en bästa start på dagen, vet du vad det är?

det är inte att vakna upp och se att det regnar, eller att det är sol ute

inte att täcket ligger på golvet o man har lyckats att sparka av sig det

inte att kudden ligger i andra sidan utav sängen

inte att vakna utav väckarklockan, osv . . . . . .

nej för mig är absolut den allra bästa starten på dagen att få vakna till,

känna hjärtat som håller om mig, ligger tätt intill mig, känner hans varma andetag,

öppnar sakta mina ögon och ser mitt underbara älskade lilla hjärta,

jag blir så otroligt glad att få möta dessa vackra, morgontrötta ögon

som ler imot mig med världens vackraste leende och säger;

"godmorgon mitt hjärta, hoppas att du har sovit som en prinsessa inatt"

det kvittar vad som inväntas på dagarna för efter att man har fått vakna till detta så finns det

absolut inget/ingen som kan lyckas förstöra eller förändra min dag, absolut inte en chans:)

jag är så otroligt lycklig, jag är så glad, jag känner mig så fullkomligt hel inombords,

det har jag aldrig någonsinn känt mig som innan :)

jag skulle kunna ställa mig rakt upp & ner och bara skrika min glädje o lycka rakt ut:)

det känns som att den lilla pusselbiten som har fattats i mitt liv, äntligen är på plats

Tillsammans är vi starka, tillsammans klarar vi verkligen av allt & alla hinder som kommer i vår väg

alla människor som har velat förstöra men aldrig lyckats,

förstår egentligen inte meningen med det? menmen, vissa folk har lite att göra:)

Alla ord som vi får höra stärker oss verkligen,

hur ska jag någonsinn kunna glömma orden som Markus (lilla timon) & min underbart fina lillasyster

sa till oss i ystad en sen fredags kväll,

Glädjen & lyckan som verkligen uppstår när man får höra ifrån dessa helt underbara människorna.

"ni är alltid så glada tillsammans, ni måste verkligen må bra tillsammans. ni verkar alltid ha så roligt ihopa.

ni verkar inte ha sånt trist förhållande som många andra har. ni passar verkligen jättebra tillsammans"

- orden värmer långt in i hjärtat, ni är underbara! ♥

Sagt & gjort, jag är världens lyckligaste flickvän & sambo till min älskade Niklas.

världens finaste, omtänksammaste & bästa pojkvän jag någonsinn har haft:)

Vi har hela livet framför oss, vi har inte brottom med någonting,

som min lilla älskling sa till mig häromdagen,

"vi ska aldrig någonsinn gå skilda vägar, du är mitt hjärta och utan mitt hjärta i kroppen fungerar jag inte,

när vi blir gamla ska vi vara på ålderdomshem tillsammans, jag ska ha rullator med massa

lampor & saftablandare på så kan vi köra rally även där tillsammans"

- jag kan aldrig någonsinn förklara min enorma lycka, den är helt o hållet total♥

Ibland är man starkare än vad man själv tror,

att man känner sig feg, frusen & inte vågar, man tänker att

"nej shit, det klarar aldrig jag, det här är inte jag"

men om det är ett faktum att man faktiskt inte har några val,

man står mellan två val och det måste fullföljas oavsett vad,

då får man lov att stå på sig och kämpa sig fram, för till slut, i slutändan når man sitt mål.

hur svårt, tufft och jobbigt det än är. det finns ingen som har sagt att livet ska vara lätt,

man måste bara låta sig mötas utav allt, alla tårar som rinner, alla tankar som finns inom en

& alla händelser man måste kunna ta itu med.

men att kämpa sig fram och våga öppna ögonen och möta den verkliga verkligheten gör oss starkare & positivare.

jag har gjort många misstag i mitt liv, men det är väl utav våra misstag som vi lär oss saker och ting?

trots dessa "misstag" så finns det ändå någonting inom oss eller mig iallafall som säger

