sen min mamma och pappa dog, så är det presic som att hälften utav mig är borta

dom har ju alltid funnits intill mig

när jag var i vardagsrummet så hörde jag dom stöka i köket

när dom klippte gräset så såg jag dom genom fönstret

när mamma tvättade mina kläder och pappa hjälpte mig med läxan

jag tog allt så för givet, att det alltid skulle vara så

det är klart att jag vet att vi alla människor måste dö någongång

men inte vi

inte förstod jag att det var så ont om tid

vi har levat som om att vi skulle få göra det föralltid

det fanns så mycket vi skulle göra tillsammans och

plötsligt så är det försent