alla vi människor på denna jord, i detta universum.

alla tycker, tänker och känner vi så otroligt olika

dessa ständiga tankar som alltid finns inom mig,

min oändliga saknad, mitt eviga tänkande och mitt eviga tjatande om mamma och pappa,

det kommer jag att fortsätta att göra, alltid. för evigt.

en saknad som aldrig går att beskriva med ord, meningar eller texter.

När ska man någonsinn förstå att människor som man älskade mest,

som man verkligen behövde och som man vet älskade en lika mycket tillbaka om inte mera,

dom som fanns för en till 10000%, som gjorde allt för oss, som skyddade oss ifrån allt ont,

som man alltid vaknade tillsammans med, som man visste fanns hos en alltid,

som gjorde mig glad, som fick mig att skratta och må bra,

som hjälpte oss med allting, gjorde saker och ting lätta för oss

som man åt middag tillsammans med, som man tittade på tv med,

som man handlade med, som man åkte bil med,

som man alltid sa godnatt till och visste att dom fanns där när man vaknade dagen efter....

Tänk så lätt det är att ta saker och ting för givet, det är skrämmande, otroligt skrämmande.....

För mig, för mina småsyskon och för så otroligt många andra fick vi vakna en morgon

till någonting som vi trodde var en mörk, hemsk och äcklig mardröm,

men sakta men säkert fick vi svar på våra frågor och verkligheten slog imot oss att det inte var någon dröm,

det var sanning, det var verklighet och den kom ikapp oss allt fortare ;(

Det går inte en ända dag utan att mamma och pappa finns i mina tankar, ständigt....

mina frågor om varför det blev som det blev,

om vi alla drabbade verkligen är värda detta helvete eller vad det var som gjorde att det gick så otroligt fel ;(

Jag sitter framför dator-skärmen och skriver, musiken strömmar ut högtalarna,

jag lyssnar på musik som mamma och pappa lyssnade på,

"Agaton Band - Gift dig aldrig med en brud med röa hossor"

- låten spelade pappa ofta, där han brukade ligga i köks-soffan med sitt luriga leende och smilade

och tittade på mamma medans hon lagade middag...

"The Refreshments"

- Dom mamma ofta spelade på högsta volym när hon lagade middag,

där hon stod i köket och dansade o sjöng till musiken.

Alla dessa bilder, minnen och tankar som ständigt finns inom en kan driva en till vansinne,

vansinne för att dom inte finns kvar hos oss längre och för att denna äckliga världen är så

otroligt orättvis på alla olika sätt och vis.

Trots mina 13 och 15år med mamma och pappa så är jag stolt,

otroligt stolt, att jag fick lyckan att få ha världens finaste föräldrar på denna jord,

som verkligen gjorde allt för att hjälpa alla andra människor på olika sätt och vis.

För ett tag sen när jag var på sjukhuset i Simrishamn visste läkaren vilken jag var,

genom mina föräldrar. Hon och dom andra på sjukhuset visste så mycket väl vem mamma och pappa var,

att dom träffat dom många gånger och mamma som jobbade en del år på sjukhuset.

Allt det positiva man får höra nu i efterhand om hur bra folk verkligen tyckte om dom,

det värmer inom mig, det gör mig glad, att dom verkligen är saknade,

att det finns många människor som tänker på dom, på oss syskon, än idag.

Jag har fått kontakt med en del utav mamma och pappas vänner som berättat en del och

som gärna vill hålla kontakten och det gör mig så fruktansvärt glad.

Att dom inte tror på alla rykten som gått och vill bilda sin egen uppfattning om mig.

Häromdagen när jag loggade in på facebook hade jag fått mejl ifrån mamma o pappas gamla chef

på Ambulansen, där hon ville gärna träffa mig, ta en fika, ville veta hur allting gick för mig

och att hon gärna ville att vi skulle hålla kontakten.

Sen folk har fått veta att jag tänker gå i samma fotspår som mamma och pappa,

att utbilda mig till Ambulanssjukvårdare och göra samma starka insats,

att rädda liv, hjälpa människor och vara rädda om varandra,

det starka bandet ska jag driva vidare.

Jobbar-kompisar till dom som jag träffat ute har sagt det ska bli roligt om vi blivit kollegor,

men hihi, det dröjer ett par år tills jag nått sjuksköterska-examen men tanken var god:)

Ni som läser, vänner som ovänner till mig,

jag hoppas att ni tar vara på det liv ni har och är rädda om era nära och kära.

Att förlora en del utav sig själv, det gör ont, det svider, hjärtat blöder,

men har man en underbar pojkvän, helt fantastiska syskon och

helt omtänksamma vänner som finns med stöttande ord, kramar och goda råd

så klarar man allt.

Sålänge du tror på dig själv, så kommer du alltid att lyckas:)

Jag läste en blogg för en liten stund sen,

en tjej som hade skrivit om "sitt förra liv"

då hon var tillsammans med en kille som var 4år äldre än henne.

En människa med grov avundsjuka, som ville äga henne men samtidigt som förstörde henne

så oerhört och gjorde att hennes självförtronde sjönk till botten.

Efter att jag läst hennes hemska historia så började själv mina tankar flöda fritt.

Jag har ställt mig frågan om och om igen, hundra tusentals gånger, men aldrig funnit något svar.

En människa som misshandlar, trycker ner den man älskar och "vill väl" .

hur tänker och fungerar en sådan människa?