"oavsett vad så ska man aldrig ångra det som en gång har fått mig att le, att må bra & att lyckas göra framsteg"

det har trots allt varit en del utav våra liv, som har gjort att vi vågat gå vidare

det är så lätt att vika undan folk ifrån ens liv, men ens riktiga & äkta vänner?

jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på att det faktiskt inte är alla människor som har nära o äkta vänner,

som finns och stöttar, hjälper till med råd när det väl behövs, att behöva en kram eller några stärkande

ord på vägen som gör att saker och ting kan kännas stöttande och bättre, det får en att känna kämparglöden.

att få vara med om mycket, träffa många olika människor så på något konstigt sätt så tycker jag ändå

att alla är unika, på våra olika vis. alla har vi både våra bra och dåliga sidor.

på något sätt vill jag inte se att det faktiskt kan finnas elaka, dumma & hotfulla människor i denna värld,

jag kan lätt ge samma människa chans på chans om och om igen utan att det förändras någon bättre skillnad,

jag vill tycka bra om alla människor även om jag vet att vissa inte har den förmågan, tyvärr....

men samtidigt kan det finnas folk, faktiskt en hel del, som gör sig dumma, som beter sig dumt,

som vill ställa in sig hos folk & människor men som egentligen bara det pratas en massa strunt om.

varför inte bara våga vara sig själv? det finns väl ingen som helst anledning att vinna någonting på att

låtsas att man ska vara någon annan än vad man egentligen är?

det har iallafall jag aldrig lärt mig.

jag har alltid fått lära mig att oavsett hur, vad & när så är vi alla bra & unika människor, på våra olika sätt...

min mamma sa alltid till mig att vad jag än gjorde så fick jag alltid själv stå till mina handlingar

och det tycker jag att jag har lyckats med för varje dag sen jag fick höra orden...

Hur mår egentligen en människa som mobbar, trycker ner & säger elaka saker till andra människor?

mår verkligen den personen bra eller säger den så för att den själv mår dåligt och måste lägga över

all sin kraft & ilska på någon annan för det kanske ska försöka kännas lite lättare på traven?

jag har fått lära mig att mobba någon annan människa är absolut bland det värsta som finns &

existerar på denna jord.. Tråkigt att inte flera kan tänka så.

Men det är kanske jag som har fel?

jag har själv mobbat en gång i tiden när jag gick i mindre skolan, då förstod man inte riskerna

och ville vara lika "tuff" som alla andra. men det är någonting jag verkligen ångrar idag...

jag tror faktiskt att alla, förr eller senare har gjort detta, det finns inte en ända människa som är felfri idag.

men att vara vuxen, eller iallafall ha en vuxen ålder och bete sig på detta viset,

Att kränka ner någon med elaka ord, dumma kommentarer eller hårda slag,

när man utför dessa handlingar, finns det absolut ingen som helst känsla i kroppen?

att få höra "du är dum i huvudet, du borde söka hjälp, du är en idiot/äcklig människa/ du är tjock/

du är fet/ du är ful ." osv.

vad vinner en människa på att säga så till andra? mår den bättre efter orden är sagda?

ett ända litet ord som sårar och blir till minne för resten utav livet.

Just hos människor som får höra detta försämras deras självförtroende till max,

vad vinner folk på att trycka ner varandra?

det visar bara vilken otroligt ynklig & otacksam människa man verkligen är!

dom som mobbar & kränker andra är oftast dom som inte mår bra själva och måste lägga över sina skulder på andra. hur man nu kan leva med det förstår jag inte....

Tänk dig själv som människa, vi lever med varsitt hjärta, varsin själ, varsitt tänkande

& varsitt levande.

Alla vi människor är unika, hur vi än är, hur vi än ser ut & hur vi än beter oss.

det finns inte en ända människa på denna jorden som är mindre värda än andra.

