Alla inlägg under oktober 2011

Av annapuumbagraaadin - 14 oktober 2011 13:58



Tillsammans är vi oslagbara

jag älskar dig ♥



Du & jag mot världen 






ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 13 oktober 2011 13:14



If you jump, i jump

remember?

memories never die, never



att veta att ingenting varar för evigt,

det skrämmer mig




ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 12 oktober 2011 08:42



alla ni som läser min blogg, alla, eller nej, dom flesta kan jag skriva,

dom flesta vet vad jag o mina småsyskon blivit drabbad utav,

vad vi tvingats gå igenom och bearbeta för varje sekund, minut, timme, dag, vecka, månad och år som går.

varje dag tvingas vi leva med alla ständiga frågor vi har.

att vakna upp på morgonen och man bara känner att man vill ligga kvar i sängen,

kunna ligga och dra sig under det varma o gosiga täcket, dra täcket över

huvudet, sluter sina ögon och hoppas på att alla bekymmer försvinner när man öppnar ögonen igen. tänk om allting hade varit så lätt...

Livet är en utmaning, en utmaning som vi alla tvingas kämpa o tampa med för varje dag som går, med vårt eget liv.

Jag har lärt mig en sak, att inte ta någonting för givet, att vara rädd om det man har, visa sina känslor om vad man tycker, tänker och vill.

Att först och främt, må bra. för mår man inte bra så går ingenting som man vill iheller. det är bara att förstå och inse.  

Jag blev föräldrar-lös när jag var 15år gammal, 15år.

Vad är det för ålder egentligen? Man går i 9:e klass, skolan är i full gång,

man står inför sina val innan gymnasiet, man kämpar med skolan, man har sina vänner och man lever livet.

man ska vara barn sålänge man kan......

När jag var 15år tvingades jag att bli vuxen, att kunna ta mina egna och viktiga beslut, försöka tänka på mig o mina småsyskon. samtidigt som man ska försöka bearbeta sorgen, man ska tvingas se delar utav sitt liv försvinna,

hitta boende, trygghet och försöka må bra.

Jag har alltid tänkt på mina småsyskon och försökt att stötta o funnits för dom när dom än har behövt mig, det hoppas jag innerligt att dom vet om.

En liten viktig detalj som jag totalt glömt bort dom senaste 5åren,

det är mig själv. lilla mig. jag har alltid ansett att det är viktigare att andra mår bra och skjutit mig åt sidan och tänkt att det kan vi lösa en annan dag,

men efter många tankeställare och frågor så har det varit en konstig och kanske fel inställning, men vad, hur o när ska man tänka rätt?

Det är inte så lätt som många tycks tro.

Folk har sagt till mig otroligt många gånger att;

"anna, du är verkligen en stark & omtänksam människa"

"det är ett under att du orkar leva för varje

dag som går, att kunna stå på benen med allt du tvingats gå igenom"

"du är alltid glad, hur kan man alltid ha ett leende på läpparna när du tvingats gå igenom den sorg efter dina föräldrar som du tvingats göra?"

hmm, jag vet helt ärligt inte vad jag ska svara....

Jag anser mig inte som stark, jag är en helt vanlig människa, presic som alla andra som vandrar omkring på denna konstiga jord.

Min mamma sa alltid till mig att ett leende skadar aldrig, att le är fint.

Jag tycker om att skratta, jag tycker om att le helt enkelt.

Man har bara en mamma och en pappa, ens föräldrar.

Det kan aldrig bli någonting annat, fostermamma o fosterpappa,

plastmamma o plastpappa osv,

det kan ibland kännas bättre än med sina egna föräldrar, men hur man än vrider och vänder på det och trots alla men så finns det bara två människor som existerar som en mamma och en pappa till sitt/sina barn.

Dom två fina, underbara & vackra människorna jag fick lyckan att möta och som blev min enda mamma och pappa är borta, dom finns inte hos mig längre.

jag vet inte var dom är eller var dom befinner sig någonstans.

jag har bara mina frågor, undringar o varför i mitt lilla huvud...

