Ibland önskar jag att man kunde gå någonstans, köra någonstans eller vistas någonstans

utan att alla vet vem man är,
men jag börjar lära mig & jag börjar bli ganska van nu...

på ett sätt är det faktiskt riktigt skönt, det känns härligt:) Att folk lägger ner sin tid & energi på mig,

att orka ta reda på vad jag gör, säger och vart jag befinner mig.

även om folk får allting om bakfoten så är d roligt, det bevisar ju verkligen

vilket otroligt tråkigt liv folk måste leva... jag lider med er:)

ibland får jag förfrågningar om varför jag inte skriver som alla andra i sina bloggar,

vad dom gör om dagarna, när dom vaknar, vad dom äter och när dom går o lägger sig, osv.

det är då jag svarar -

"det behöver jag inte skriva, för vill folk veta det så tar dom reda på det:)"

Det är roligt att se att man berikar någons liv med sånt:)

När man kommer till sjukhuset, man hoppas på att ingen ska veta vem man är men det är då man tar allting 

så fel och får veta att många, otroligt många kände/visste vilka mina fina föräldrar var:)

man får bara höra massa positiva saker. det gör mig otroligt glad inombords:)
då känner man glädjen, då känner man lyckan.
då känner jag mig otroligt stolt♥
Mamma&Pappa, ni är inte bortglömda,
ni är otroligt saknade utav många♥