Makt, dem äckliga svinen som utför våld till sina flickvänner vill inget hellre än att känna makt,

att det är den som bestämmer i förhållandet och ska ha sin fjälla runt lillfingert.

Nu kommer det diskuteras mycket, snacket kommer att gå, men vet ni vad?

Det skiter jag fullständigt i, det kommer inte att röra mig i ryggen för fem ynka öre,

jag vet vad som är sanning, hur man kan tycka och vad man kan känna.

Jag har tyvärr själv levt tillsammans med en människa som trodde att han hade makt,

som ville äga en medans han själv gjorde presic vad han själv ville.

Varje gång man fick sitt hårda slag, fick man alltid höra orden om och om igen;

"jag lovar att jag aldrig mera ska göra om detta, jag älskar dig och

jag klarar mig aldrig utan dig i mitt liv, förlåt mig"

medans tårarna rände på hans kinder och gråten satt långt nere i halsen.

Varje dag efter ett sånt infall fick jag stora buketter med rosor med kort i,

skrivna utav honom själv och som ville "lägga som ett band på såren".

Hade jag haft alla dessa blommor kvar idag hade jag kunnat öppna blomsterbutik.

Ni undrar varför jag inte lämnade honom efter första gången,

ja, det är tyvärr enkelt att svara på.

Jag vågade inte, så många gånger jag packade väskan, gömde den under sängen för att

han inte skulle hitta den men sen blev allt "bra" igen och jag packade upp utan att berätta för honom.

Folk reagerade, jag som älskar att umgås med folk, vara ute och skratta,

allt det försvann, ingenting fanns kvar.

Det ända jag gjorde var att sitta hemma, dag ut och dag in, skriva i mina block och känna mina tårar.

Jag blev nära vän med en dåvarande kompis, hon reagerade, frågade vad jag sysslade med,

tillomed hon såg när han gav mig en smäll. då sa hon att då räckte det.

hon bad mig packa väskan, komma ut så hämtade hon mig,

men nej, han låste dörren för mig.

EN gång kom jag ut därifrån, men då kom han krypandes och lovade att det aldrig skulle

hända igen och jag trillade tillbaka.

det sägs att kärleken gör en blind?

En sak som jag är otroligt glad över och som jag faktiskt valt att inte gå ut med innan

men som jag väljer att göra nu, detta är min blogg, jag måste få skriva av mig oavsett vad,

sen får ni tycka o tänka presic vad fan ni vill:)

Hade jag inte gjort mina två val som jag tvingades göra med honom så hade jag

varit bunden med honom för resten utav mitt liv.

Idag är jag otroligt stolt och glad att jag tog modet till mig och valde bort dem.

Att bilda familj med den människan skulle gått rent snett,

aldrig att jag låtit mina barn vara nära honom när man vet vad han är kapabel till.

Trots att han reagerade starkt när jag gjort mina val så brydde jag mig inte om det.

Självisk? Tyck vad ni vill, förstår mig inte på människor som sucktar efter den människan.

men det brukar vara så när man inte känner människan riktigt väl...

I hans liv finns det ingen som helst rättvisa, han vet inte vad som är rätt och fel,

han vet varkens ut eller in, jag önskar honom ett helvete för resten utav hans liv,

för mig, idag. finns han inte längre, för mig är han död...

Förra veckan när vi satt och hade samhällskunskap pratade vi om Demokrati,

lagar, vad som egentligen är "rätt o fel" , att man får tycka vad man vill, osv.

det är när man hör andras åsikter och man får höra frågorna på olika sätt o vis som man kan

reglera dom annorlunda.

Att tycka o tänka vad man vill i Sverige är en rättighet som vi alla har,

dock kan jag tycka att vissa saker borde man hålla inom sig själv eller att inte skrika rakt ut i hela Sverige,

men vi alla är olika och därför är världen olik också.

på lektionen fick vi en fråga utav våran lärare som löd;

"är alla människor lika värda?" - och där kom upp en hel del reaktioner och diskutioner.

människor som mördar, människor som våldtar, människor som ger sig på småbarn,

människor som skadar varandra grovt med olika tillhygg och som skadar varandra på olika rasistiska sätt.

Vilken människa kan egentligen säga vad som är rätt och fel?

Ingen i princip, vi alla tycka och tänker olika helt enkelt.

Det finns ingen människa som föds till mördare, det är oftast saker på vägen i ens liv som blir

katastrofala som går snett och kan leda till att döda.

En stor del är barndomen som inte blir så bra och kan sluta fel.

Alla vi människor kan döda någon annan, utan problem, men det krävs mod att kunna utföra det.

Att ge sig på folk, framförallt småbarn, där går gränsen, där bryter jag alla regler som finns.

Det värsta som kan hända är när något stackars barn blir utsatt för sexuella handlingar,

absolut är det hemskt när någon ungdom, vuxen eller gammal också blir drabbad,

men tänk dig själv, ett litet barn, det kan oftast inte själv säga ifrån,

det kan vara din dotter, din syster, din vän eller en bekant.

Vilka otroligt sjuka signaler o tvång det måste finnas i en hjärna när man utför detta,

det är inget mera än rätt att dom äckliga jävla svinen ska lida oändligt mycket!!!!!!!

Oavsett vad, så hoppas jag innerligt att dom människorna som skadar andra

själva får lida och känna på samma smärta som andra tvingats genomgå.

En sak har jag lärt mig och det vet jag att många tycker likadant som mig,

man skadar inte någon man älskar.