alla vi människor på denna jord, i detta universum.

alla tycker, tänker och känner vi så otroligt olika

dessa ständiga tankar som alltid finns inom mig,

min oändliga saknad, mitt eviga tänkande och mitt eviga tjatande om mamma och pappa,

det kommer jag att fortsätta att göra, alltid. för evigt.

en saknad som aldrig går att beskriva med ord, meningar eller texter.

När ska man någonsinn förstå att människor som man älskade mest,

som man verkligen behövde och som man vet älskade en lika mycket tillbaka om inte mera,

dom som fanns för en till 10000%, som gjorde allt för oss, som skyddade oss ifrån allt ont,

som man alltid vaknade tillsammans med, som man visste fanns hos en alltid,

som gjorde mig glad, som fick mig att skratta och må bra,

som hjälpte oss med allting, gjorde saker och ting lätta för oss

som man åt middag tillsammans med, som man tittade på tv med,

som man handlade med, som man åkte bil med,

som man alltid sa godnatt till och visste att dom fanns där när man vaknade dagen efter....

Tänk så lätt det är att ta saker och ting för givet, det är skrämmande, otroligt skrämmande.....

För mig, för mina småsyskon och för så otroligt många andra fick vi vakna en morgon

till någonting som vi trodde var en mörk, hemsk och äcklig mardröm,

men sakta men säkert fick vi svar på våra frågor och verkligheten slog imot oss att det inte var någon dröm,

det var sanning, det var verklighet och den kom ikapp oss allt fortare ;(

Det går inte en ända dag utan att mamma och pappa finns i mina tankar, ständigt....

mina frågor om varför det blev som det blev,

om vi alla drabbade verkligen är värda detta helvete eller vad det var som gjorde att det gick så otroligt fel ;(

Jag sitter framför dator-skärmen och skriver, musiken strömmar ut högtalarna,

jag lyssnar på musik som mamma och pappa lyssnade på,

"Agaton Band - Gift dig aldrig med en brud med röa hossor"

- låten spelade pappa ofta, där han brukade ligga i köks-soffan med sitt luriga leende och smilade

och tittade på mamma medans hon lagade middag...

"The Refreshments"

- Dom mamma ofta spelade på högsta volym när hon lagade middag,

där hon stod i köket och dansade o sjöng till musiken.

Alla dessa bilder, minnen och tankar som ständigt finns inom en kan driva en till vansinne,

vansinne för att dom inte finns kvar hos oss längre och för att denna äckliga världen är så

otroligt orättvis på alla olika sätt och vis.

Trots mina 13 och 15år med mamma och pappa så är jag stolt,

otroligt stolt, att jag fick lyckan att få ha världens finaste föräldrar på denna jord,

som verkligen gjorde allt för att hjälpa alla andra människor på olika sätt och vis.

För ett tag sen när jag var på sjukhuset i Simrishamn visste läkaren vilken jag var,

genom mina föräldrar. Hon och dom andra på sjukhuset visste så mycket väl vem mamma och pappa var,

att dom träffat dom många gånger och mamma som jobbade en del år på sjukhuset.

Allt det positiva man får höra nu i efterhand om hur bra folk verkligen tyckte om dom,

det värmer inom mig, det gör mig glad, att dom verkligen är saknade,

att det finns många människor som tänker på dom, på oss syskon, än idag.

Jag har fått kontakt med en del utav mamma och pappas vänner som berättat en del och

som gärna vill hålla kontakten och det gör mig så fruktansvärt glad.

Att dom inte tror på alla rykten som gått och vill bilda sin egen uppfattning om mig.

Häromdagen när jag loggade in på facebook hade jag fått mejl ifrån mamma o pappas gamla chef

på Ambulansen, där hon ville gärna träffa mig, ta en fika, ville veta hur allting gick för mig

och att hon gärna ville att vi skulle hålla kontakten.

Sen folk har fått veta att jag tänker gå i samma fotspår som mamma och pappa,

att utbilda mig till Ambulanssjukvårdare och göra samma starka insats,

att rädda liv, hjälpa människor och vara rädda om varandra,

det starka bandet ska jag driva vidare.

Jobbar-kompisar till dom som jag träffat ute har sagt det ska bli roligt om vi blivit kollegor,

men hihi, det dröjer ett par år tills jag nått sjuksköterska-examen men tanken var god:)

Ni som läser, vänner som ovänner till mig,

jag hoppas att ni tar vara på det liv ni har och är rädda om era nära och kära.

Att förlora en del utav sig själv, det gör ont, det svider, hjärtat blöder,

men har man en underbar pojkvän, helt fantastiska syskon och

helt omtänksamma vänner som finns med stöttande ord, kramar och goda råd

så klarar man allt.

Sålänge du tror på dig själv, så kommer du alltid att lyckas:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...