Jag är verkligen glad. Jag är lycklig. Totalt

Jag är så glad över mig själv, att jag valde att ta detta steget.

Jag vågade att trotsa mig själv :)

Trots att det har tagit mig sisådär några år att förstå att skolan verkligen är en viktig del i ens liv &

att den ger mig en framtid så sägs det att det är bättre sent än aldrig.

Men med alla mina motgångar som jag tvingats bryta mig igenom så känns det oerhört skönt för mig nu,

dagarna räknas, man märker mera när det rullar mot veckans slut & det börjar bli helg,

då man bara längtar efter att få gå & lägga sig o veta att man kan ligga o dra sig lite längre på morgonen o

känna sin älskade pojkväns närhet.

Hans underbara varma famn, hans underbara ord till mig & hans vackra smile :)

Jag blir såå lycklig utav att veta tanken på att han är min, bara min :)

Jag började skolan i tisdags & så bra som jag mår nu har jag inte mått på väldigt väldigt väldigt länge.

Allting rullar på som det ska, och det känns så underbart skönt :)

Jag är redan i full gång & pluggar o längtar redan till mina nästa lektioner nästa vecka :)

Jag ställer mig frågan om o om igen, "varför har jag inte tagit detta steget tidigare?"

men men, man lär sig något nytt varje dag :)

På söndag är det Fars dag, Pappas dag...

Jag får höra runt omkring hur alla ska fira deras pappor, att folk har svårt att bestämma sig över vad dom

ska köpa o ge sina pappor, folk frågar tillomed mig om råd...

Jag har absolut ingenting imot att folk frågar mig om råd, jag blir påmind om allting i vilket fall som helst.

Söndag är en dag då alla mina tankar kommer vara lite extra tankespridda, då saknaden kommer kännas

mera än vad den brukar göra. Då jag tänker & är glad över att mina vänner har sina familjer,

att dom kan vara med sina pappor och äta god mat, ge honom en liten present för att visa sin tacksamhet

över att verkligen ha sin pappa hos sig.

Jag kommer att tänka på er allihopa.

Jag själv kommer ta bilen, sätta på musik, låta tankarna flöda fritt.

det är så oerhört skönt...

Stanna bilen på parkeringen intill kyrkogården, känna hur mina steg blir tyngre o tyngre för varje steg jag tar,

för varje meter som gör att jag kommer närmare platsen.

Jag kommer lugnt & stilla sätta mig ner på huk, titta på stenarna, tända ljusen,

lägga mina blommor jag har med mig och

lyfta min blick mot skyn, få tänka, få upp våra minnen, få sakna & känna mina tårar som sakta

rinner nerför mina kalla & torra kinder över att inte kunna känna pappas närhet, inte kunna träffa honom,

inte kunna ge honom en lång, varm & god kram och säga "Grattis älskade pappa, på fars dag"

Neej, istället kommer jag sitta hos honom och mamma en stund,

hoppas att mina ord når dem och nypa mig i armen ännu en gång för att verkligen förstå att

det värsta som någonsinn kunde hända i mitt & mina småsyskons liv,

verkligen har hänt......