Dom människorna jag kände, finns inte kvar vid min sida längre,

men oavsett om dom är borta, att jag aldrig mera få se, röra eller höra dom så är dom och kommer alltid att vara min mamma och pappa. alltid. alltid. alltid.

Om jag bara hade kunnat rädda dom, hade jag gett dom mitt hjärta ;(

att veta att ingenting varar för evigt, skrämmer mig.


Trots allting jag tvingats gå igenom, all sorg jag känner & hur mitt mående har pendlat fram och tillbaka, upp o ner så känner jag att jag har hittat mig själv,

efter många år, dagar, nätter och dagar.

något jag aldrig trodde att jag skulle göra, men här jag "bor" nu,

mår jag så fruktansvärt bra, jag känner lugn och ro i kroppen,

jag känner mig så fruktansvärt välkommen och framförallt väldigt omtyckt.

jag känner att jag blir omtyckt för den jag är.

jag vågar öppna mig och prata, jag vågar titta på människorna när jag pratar med dom. jag vågar fråga saker utan att känna det känns jobbigt eller fel.

jag vågar tillomed fråga om råd, när jag har mina frågor.

det har jag aldrig gjort förr...

Att våga tro på sig själv, att veta att det man gör och säger är bra,

att man har en vuxen hos sig som ställer krav på en behövs alltid.

för vad har jag haft innan? bara mig själv...

Jag vet om att den dagen jag finner mig mitt eget boende kommer jag sakna er, otroligt mycket. jag vet att er dörr alltid är öppen för mig,

och min kommer att vara detsamma för er.

Jag vet inte hur jag någonsinn ska kunna tacka er, mitt ordförråd räcker inte till,

ord, meningar eller texter räcker inte till, orden existerar inte...

Att ni tagit imot mig, i ert hem, med öppna armar, varm o trygg famn.

Att ni valt att blanda in mig i era liv, i ert hem, i er vardag, i ert privatliv.

Jag är så otroligt tacksam, jag är så glad & jag mår så fruktansvärt jävla bra tillsammans med er. Jag hoppas innerligt att vi alltid kommer att hålla ihopa.

Ni är en del utav mitt liv & den delen vill jag föralltid behålla hos mig.

Jag älskar er, Helen, Marko & Erik Radíc Bröddén.

Oavsett vad som händer, ni kommer alltid att ligga mig närmast om hjärtat


♥ ♥ ♥

 


Av annapuumbagraaadin - 11 oktober 2011 10:19



När vet man att man hittat sina äkta och riktiga vänner?

tyvärr får vi alla gå igenom falska och oäkta vänner någongång i livet,

folk sårar varandra genom olika saker och sviker varandra,

alla sårar vi någon någongång, där finns inte en ända människa som gör allting rätt i denna lilla värld.

jag är inte guds bästa barn, aldrig.

skillnaden är bara att jag vågar stå till vad jag gör och säger.

även o trots att jag bettet mig rent ut sagt jävligt illa.

vilket otroligt många inte kan, vill eller vågar göra eller erkänna. tyvärr.

Har man en underbar vän (eller trodde att man hade det) och man blir sviken utav den, när det hugger i hela kroppen och man bara vill skrika rakt ut, man vill ge vännen/vännerna en ny chans men en gång sviken, alltid sviken..

Jag tror, eller nej jag vet. alla funderar vi flera gånger i livet om vilka som är ens riktiga vänner egentligen, om folk är vänner med en för att dom tycker om en för den man är eller för att göra narr utav en o enbart för att vara nyfiken?

eller för att det ska se allmänt bra ut.

Jag är en sån människa som har ganska lätt att kunna se och märka av ganska fort hur folk egentligen är, hur dom är mot en som vän,

och tyvärr får jag väl säga att det har funnits en del som varit "vän med mig" enbart för att vara nyfiken, tro o vill veta vad som händer i ens liv för att sen kunna sprida det vidare. då ställer man sig frågan, "mår den verkligen bra själv? har den verkligen hittat sina äkta vänner själv?" nix....

