Alla inlägg den 17 december 2011

Av annapuumbagraaadin - 17 december 2011 09:40


sitter här igen, försöker än en gång att förstå vad som har hänt,

en väldigt fin människa som är det vackraste jag sett

8år

8 hela år, vart har tiden tagit vägen?

jag förstod inte då, jag förstår inte nu & jag kommer aldrig att förstå

jag vill inte förstå

jag förstår inte hur detta kunde hända oss, drabba oss

var vi inte värda mera?

jag blir så ofta påmind utav dig,

din doft, din parfym, ditt leende, dina rörelser och när du gjorde saker,

det man tog för givet då men som har blivit ett avtyck i mitt liv utav dig

det är hårt, otroligt hårt,

det hårda taget jag trodde jag hade om dig var inte så hårt, fast jag ville tro det

det hårda greppet jag hade om dig förlorade jag på några minuter...

Att leva den vanliga vardagen och tror att allting alltid ska vara som det brukar,

när plötsligt verkligenheten slår imot en och hela ens värld rasar samman,

det är inte rättvist

jag saknar dig, jag gör verkligen det.

det finns verkligen inga ord, meningar eller texter som kan förklara min djupa saknad till dig.

jag vet om att jag inte är ensam, det kommer vara en väldigt tung dag för otroligt många,

du var en sån person,

glad, var dig själv, envis som en åsna, gjorde som du ville, men alltid hjälpsam.

vad fick du ut utav allt det idag?

Du förlorade din familj, DIN FAMILJ förlorade dig,

dom 2 åren vi levde tillsammans med mamma kändes allt helt konstigt,

du var inte med oss, fanns inte med oss. vår familj hade splittrats, vi var inte hel längre

17 December 2003, dagen för åtta år sen. jag minns den som om den var igår

alla ord är så tydliga, alla bilder, alla frågor & hugget inom mig som jag alltid kommer att få leva med

i varje steg jag tar i mitt liv

varför?

min ständiga fråga, i alla dessa åtta åren.

Åtta år, utav saknad, tårar, hat, men även den kärlek, glädje och lycka jag fick dela tillsammans med dig.

att jag faktiskt har fått lyckan att få ha dig som min egen lilla pappa,

din lilla flicka saknar dig

Mina bästa år i mitt liv var 1992-2003.

Vi var hela, vi hade varandra och vi älskade varandra.

vad finns kvar idag?

Inom oss är vi alltid tillsammans ♥

det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva men det finns inte tid för det nu,

nu hoppas jag bara att pappa mår bra och att han tar väl hand om mamma,

att dom tittar ner mot oss varje dag,

följer mig och mina små-syskons framsteg, alla bra saker vi gör,

men även alla misstag vi gör. allt som en förälder vill vara med om när det gäller ens barn.

Det är ett hårt slag idag, jag är stum, tyst & nedsjunken.

detta är inte likt mig, men saknaden gör ont, riktigt ont inom mig.

att bara sitta här nedsjunken i soffan, titta in i kaminen, känner den gassande värmen och låta tankarna flöda fritt,

hur mår ni? var finns ni? var är ni? hur ser ni ut? minns ni mig? minns ni oss?

kan ni höra oss? kan ni se oss? kan ni känna oss?

alla dessa tusen frågor som vill finna sina svar...

Jag lever idag, jag tar dagen som den kommer, jag tar vara på dom som ligger mig närmast om hjärtat,

jag finns och jag stöttar, jag hoppas att ni vet om det.

Jag vet om att det går många diskutioner om oss, syskonen Gradin.

Men vet ni vad? det rör inte någon utav oss i ryggen,

för tillsammans är vi starkare än någonsinn och har vi klarat oss denna biten på vägen

så ska vi fantamaj klara resten utav vägen också!

Ni kan försöka knäcka oss, ni kan försöka förstöra för oss och försöka sära på oss,

jag hoppas innerligt att ni står för era konsikvenser & att ni står till era handlingar

men oss kommer ni aldrig knäcka. aldrig någonsinn!

var så säkra på det!



om jag fick en fråga någongång om vad jag önskade mest,

att jag fick välja presic vad jag ville så hade jag aldrig tvekat, jag hade svarat detta direkt.

om jag verkligen fått chansen igen så hade jag tagit den utan problem.

att bara för ett ögonblick få se er igen, min allra högsta dröm♥


memories never die, never♥

 


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se