"älskling, jag vet hur det känns. När broar till tryggheten bränns"

dessa oändligt många kalla o

våta tårar som rinner nerför mina kalla o torra kinder,

tar dom aldrig slut? slutar dom aldrig rinna?

alla mina bilder i huvudet, alla ord o meningar som ekar runt som för varje dag som går bara blir till ännu fler minnen, när ska dom ta slut?

6år sen, hur är det möjligt?

vart har alla dessa 6 åren tagit vägen?

6 år utav tårar, hat, frågor och ovisshet, men även 6år då mitt hjärta och min kropp tvingats genomgå en enorm sorg för varje dag som gått.

att vakna upp med samma ständiga fråga som alltid, "varför?"

sorgen efter mina föräldrar, min mamma och pappa.

Idag för 6år sen trodde jag skulle bli en helt vanlig fredag i skolan, som det brukade. men jag hade fel, mycket fel...

jag minns dagen som om den vore igår, allting ekar.....

blev väckt som vanligt utav mamma på morgonen för att bege mig till skolan,

var i skolan där allting var som vanligt, tills jag och min lillasyster åkte med tidiga bussen hem då vi fick samtalet, mamma var inte hemma, hon var på sjukhuset.

Vi trodde att allting skulle bli bra igen, men efter två jobbiga, tunga o dystra dagar fick vi beskedet, att mamma aldrig mer skulle få komma hem till oss igen, sina älskade barn. våra drömmar blev inte uppfyllda, hon kom aldrig hem, istället tvingades vi genomgå ännu en sorg.

en sorg som vi alltid kommer att få leva med.

hur jag än vrider o vänder på allting, hur många ord jag än skulle kunna skriva ner så skulle det aldrig kunna förklara min saknad, aldrig.

jag orkar helt ärligt aldrig försöka förklara hur mycket jag verkligen saknar dom.

vill kunna vakna upp ur denna hemska mardröm,

känna mamma nypa mig i armen och säga till mig,

"anna, vakna. det har bara varit en lång hemsk o mörk mardröm"

"ska göra en nystart i livet, utan dig"

hur kan man ta sitt liv så lätt o välja bort människor man älskar på 2 minuter?

visst, funkar inget eller om man inte vågar ge det en chans så funkar det aldrig iheller, men om man vänder på det. hur hade allt blivit om man gett det en chans? varit som förut? blivit bättre? blivit sämte? lärt sig någonting utav saker som hänt och börjat förstå o inse andra saker?

jaa, vem vet egentligen? Det är bara en själv som kan avgöra o veta vad man vill.

jag vet vilka dom flesta är utav er som väljer att läsa min blogg och förstår,

förstår till en viss del. men resten? mjaaaa....

Denna natten har verkligen varit usel, helt värdelös.

jag har försökt sova, jag har vridit o vänt mig fram o tillbaka, tankarna slutar inte snurra, orden, minnen o bilder dyker upp.

hur är allt detta möjligt? tar aldrig orden, minnen o bilder slut någongång?

hur länge ska man orka med detta?

hur länge ska man behöva gå omkring o låtsas att allt kommer bli så jätte bra igen, som förut? när ska man förstå o inse?

Jag har hört en hel del ifrån olika folk och vet att ni är dom flesta som läser min blogg, och vill faktiskt passa på att berätta saker för er eftersom ni (viket jag inte förstår egentligen) vågar ringa mig, träffa mig och fråga vad ni undrar och tänker istället för att gå runt o prata en massa som ni inte har en aning om.

Ett litet ord i denna byn, kan bli tusen gånger värre.

joo tjeena, det ni inte visste om er själva, vet alla andra.

välkommen till Tomelila :)

För ca 2år sen träffade jag o blev även tillsammans med en kille,

vi var sambos o delade drömmar o allt.

men det fungerade inte, utav olika anledningar och som dom flesta inte vet så hände det en del saker, men vad gör det nu? Det är inget man kan gräva ner sig i, utan det är bara att fortsätta o leva vidare.

Det tråkiga med allting nu är bara att det har blivit såna väldans diskutioner, folk lägger sig i ifrån höger o vänster o påstår att vi skulle bli tillsammans igen.

Missförstå mig inte nu gott folk och speciellt inte du S,

men jag skulle aldrig i hela mitt liv titta åt den killen igen,

visst vi pratar, ja det gör vi, vi träffas någongång ibland men absolut ingenting mer. absolut inte. jag har aldrig velat förstöra någonting men trots allt fick jag skiten ändå, visst den biten sväljer jag men att folk inte vågar fråga mig vad som händer utan ska tro en massa, det är sjukt o löjligt.

Hoppas att alla ni som pratar o undrar har fått svar på tal.

Annars vet ni var jag finns om ni har frågor o tankar,

att prata kan aldrig bli för mycket, då är det bättre att rensa luften och våga fråga.

neej, litta kaffe på ditta o mysig fruukost med dom man verkligen tycker om,

sen bege sig till ystad, ja känns som detta kommer bli en alldeles underbar dag, eller jaa. jag hoppas på det bästa även om det blir utan dig.