Dom senaste 8 åren har jag tvingats ta imot och höra en otrolig massa dumma kommenterar,

hårda ord & även hårda slag.

vilket har gjort ont, det har sårat. men jag vet också en sak,

att min svagaste punkt är när någon drar upp mina föräldrar är absolut ingen konst att räkna ut

och det borde vara konstigt om det inte hade varit så.

jag har ställt mig frågan så otroligt många gånger man aldrig lyckats komma fram till något bra svar,

men att dra i mina ömmaste trådar, trycka på min ömmaste punkt.

att bråka med mig & inte veta hur man ska hantera det utan drar upp mina föräldrar i det,

man kan ju inte må bra? det bevisar verkligen hur lite man har innanför pannbenet och

hur dåligt man verkligen mår, varför reta sig på mig?

det tråkigaste med allting är bara varför INTE EN ÄNDA vågar stå framför mig och säga detta till mig,

våga vara rak o ärlig och säga detta till mig, ansikte mot ansikte.

nej, för så "raka & ärliga" finns det ingen som vågar.

men jag är otroligt stolt för vad jag än fått höra, vad jag än fått ta imot för skit

och hur hårda slag jag än fått stå ut med så står jag på mina ben idag,

för hur det än är så efter alla kommenterar & ord jag tvingats höra så har jag alltid försökt struntat i det,

för hur det än är så kommer alla människor få vara med om det som jag tvingats gå igenom och jag

vet om att det finns inte många som klarar av det.

till skillnaden ifrån mig, som tvingats leva utan mina föräldrar sen jag var 15 år.

15 år, kan du tänka dig det själv?

jag står för mina åsikter, jag har så mycket i mitt bagage och är säkerligen starkare än många andra,

att tvingats bli lämnad ensam kvar, utan någonting, inget hem, inga saker, inga barndomssaker,

knappt några foton, inga släktingar, absolut ingenting.

att orka resa sig ifrån allra första början, andra gången & tredje gången, det gör ont och det tar

otroligt hårt imot, men sålänge man tror på sig själv så lyckas man.

Jag är så otroligt glad att jag är den jag är trots allting jag tvingats gå igenom,

för det bevisar verkligen vilken styrka jag har, vilket många inte har.

Att folk pratar sin skit, tror att dom vet mycket om mig medans dom egentligen inte vet någonting

eller får allting om bakfoten och lägger sig i mitt liv.

att lägga sig i någon annans liv förstår jag faktiskt inte någon mening med.

är mitt liv så fruktansvärt intressant? eller det är bara ett bevis på att ditt eget är så otroligt tråkigt?

Så, oavsett vad. så hoppas jag INNERLIGT att folk kan respektera varandra för hur vi människor är,

oavsett om vi är smala, mulliga, lite större, förståndshandikappade, svenskar, utländska,

för oavsett allt så är det insidan som räknas, vad som finns inom oss.

alla har vi varsitt hjärta, det är starkt på våra olika vis,

skillnaden är bara att snälla, omtänksamma & positiva människor visar det,

människor med dåligt humör, avundsjuka & ilska är dom som inte tar väl hand om det,

det kommer förhoppningsvis en dag då dom också inser hur bra världen kan bli och vara

om dom ändrar sig och visar mer sympati för andra i denna världen...

Efter att få höra, se & läsa om detta så skrämmer det verkligen mig för varje dag som går,

hur detta bara kan få förekomma i vårt land, utomlands & överallt i hela världen.

hur kan det bara stå pengar i pannan på folk? såna borde skjutas!

det finns absolut ingen som helst rättvisa i denna värld, inte någonstans...

hur kan man bara tänka på en massa pengar hela tiden?

ja, jag vet att utan pengar i våra liv så kommer vi inte långt för att allting kostar idag och allting ökar med priser,

men ändå? hur kan man betala människor för att kunna utnyttja stackars barn sexuellt.

när fan går gränsen egentligen? jag själv tycker att de borde vara nådd för extremt längesen!

jag & hjärtat låg o kolla på en film igår om detta, alltså det riktigt högg i magen när man ser detta.

hur många det verkligen finns som blundar för detta, hur kan det vara möjligt?

klart att det gör ont att läsa det, se det eller få höra om det.

