Använd inte tiden till att se tillbaka, du ska ändå inte den vägen

Lev med de beslut du tar, även om andra inte accepterar det

Livet är som en bok, du kan inte ändra de ting som redan står skrivit,

men du kan starta ett nytt kapitel.

Det finns en anledning till att backspegeln är så liten och vindrutan är så stor,

Dit du är på väg är nämligen mycket viktigare än där du har varit.

Det är dumt, korkat, idiotiskt och helt utan gränser,

men vet ni vad det värsta med allting är?

jag gillar det, jag gillar det stenhårt, jag fullkomligt älskar det :)

skiten jag tvingats ta imot nu i flera veckor är slut nu, nu har jag fått nog.

på riktigt!

gränsen är nådd o jag kommer bara att le o njuta utav det som kommer ske.

när allting kommer fram och pratet börjar gå igen, för det kommer pratas ordentligt och du kommer få äta upp vartenda ord ;)

alla har vi våra vänner, det gäller bara att hitta våra äkta vänner,

dom som inte bedrar oss eller pratar en massa bakom ryggen eller rent utav skulle lägga sina fingrar på bästa vänners flickvänner, tjaa, livet är inte lätt alltid.

kom ihåg att du själv startat detta, o som du alltid säger,

startar man någonting ska man kunna ta itu med det o fullfölja det o jag lovar o svär att denna gången kommer jag verkligen att göra det, verkligen.

jag väntar, väntar med sann glädje ;)

Vilken otroligt häärlig & underbar kväll, det må jag säga :)

först en ur-häärlig middag med massa skratt o skämt att tårarna rände på oss allihopa o sen umgås med underbart folk nere på lidl.

där skratten o tårarna fortsatte, alltså det är så sjukt häärligt.

så underbart att kunna umgås med folk som skrattar o gör en så otroligt glad,

väldigans tråkigt att inte fler kan tänka så men men, that´s the life :)

nej, nu ska d mysas med glass & titta på bröderna lejonhjärta.

ha en underbar natt allesammans :)

att skriva mening efter mening, ord efter ord, tänka tanke efter tanke.

varför har inte detta slagit mig innan?

när jag väl tänker efter ordentligt så undrar jag hur man

egentligen kan mista någonting som man aldrig har haft?

varför är det bara i filmer de oftast slutar med lyckliga slut?

varför inte i denna verklighet som vi lever i?

varför blir det inte alltid som vi själva egentligen vill att det ska sluta?

tusen frågor men finner inga svar längre.......

"  :( jag e så svag för dig, jag känner din saknad.

Jag kommer inte klara mer nu, folk kan göra vad dom vill med mig.

Döda mig o ta mitt boende ifrån mig ta allt.

men mitt hjärta till hör dig o det tar dom aldrig från mig. "

I fredags natt träffades vi, vi skrattade tillsammans, vi kände varandras närhet, varandras kärlek och varandras lycka utav att vara nära varandra.

du lutade ditt huvud ner mot marken hela tiden för att jag skulle undvika att se dina tårar som ville tränga sig ut. du sa till mig flera gånger om,

"varför har det blivit såhär, tänk om allt hade varit som förut, för en månad sen. då vi kunde köra hem o somna tillsammans, varje natt när jag ska sova blir jag påmind om allt, jag kan inte förstå att det är slut. är det verkligen slut?

är det verkligen över, allting? är det verkligen slut mellan oss anna?"

jag svarade - ja, det är slut. det är över.

när vi skildes åt och körde på varsitt håll kom smset.

"jag gråter igen"

vad håller vi på med egentligen? våra känslor är besvarade med varandra,

vi älskar varandra så fruktansvärt mycket, vi blir så varma i kropparna utav att bara se o höra varandras namn, känslorna bubblar över...

alla bråkar vi i ett förhållande, för vad är ett förhållande utan bråk o tjafs?

sen att det inte ska finnas med i bilden alltid är sin sak,

trots att vi inte träffats så länge innan vi tog steget att bli tillsammans

så vågade vi chansa, vi ville det. vi mådde bra utav det.

svartsjuka & avundsjuka styr mycket. men vet ni vad jag har lärt mig?

grunden till svartsjukan är rädslan att förlora den man älskar.

det ligger någonting i det...

Och jag ska vara fullkomligt ärlig, jag var rädd, eller snarare livrädd, jag var verkligen det, jag har nog aldrig varit så rädd, jag var rädd att förlora dig.

den kvällen jag förlorade dig har min kropp varit helt utom sig,

den vill ingenting, för varje sak jag ska göra så måste jag ta i ifrån tårna för att försöka, jag är inte hel utan dig. varje gång jag vill berätta något roligt som jag vet om hade fått dig glad, så blir jag påmind utav den hårda sanningen att jag kan inte. eller jo, kan, kan jag. jag kan ringa dig o prata med dig, men inte på samma sätt som förr. ingenting är som det varit förut.

jag tänker på alla dom som förlorar sina nära o kära som verkligen älskar dom, vill leva med dom men har tvingats ta ett farväl ;(

det är då jag får frågan i huvudet att,

"vad håller vi på med egentligen? ska man inte vara glada att man hittat sin kärlek o dela på den, ta vara på varandra o vara rädda om varandra?"

men det är kanske bara jag som tänker så...

I lördags natt fick jag känna din närhet, dina kramar som värmer hela min kropp, ditt leende o skratt som får mig att känna mig hel igen.

orden kan inte förklara hur underbart det verkligen var.

alla eller ja, dom flesta som läser min blogg förstår alldeles säkert vem jag pratar om i detta inlägg och många utav mina andra inlägg, ni får tycka och tänka presic vad ni vill, det rör mig inte i ryggen.

Det finns ingen som ska styra över någon annans känslor, ingen!

Tycker ni ska ta och tänka på ert eget liv innan ni kommenterar andras,

för det sägs att dom som kommenterar o lägger sig i andras liv mår inte så bra själva, är helt övertygad om att det ligger nog någonting i det.

För varje dag som går, som jag tvingas leva utan dig så gör det ont i mig.

det gör verkligen det.

- Niklas, hur mycket du än försöker så kommer du aldrig att lyckas,

jag har gjort ett avtryck i ditt liv och det avtrycket kommer aldrig att försvinna.

det vet du lika bra som jag nu.