"Agaton Band - Gift dig aldrig, med en brud, med röa hossor"

- låten spelas om och om igen, och mina tankar flödar fritt ännu en gång... igen....

allting är så klart & tydligt för mig, allting känns så ljust och som om att du var hos mig igår.

detta är helt overkligt, frågan varför finns i mitt huvud ständigt, varje dag & varje minut...

jag sitter nedsjunken i soffan med datorn i knäet & låter tankarna vandra fritt, musiken spelas,

jag lutar mig bakåt och sluter mina trötta ögon och ser dig framför mig.

jag ser dig, jag kan fortfarande känna din doft, jag kan fortfarande se dig le & smile på ditt sätt,

ditt speciella sätt. jag kan höra ditt skratt än idag, även om det är över 7 år sen jag fick höra det sist ;(♥

jag ser dig framför mig, där du ligger på vår köks-soffa, ligger o lurar med blicken som du alltid gjorde,

mamma stod och gjorde middag och du lyssnar på agaton band, röa hossor &

vickar på dina fötter i takt till musiken.

du berättade, du sa saker till mig som jag inte förstod då, men som jag förstår idag och

jag förstod vad du menade till mig. du ville bara väl...

jag minns speciellt den dagen mamma jobbade natt, blir så när man jobbar på ambulansen.

mina småsyskon var uppe på sitt rum, spelade x-box och jag satt nere i vardagsrummet med dig,

tittade tv och bara känslan av att vara liten och trygg i din närhet.

när du berättade för mig, dom mest skrämmande, hårda och sårande ord jag någonsinn hört i hela mitt liv.

jag ville inte ta orden till mig, jag ville bara stänga mina öron, men jag kunde inte, jag ville egentligen inte,

istället fick jag sitta och lyssna på allt hemska. allt det hemska pappa försökte lägga upp på ett fint sätt

men som förblev min mardröm resten utav mitt liv.

Då, idag för 9år sen. när jag var 12 år gammal, redan då började jag att förstå.

jag kunde förstå en viss del, jag visste att något var på tok, det stod inte riktigt till som det skulle eller

som det borde göra. jag gick och tänkte, men efter en tid så tyckte jag att allting började bli bra

så jag la alla tankar åt sidan, jag lyfte min blick och tittade framåt.

det var då motgången kom imot mig, som ett hårt slag, jag stod stilla, jag fick ingen luft,

jag fick kämpa efter andan. du var borta, du fanns inte hos mig längre, du fanns inte vid min sida,

du fanns inte hos mig och sa det du alltid brukade säga, det var så tomt, kallt och så fruktansvärt tyst efter dig.

du lämnade ett enormt stort tom-rum efter dig pappa ;( ♥

Sen dagen du försvann har jag ofta tänkt, alltid, hela tiden, varje dag som natt.

Varför just du skulle bli tvungen att lämna din familj, din släkt och dina vänner & bekanta.

Din familj som behövde & älskade dig mer än någonsinn, hur är det möjligt?

Tiden närmar sig, det går med gigantiska steg, snart är dagen kommen. igen...

dagen för 8år sen, den hemska dagen.

En vecka innan julafton, då jag kom hem ifrån skolan och du var borta, du fanns inte mera.

Du fanns inte någonstans, inte hemma, inte i din älskade traktor, inte i skogen, inte någonstans.

Du hade rest din väg, du reste utan oss. du reste långt i förtid. kvar lämnade blev vi, din familj.

En sak jag alltid kommer att bära med mig hela mitt liv, det är din envisa, ditt mod och din godhet.

för utan dom goda egenskaperna så kommer man ingenstans här i livet.

jag är envis, jag har mod och jag har godhet, det vet jag mycket väl om. kanske lite för mycket ibland som jag

tycks få höra väldigt ofta, men det är ju bara positivt, egentligen.

för utom dom älskade föräldrarna jag hade, min mamma och pappa.

utan dom hade jag inte varit den jag är idag och där jag står idag.

jag har mina starka förebilder hos mig hela tiden, ni finns inom mig varje dag, varje timme & varje sekund.

För varje steg jag lyckas ta, för varje val jag står inför & för varje andetag jag tar så finns mina tankar hos er,

jag vet om att ni älskar oss, mig & mina små-syskon, att ni vill vårt bästa trots allting som händer & sker.

jag är säker, jag vet & jag hoppas innerligt att ni sitter någonstans på en fin plats i Nangiala,

tittar ner på oss, följer oss och är stolta över oss, era älskade barn.

som kämpar för varje dag som går, med den enorma sorg vi tvingas ta med oss varje dag som går.

att vi en dag möts igen och får känna varandras närhet.

tanken på att vi aldrig får träffas igen, aldrig få se varandra igen, inte känna varandras närhet

eller krama om varandra igen finns inte i min värld, jag hoppas, jag kämpar & jag tror.

en vacker dag när vi levt våra liv, när vi sitter gamla på ålderdomshem och har alla egenskaper med oss,

när vi sitter och tänker tillbaka & är glada att vi verkligen lyckats, lyckats att ta oss ända fram och

känner oss tacksamma & glada över våra liv, alla våra barn & barnbarn.

när vi känner att vi är färdiga.

när vi är redo. redo att åter mötas igen,

den dagen kommer jag känna mig hel igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...