Men tänk så vanligt allting blir idag, idag blir saker o ting allt vanligare så tillslut reagerar man inte längre och

blir förvånade, nej istället så frågar man sig själv, "när blir det nästa gång"

det är hemskt, verkligen jätte hemskt!

hur kan man bara för ett ögonblick kunna utsätta ett barn, en tonåring, vuxen & äldre för detta.

Att våldta, utnyttja & misshandla.

sånt som man får läsa om i princip varje dag i alla tidningar,

hur fan tänker o fungerar en människa som våltar & misshandlar människor?

makt?

äckliga, äckliga, äckliga SVIN!!!!!!! Ni borde fan inte få finnas!!!!

Såna äckliga svin som utför detta dåd tycker inte jag har någon rätt att få leva, att utföra något sånt sätter

avtryck i folks liv. minnen, bilder & alla ord sätter sig som en taggtråd inom en och när det gör extra ont

så dras taggtråden åt och allting kommer tillbaka, alla minnen, bilder & alla ord....

avtryck i ens liv...

finns det absolut ingen som tänker på det?

varje gång som jag ska skriva om min enorma kärlek, om mannen som jag vill dela resten utav mitt liv med,

så tänker jag hur mycket som helst som jag ska skriva & förklara hur underbart kär jag verkligen är,

så går det alltid imot på något konstigt vis ;p jag sätter mig vid datorn, men när mina fingrar nuddar vid

tangienterna o ska börja skriva så stannar allting upp, jag blir helt tom o vet inte vad jag ska skriva...

jag önskar att jag med ord, meningar eller texter kunde förklara min enorma kärlek för dig, Niklas.

Hur glad jag verkligen är för att du finns i mitt liv, hur glad jag är av att få vakna upp med dig varje morgon

sidan om mig och veta att du är min, bara min, att få känna dina mjuka läppar mot mina, få höra dina skratt,

att kunna försöka tala om att du är det bästa som någonsinn har hänt mig, hur lycklig jag verkligen är,

allting är så helt otroligt... aldrig trodde jag att jag skulle få denna chansen i mitt liv, aldrig...

men när jag träffade dig så förändrades hela mitt liv, totalt♥

förr har jag varit kär, men aldrig såhär kär, aldrig äkta kärlek.

jag trodde bara att man var kär i början o sen att det avtog,

men jag hade fel, mycket fel. sen jag träffade dig Niklas så blir jag bara mer o mer förälskad för varje dag som går.

jag är lycklig, jag är kär, jag är totalt galen i dig och det gör mig så otroligt glad inombords,

att få veta att du känner likadant för mig och veta att du verkligen menar det.

jag är verkligen bergsäker, inte en ända tvekan, jag är säker

jag har hittat min drömprins, min man som jag vill dela resten utav mitt liv med

älskade Niklas, jag älskar dig oavsett vad, tills döden skiljer oss åt, om den ens kan det

du har mina ord, nu & föralltid ♥

Det är så underbart kul att se hur jag verkligen berikar andras liv,

folk som säger att dom inte vill ha med mig att göra, inte veta av mig & trots allt ändå fortsätter att

läsa min blogg och dessutom lägger sig i vad jag skriver till/om andra,

UTAN att ta reda på vilka/vilken människa/människor jag pratar om i mina inlägg.

Stackars människa, jag förstår att du gör som du gör, jag hade varit lika rädd som du om jag varit i dina kläder.

allting kommer en dag, var säker på det:)

En fråga som jag har ställt mig många gånger som jag olyckligtvis aldrig fått något svar på,

hur kan jag vara så intressant, när ska du släppa taget om mig egentligen?

Jag har otroligt många läsare, ni blir allt flera för varje dag som går.

Det är enormt kul att se!

Men, en liten sak undrar jag....

vilka är ni?

vänner, bekanta & ovänner, vet redan en del...

