, tänka och gråta av oss ibland, det behöver vi alla...

Vart finns gränsen någonstans för hur en människa ska få bete sig, egentligen?

Finns det ingen känsla som helst i kroppen, eller hur står det till egentligen?

Jag vet iallafall att sen min mamma dog, så hade jag en väldigt fin vän vid min sida,

som stöttade, hjälpte mig otroligt mycket och som älskade mig för den jag var,

han fanns med mig som ett enormt stöd på min mammas begravning,

han tog bilder som skulle få bli ett minne för livet för oss alla.

Det var inte förräns flera månader efter som jag fick veta att han gjort detta,

jag blev jätte glad för jag trodde att alla bilder, minnen o ord skulle förbli ett minne för mig.

För mig var det otroligt skönt och en lättnad,

att kunna plocka fram skivan, titta på bilderna, minnas, tänka, sakna och

framförallt att gråta.

vad kan jag göra idag? vart finns skivan någonstans idag?

den ända skivan som fanns, är den borta?

gjorde min vän detta förgäves? :(

att inte veta vart den befinner sig gör mig så oerhört upprörd och väldigt ledsen,

jag förstår inte vad du vinner på att behålla skivan o alla andra skivor som är mitt,

mina saker.

är det meningen att man ska behöva tjata sig dagarna igenom för att få sina egna saker?

jag förstår inte vart världen är påväg, kan någon berätta för mig?

Att du behåller skivan, som är vårt sista minne utav vår älskade mamma,

jag vet att jag pratar för flera än mig själv, vi är många som vill ha dessa bilder,

utav vår älskade. Hur kan du göra såhär mot oss alla???

jag hoppas verkligen att du står till dina handlingar, utav vad du gör för

du kommer själv få smaka på samma medicin.

En sak är jag verkligen bergsäker på,

får jag inte tillbaka den skivan så kommer du få ångra dig för resten utav ditt liv.


Du har tagit någonting ifrån mig, något har gått itu inuti mig,

det gör ont, det svider och jag är oerhört ledsen.

I ditt svarta samvete, där bor ett helvete

Jag hoppas att jag träffar dig ute en dag, Tomas.



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se