alla dessa tårar, försvinner dom aldrig? tar dom aldrig slut?

tankarna, orden o minnena blir bara allt fler o fler....

25 September 2005, idag för 6 år sen.

Det var då, då jag o mina småsyskon blev ensam lämnade kvar med varandra,

då alla orden, tankar o frågorna började bildas i våra huvuden,

då allting började, helvetet drog igång och tankarna som bara blir allt fler o fler....

minns dagen dagen som om den vore igår, allting är så tydligt för mig fortfarande och det kommer det alltid att vara...

Den hemska söndags morgonen för 6år sen, då vi tvingades höra o ta till oss , dom hemska o hårda orden.

jag har så mycket tankar o ord som vill komma ut men jag vet inte vad jag ska skriva, samtidigt är jag så tom på ord, för det kvittar hur mycket jag än skriver o försöker förklara min saknad så kommer det aldrig att gå, det funkar inte,

det existerar inte...

Morgonen för 6år sen, när jag, mina små-syskon o en då nära vän till mig gick upp, käkade chokladpudding till frukost

(fel vana då men lyckan o glädjen fanns där, just då i det ögonblicket iaf....)

Vi satt i soffan i vardagsrummet o myste, det var dimmigt ute och regnet la tätt på himlen. Vi trodde att mamma skulle komma hem, att allting var bra med henne, att vi skulle få se hennes underbara leende, skrattet som värme långt in i själen och hennes vackra röst. men, ack så fel man kan ha, tänk vilka drömmar man verkligen kan ha. nej, så blev det inte. istället började det enorma helvetet för oss, som från o med den dagen alltid kommer finnas med oss, i varje dag som går, varje steg vi tar.

När jag utav en spontan anledning tittade upp mot våra postlådor så ser jag en bil, en bil jag verkligen kände igen. Det var mammas systers bil, jag frågade både mig själv o dom andra varför den stod där, fast på något konstigt sätt så bildades klumpen i magen redan då, jag började förstå....

Efter ca 10min kom även en nära vän till oss med sin bil, dom började köra nerimot vårt hus, vår gård. när dom väl kom in på gården stängde dom sina bilar, gick ut ur bilarna o gick sakta upp mot dörren.

dom hann aldrig knacka förrän vi slet upp dörren o frågade vad som stod på,

då jag möter denna sorgsna blick, tomma blick o gråt-fyllda ögon.

Då vi fick höra dom mest skrämmande ord, meningar o texter i hela mitt liv.

jag bara satt ner, jag fick ingen luft. luften hade lämnat mig...

mammas syster o denna nära vän hade suttit hos mamma hela natten, hon kunde inte andas själv, hon fick hjälp utav respirator ;(

om mina tårar bara rinner o forsar nerför mina kinder nu, hur ska jag kunna fortsätta att skriva? ;(

Mammas syster o denna nära vän bad oss att följa med in till sjukhuset, ingen visste hur detta skulle sluta. jag bestämde mig direkt för att bli hemma, jag ville inte, jag ville inte vara med om detta, jag vill bara spola tillbaka tiden då allt var bra, då hon var hemma med oss, skrattade o fick uppleva saker med oss.

sina älskade barn som hon verkligen älskade över allting annat på denna jord.

men efter många om o men, tankar så tog jag på mig kläderna, jag satte i linserna (förstår jag än idag inte varför egentligen, när vi gick ut ifrån sjukhuset hade jag dom i fickan, dom var så torr-spruckna utav alla mina tårar att det inte fanns en chans i världen att kunna använda dom igen)

i bilen på vägen in mot sjukhuset gick alla tankar i huvudet, allting snurrade.

jag höll min väns hand, knöt den hela vägen, tittade på mina små-syskon och kände hur tårarna brändes...

När vi stannat bilen på parkeringen intill sjukhuset vågade jag inte titta upp, jag vågade inte lyfta blicken o förstå vad som höll på att hända där inne, så jag nöjde mig med att titta rakt ner i marken med luvan ifrån tröjan på huvudet.

Mammas "släkt" var där, fanns där, stod där, och vi började gå mot ingången utav sjukhuset. jag kan än idag känna hur jag tvingades ta varje steg för mammas skull..

När vi stod utanför ingången skulle några röka, vissa prata med varandra o vissa stod bara helt stilla o tysta, tysta med alla tårar o tankar... jag var en utav dom.

Då jag sakta lyfte min blick mot sjukhuset o kände en rysning igenom hela kroppen, då jag bara tänkte. "mamma, vi kommer nu" .

Korridoren utanför hennes rum satte vi alla oss, vi vågade inte gå in.

vi ville inte möta den hemska o mörka verklighet, sanningen som väntade på oss. Mammas släkt satt inne hos mamma då dom frågade oss flera gånger om vi inte ville gå in, jo. det ville vi. men vi ville gå in där själva.