Läser ni min blogg för jag skriver bra/kloka saker?

för att ni är rent av nyfikna eller för att det bara ska vara så?

Har ju sett att det finns många som har min blogg på blogglovin.

jag vill veta vilka ni alla är, vad ni tycker om min blogg & våga stå för vilka ni är som kommenterar

annars kollar jag bara upp det & det blir ju bara löjligt o pinsamt för er själva:)

Så alla kära läsare, våga kommentera annars blir nog risken att denna bloggen lösenordsskyddas:)

Idag har jag fått mig en riktig tankeställare, faktiskt mycket mer än vanligt...

när man väl ger sig in i en sån här disskution så kan den säkerligen pågå i timmar,

alla tycker vi olika och alla reagerar vi olika.

Men en sak är deffinitivt säker,

att försöka skilja på barn & förälder, då är väl ändå gränsen nådd sen länge?

jag förstår helt ärligt inte hur folk tänker...

att ta steget & bilda familj, det är ett otroligt steg i ens liv som man tar,

från att ens barn är fött så har man ett enormt ansvar hela ens liv.

tänker alla folk på det?

idag kan man börja undra om folk skaffar barn bara för att andra gör det och att man inte vill

vara sämre själv... pinsamt om jag får säga det själv!!!

jag tycker personligen att man sätter ett liv till världen för att man kommer älska det oavsett vad,

ta hand om det på bästa möjliga sätt, göra det till en bra människa, uppfostra det på bästa sätt,

att ge det omsorg och massvis med kärlek & det allra viktigaste att barnet ska kunna ha tillgång

till både sin mamma och sin mamma.

Helt ärligt, hur fan är man funtad om man bara tänker på sitt eget bästa? sitt eget liv?

Om man väljer att bli med barn, behålla barnet så finns det väl alltid i tankarna att man sätter

sitt/sina barn i första hand?

Att bilda ett/flera barn tillsammans är man två människor om, inte en, utan två.

right?

Därför förstår jag inte sen hur folk över huvudtaget tänker,

ett barn har lika stor rätt till sin mamma & sin pappa oavsett om föräldrarna inte kommer överrens,

föräldrarna kom överrens när barnet blev till o är man medveten om riskerna så ska man

minskäll kunna fullfölja det också!

Sen att det finns dom tjejer som bara hittar en kille, inbillar den en massa för att det ska verka bra

och sen att när tjejen blir med barn så sticker den & skiter fullständigt i killen.

Tänker man över huvudtaget på barnet i första hand då?

Nej, verkligen inte.

Tänkt på att barnet blir äldre för varje dag, vecka, månad & år som går?

att det/den förstår mer o mer hela tiden?

Hur mycket man än försöker hålla sitt barn borta ifrån den ena föräldern så växer barnet till sig

och en vacker dag kommer fråga vart dens ena förälder är. och själv kommer söka upp det. tänkt på det?

Det byggs upp högvis med torn skapta utav lögner för att rädda sitt eget skinn för att dom ska klara sig bäst,

medans dessa stackars pappor går omkring helt förtvivlade, det ända dom vill är att träffa deras barn,

dom sitter och går helt hjälplösa och kan ingenting göra,

för idagens läge så styr dessa "kloka" (drar inte alla över en kam)

som vet barnens bästa, som i själva verket varkens kan ta hand om sig själv eller deras barn.

nä, dessa "mammor" är inte världens klokaste.

jag har sagt det förr och jag säger det igen, barn ska inte ha barn!!!!

jag blir så fruktansvärt förbannad när jag får höra om sånahär situvationer.

Egoistiska människor, jävla pack rent ut sagt!

Må folk få samma helvete tillbaka, jag hoppas innerligt att det kommer bli lika plågsamt för er som

det någonsinn varit för papporna.

Du läser min blogg, du vet att jag pratar om dig.

jag & många fler förstår inte ens tanken på hur du

över huvudtaget kan kalla dig för "mamma"!