Då anser jag att man ska ta o stanna ett tag, tänka på sitt eget liv, hur det verkligen ser ut innan man bedömmer andras.

oavsett vad alla andra tycker och tänker om mig så vet jag vad jag har haft och har i mitt liv, vilka vänner som kommit o gått, vilka som är mina riktiga vänner, vilka jag kan lita på och vilka jag mår bra tilsammans med.

Jag har fått höra en hel del sista tiden, på massa olika omvägar,

tänker inte nämna några namn men dom flesta kommer förstå...

Där jag skulle snacka en massa skit ang en person, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå bara varför jag skulle prata om just denna person,

denna person som jag aldrig skulle få för mig att lägga mer energi o tid på av mitt liv, jag tycker inte om den, det har jag nog aldrig gjort för då hade jag aldrig gjort som jag gjort mot henne, och jag kommer aldrig att tycka om henne igen. faktiskt aldrig. jag har sårat henne, visst, fine. det vet jag om.

det fanns kanske en mening med det, kanske elakt.

men hade folk bara fått veta hur allting låg till egentligen mellan henne o mig så skulle folk förstå, men vet ni vad?

Jag skiter fullständigt i vad folk tycker o tänker kring detta.

Fullständigt och det känns så oerhört skönt att kunnat såra henne på det sättet jag gjorde, efter allt skitsnack hon höll på med ang mig när hon

"tyckte så synd om mig o hjälpte mig" så fanns det aldrig någonting mellan henne och mig, aldrig någonsinn...

att inte ens kunna ta en diskution med mig men springa runt till allt o alla och säga att man har villkorlig dom och hade man inte haft den så hade du plockat mig.  

visst fine. du vet var jag håller hus, om inte annars så kontakta mig så ska jag berätta så är du mer än varmt välkommen att komma o plocka mig.

Folk kan vara jävliga mot mig, skrika, spotta o stampa på mig flera gånger om men även jag har en gräns, den är lång & mitt tålamod är långt men när gränsen är nådd då får man ta del utav sina konsikvenser också. även ifrån lilla mig :)

 

Att må bra med sina vänner, vad är det egentligen?

När allting känns så bra? När man kan vara sig själv utan att tänka på någonting annat? När man blir superglad utav att träffa, se eller höra ifrån sina vänner?

När man skrattar så sjukt mycket tillsammans?

När man hittar på så fantastiska saker tillsammans?

Eller när man bara kan sitta rakt upp och ner, smila åt varandra och bara börja skratta utan att ha en anledning till det?

Att kunna berätta saker för varandra utan att någon annan får reda på det,

då man vet om att man kan lita på sina vänner till 100000% och det känns så fantastiskt skönt?

En sak vet jag iallafall, Mathilda & Lotta,

er två har jag inte känt alls länge, knappt en månad.

Trots det så har vi alltid så fantastiskt roligt tillsammans, vi skrattar alltid tillsammans och har sjukt kul tillsammans.

Jag trivs så bra i er närhet, ni gör mig så glad & jag mår så fruktansvärt bra tillsammans med er.

Att ha fått träffa er i mitt liv, är bland det bästa som någonsin har hänt mig.

Jag hoppas att vi alltid kommer att hålla ihopa, ni är helt fantastiska!

Ni är unika, jag älskar er i djupet utav mitt hjärta 


/Er vän Anna.

 



Av annapuumbagraaadin - 10 oktober 2011 17:32



Päärlan ska säljas :)

Intresserad? Bara att höra av er:)


 


    


 


Av annapuumbagraaadin - 9 oktober 2011 16:44


förvirrad förvirrad förvirrad.........

vad är det som händer egentligen?

vad håller jag på med?

stopp & belägg, ta ett steg bakåt och tänk om!