Efter många om o men, så reste vi oss sakta upp, kämpade för varje steg och jag tittade bara rakt ner i golvet. det ända jag såg var mina småsyskons fötter,

jag vågade inte lyfta blicken. jag var feg, jag var rädd. otroligt rädd....

Kommer in i rummet då jag bara hör hur mina småsyskon brast ut i gråt, o mina tårar började rinna ännu mera, jag fick inte stopp på dom.

då, när jag tog modet till mig, jag vågade möta verkligheten,

lyfte jag sakta min blick upp i rummet och fick se henne där,

där hon låg så fridfull och vacker ;(

mina småsyskon satt på varsin sida om henne, höll henne hårt i handen o bara tittade på henne med deras sorgsna ögon o tårar...

"vad fan är det som händer, detta är fan sjukt, detta är fan inte sant, vad fan är detta? dom är för fan bara 13 år gamla, dom ska inte tvingas behöva gå igenom detta!!!!!!" men hur arg, ledsen o förbannad jag än var, så hjälpte inget, absolut ingenting, jag satt där helt maktlös o bara väntade, väntade på vad som skulle hända... Resten utav alla detaljer som hände tänker o vill jag inte gå ut med, jag hoppas ni har en enorm respekt över detta.

Hela denna dagen befann vi oss på sjukhuset, nära mamma.

tills vi fick beskedet, det fanns inget att göra längre, läkarna hade gjort allt som stod i deras makt att försöka men ingenting hjälpte.

Vi samlades runt mamma allehopa, tittade på henne o alla bilder o minnen utav henne hos oss dök upp. det hade blivit mörkt ute o kylan började bli rå.

21:30 - tårarna bränns, detta gör ont, riktigt jävla ont...

Läkarna tittade på oss, drog ur respiratorn då vi fick se för varje andetag som försvann, hur hon sjönk mer o mer ihopa o tills slut fick vi se hennes sista andetag.

21:30 slutade mammas fina, underbara, vackra o omtänksamma hjärta att slå ;(

vi satt länge inne hos mamma, tittade på henne o mindes.

ingen förstod vad som skulle hända nu, med oss, med allt.

det vet jag inte än idag.

då vi bestämde oss för att åka hem, "hem" . orden ekade i huvudet, "hem", var fanns det? var ligger det? det är ingen hem om inte mamma finns där."

jag fick känna mammas hud mot min en sista gång, jag kunde inte slita min blick ifrån henne men tvingades till det.

jag lyfte mig sakta ur stolen, började gå ut ifrån rummet då jag vände mig om en sista gång, med rödsprängda ögon o tårar som rände nerför mina torra, kalla o bleka kinder, med allting som bara snurrade runt i mitt lilla huvud,

blicken mot världens finaste o vackraste människa, innan jag tog modet, vände mitt huvud om, ryggen mot mamma o gick ut ur rummet. en sista gång....

Jag har själv valt att inte sätta in någon "memorie ram" i tidningen idag,

för det kvittar hur många såna jag än satt in i tidningen så saknar jag inte mamma mindre för det, jag känner ingen mindre saknad för det.

jag hoppas att du sover gott älskade mamma, vi möts i nangiala <3

 

...

25 september 2011 13:27

Tyvärr finns det inget man kan göra åt denna otroliga sorg :-( och det stämmer inte att tiden läker sår!

annapuumbagraaadin

25 september 2011 22:19

Har aldrig yttrat mig om att tiden läker sår. vem är du?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig, eller ganska ofta.  Man både ser, hör och läser om en massa tragedier som händer människor i vår värld. Och ibland undrar jag när människor säger och skriver att det finns en mening med allting. ...

  Än idag som alla andra år dess förinnan, vid denna tiden. Är tankarna tillbaka starkare än någonsinn, tårarna letar sig fram ännu tydligare och minnena väcks återigen till liv, dagen för 11år sen.  Fredagen för 11år sen minns jag än idag som om...

  Det finns ett väldigt bra ordspråk som lyder:  "Du tänker ofta på vad du saknar, men aldrig på det du har."  Det är en tavla vi har här hemma som jag tittar på varje dag och verkligen kan känna igen, vilket jag tror att många utav oss människ...

  Vem är det som avgör och beslutar sig för att lämna detta jordeliv, egentligen?  I mitt huvud dyker det upp så otroligt många frågor när det gäller just det ämnet, döden.  Döden, det vi alla kommer att få gå till mötes en dag, förr eller sena...

  Att försöka sätta ord på sina känslor kan både vara svårt och lätt ibland, ibland känns livet lite enklare och ibland känns det extra tufft. Alla går vi igenom perioder i våra liv som både dimper ner oss och lyfter upp oss, och det är fullt norma...