" Hur överlever man att förlora en del av sig själv? "

Jag saknar dig - filmen som är baserad på att förlora en nära, sin tvillingsyster men trots alla men

att försöka leva med sorgen och alla tankar som finns kvar efter en sorg man tvingats ta imot.

Av att se denna filmen i hyllan i affären blev jag fast direkt, bara utav att se omslaget,

vände den om för att se baksidan där filmen har fått så otroligt många kritiker med en massa + .

nu efter att jag fått se filmen så förstår jag verkligen varför....

jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde på filmen, men det gjorde jag.

jag har suttit dessa 125 minuterna som helt mållös i soffan och bara tittat.

mina tårar har runnit, mina tankar har blandats med upprivna sår.

att det faktiskt finns fler som tvingats gå igenom en sorts smärta som inte borde få finnas i denna värld,

en sorg, en saknad och flera tankar...

jag tror att vi är otroligt många på denna jord som tänker ungefär samma saker,

varför man ska födas, växa upp, få uppleva och lära sig saker, göra framsteg i skolan,

göra sina val i livet, vad man vill jobba och försörja sig med, försöka leva livet,

hitta sin kärlek som man vill dela sitt liv tillsammans med, bilda sin egen familj,

se sina egna barn växa upp, uppfostra dom på bästa sätt, se deras framgångar och

samtidigt blir man själv gammal och dagarna blir mindre för varje dag som går...

i mitten utav filmen när dom får veta inne på sjukhuset att hennes tvillingsyster är borta,

att hon inte finns mera, då brast allting inom mig. för samtidigt som jag ser filmen så blir jag själv

påmind om alla tankar, alla ord som jag fått höra, alla bilder som jag har tvingats att se,

mina farväl jag tvingats fått ta. tårarna rinner, men vet ni vad? jag har fått lära mig att dom får lov att rinna,

det är inte förbjudet trots att folk tycks tro det, men det är det faktiskt inte.

dom får rinna, man får lov att vara ledsen, man får lov att visa det inför andra människor.

Alla vi människor som vandrar omkring på denna jord bär på någon sorts sorg,

men ingen som vågar prata om det öppet?

jag har alltid fått höra att jag skriver så bra, jag skriver direkt ifrån hjärtat & att jag skriver såna

tänkvärda saker o ord som verkligen bör skrivas utav många flera...

jag själv tänker inte på det, jag har min blogg för att skriva av mig, för att rensa mina tankar och för att

jag vill såklart att flera ska kunna våga skriva ut öppet om sina känslor, tankar & funderingar...

många människor har lätt för att prata och öppna sig inför andra och andra inte..

jag är en utav dom människorna som vågar, kan & vill trotsa min rädsla,

min rädsla att jag faktiskt aldrig får se min mamma och pappa igen,

att jag aldrig mera får krama om dom, aldrig mera får se deras leende, aldrig mera får höra deras glada skratt,

att skriva "aldrig mera" känns hårt, det ser hårt ut, det kvittar vad jag skriver så tar mina ord aldrig slut...

aldrig någonsinn...

men det är kanske inte så konstigt? att ha våra tankar, funderingar & undringar är väl ganska så normalt, eller?

varje morgon jag vaknar blir jag alltid påmind om min egen livssituvation,

att jag faktiskt inte har någon mamma eller någon pappa att säga

"godmorgon, hoppas att ni har sovit gott"

ingen att få krama på morgonen, inget leende och inget skratt...

rent utsagt förjävligt, varför är livet så otroligt orättvist?

alla dessa frågor....

när jag skriver saker har jag fått en del kommentarer och folk har sagt till mig att jag berör många

med mitt skrivande, att jag är stark, att folk faktiskt beundrar mig och min styrka.

när jag sätter mig ner, går in i mina egna tankar så ställer jag mig frågan om och om igen,

"vad finns det egentligen som gör att jag skulle vara stark, ha styrka och att folk skulle beundra mig?"

att jag faktiskt lyckas stå på egna ben, som jag tvingats göra sen jag var 15 år gammal,

tvingats ta hand om mina småsyskon som jag har varit så otroligt rädd att förlora,

men det är kanske inte så konstigt?

när hela ens släkt vänder en ryggen och pratar massa skit, lägger massa skulder på oss så är det faktiskt inte

så konstigt att det finns tusen tankar och frågor.

ens släkt som är så pass stor egentligen men som ingen bryr sig om oss?

allting var så bra när mamma och pappa levde, vi umgicks, firade jul tillsammans,

pratade ofta, vi brydde oss om varandra och var rädda om varandra..

sen jag var liten så har jag alltid varit min mormors favorittjej,

det var hon som alltid ville passa mig, målade naglarna på mig, och faktiskt som var lätt att prata med,

den dagen jag konfirmerades fick jag ett jättefint guldhalsband med ett hjärta i,

min mormor kallade alltid mig för "mormors lilla hjärta" ,

men den dagen mamma dog så vände min mormor mig ryggen, hennes egna barnbarn,

klart att hon tagit allting otroligt hårt som alla andra, allting kom som en otrolig chock,

men hon hade levt sitt liv, hon hade sin man, hon hade sina barn,

vem hade jag? vem hade mina småsyskon? vi har hela livet framför oss...

sen den dagen då min mormor vände mig ryggen har jag alltid hatat hon, för hon sårade mig på ett

sätt som ingen annan någonsinn har gjort, det har gjort riktigt ont, det har känts riktigt ordentligt.

mitt guldhalsband jag fick i konfirmationspresent bar jag alltid på mig sen jag fått det men idag har jag

lagt undan det, jag vill inte se det, jag ville inte ens veta av det, jag funderar på att smälta ner det.

jag vill inte ha någonting med henne att göra, aldrig någonsinn.

jag hade en mormor en gång i tiden, en som brydde sig om mig och mina småsyskon men som helt totalt

fullständigt skitit i oss sen den 25 September 2005.

Idag kallar jag henne aldrig mormor, när jag hör om henne bryr jag mig inte och säger alltid hennes riktiga namn,

när folk frågar mig om vad min mormor & morfar heter så svarar jag alltid att jag inte har några.

för i min värld, i mitt liv finns dom inte. det är kanske egoistiskt men hade folk suttit i samma sits som

mig, som oss så hade förstått..

så frågan finns kvar,

hur överlever man att förlora en del av sig själv?

- hålla ihopa, berätta för varandra hur mycket folk verkligen betyder för en,

visa varandra känslor och ömhet.

att aldrig glömma bort varandra och alltid vara rädd om varandra.

jag har förlorat en del utav mig själv och det tog hårt, det gjorde ont, såren har rivets upp gång

på gång men samtidigt har jag lärt mig att leva med sorgen,

man får lov att gråta, man får lov att vara ledsen och det är jag ofta.

det är helt naturligt, glöm aldrig det ♥

 

Mellowmaniakk-Vinn navelpiercing!

24 januari 2012 16:51

Ingen som träffat din mamma kan glömma henne! Sån underbar person hon var,Kommer ihåg när jag var liten och gick på scouterna. Man hade alltid roligt när Lena var där. Hon är en sådan person man aldrig glömmer.

http://mellowmaniakk.myshowroom.se/tavling/#commen

annapuumbagraaadin

24 januari 2012 22:31

Tack snälla Frida, blir så glad utav att läsa dina ord om mamma. det gör mig jätte glad.
Tack Frida:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...