Det är helt fel bana, fel riktning, fel sätt.

detta är totalt förbjudet område



Av annapuumbagraaadin - 7 oktober 2011 13:44


det gör så otroligt ont i mig, att få se, höra & veta att det finns så många människor som känner sorg. som gråter. som saknar.

som förlorar någon som betyder mycket för oss.

som tänker tillbaka när allt var bra.

presic som jag själv gör, väldigt ofta. varje dag. varje minut.

När någonting händer och det känns så kallt, tomt & helt värdelöst

det ända man ser då är mörkrets fall

då alla tankar o frågor bildas, tänka att ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv,

tankarna om hur man ska kunna överleva o kämpa utan personer som fattas oss.

vi alla gråter ofta, då vi känner saknad och inte vet hur vi ska ta oss till.

Alla minnen vi har och delar med varandra

alla minnen när du såg i mina ögon, och ingenting får dig tillbaka nu :(

när allting är som svårast för oss, vad gör vi då?

när vi känner att hoppet är ute och tankarna snurrar i 390?

då man varkens vet in eller ut och inte har en aning om hur allting kommer sluta.

det är då man tittar upp mot den vackra o klara stjärnhimlen, blundar och önskar att finna sig ett svar. att allting ska lösa sig genom att knäppa med fingrarna...

Det känns så otroligt hårt att veta, förstå o faktiskt att inse att aldrig få träffa någon man verkligen älskar, som är ens förebild och underbar på alla sätt o vis,

aldrig få titta eller se den personen igen, aldrig få känna dens närhet, kramar, värme eller käärlek. det tar hårt på en. alldeles för hårt....

jag känner att mina tankar börjar bli för många, jag har svårt att reda ut det,

så nu tar jag min mobil o stänger den för en stund, få vara ensam,

med mina tankar o tårar, få sätta mig hos min älskade mamma o pappa,

där dom vilar. stirra på deras stenar, där deras namn står och ännu en gång försöka förstå o inse att det faktiskt är deras namn som står på dessa stenar...



Av annapuumbagraaadin - 7 oktober 2011 13:44


det gör så otroligt ont i mig, att få se, höra & veta att det finns så många människor som känner sorg. som gråter. som saknar.

som förlorar någon som betyder mycket för oss.

som tänker tillbaka när allt var bra.

presic som jag själv gör, väldigt ofta. varje dag. varje minut.

När någonting händer och det känns så kallt, tomt & helt värdelöst

det ända man ser då är mörkrets fall

då alla tankar o frågor bildas, tänka att ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv,

tankarna om hur man ska kunna överleva o kämpa utan personer som fattas oss.

vi alla gråter ofta, då vi känner saknad och inte vet hur vi ska ta oss till.

Alla minnen vi har och delar med varandra

alla minnen när du såg i mina ögon, och ingenting får dig tillbaka nu :(

när allting är som svårast för oss, vad gör vi då?

när vi känner att hoppet är ute och tankarna snurrar i 390?

då man varkens vet in eller ut och inte har en aning om hur allting kommer sluta.

det är då man tittar upp mot den vackra o klara stjärnhimlen, blundar och önskar att finna sig ett svar. att allting ska lösa sig genom att knäppa med fingrarna...

Det känns så otroligt hårt att veta, förstå o faktiskt att inse att aldrig få träffa någon man verkligen älskar, som är ens förebild och underbar på alla sätt o vis,

aldrig få titta eller se den personen igen, aldrig få känna dens närhet, kramar, värme eller käärlek. det tar hårt på en. alldeles för hårt....

jag känner att mina tankar börjar bli för många, jag har svårt att reda ut det,

så nu tar jag min mobil o stänger den för en stund, få vara ensam,

med mina tankar o tårar, få sätta mig hos min älskade mamma o pappa,

där dom vilar. stirra på deras stenar, där deras namn står och ännu en gång försöka förstå o inse att det faktiskt är deras namn som står på dessa stenar...



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se