Alla inlägg den 22 september 2011

Av annapuumbagraaadin - 22 september 2011 16:19


Du var min kärlek, du var den som gjorde mig glad, den som fick mig att le,

du var min trygghet, min själsfrände och mitt allt

du var den som fick mig att hoppas

du fanns för mig när natten kom och jag var rädd

du försvarade mig i allting, jag var ditt allt

jag kände mig som en liten vacker prinsessa i din famn,

dina otroligt fina & vackra ord till mig

dina otroligt lena händer, få känna din hud mot min, din varma famn om mig,

när dina otroligt vackra lysande blå ögon tittade på mig och se ditt underbara leende, få höra ditt skratt, dina skämt och ja, allt.

lyckan var verkligen total

tiden tycks stå still, inte våga säga det man längst i hjärtat vill

Du var allt jag någonsin önskat, allt jag någonsin drömt

När allting kändes piss och jag bara ville blunda för allting,

då fanns du, stöttade mig, kramade mig, pussade på mig och sa att allting fixar sig, att du alltid fanns vid min sida och vi skulle kämpa tillsammans.

"Du o jag mot världen"

Varje morgon och kväll när jag vaknade och skulle sova

mådde jag så fruktansvärt bra,

jag kände lyckan o glädjen utav veta tanken på att du var min, bara min.

Idag slår den hårda sanningen imot mig, mörkrets verklighet.

Du är borta. Du finns inte vid min sida längre. Du är inte min längre.

det gör ont i mig, otroligt ont

utan dig är jag inte hel

mitt hjärta blöder, mitt hjärta gråter

Jag har försökt blunda länge nog nu,

försökt förtränga mina känslor o tankar kring dig.

Men det går inte längre, det är helt omöjligt.

Förr har jag alltid trott att jag vetat vad kärlek var, äkta kärlek.

Dagen vi möttes och det blev vi, det var inte förrän då som jag förstod,

jag insåg och förstod vad äkta och riktig kärlek var.


"Du är mitt hjärta,

skulle jag förlora dig skulle aldrig min kropp fungera utan dig."

- dina otroligt fina, vackra o söta sms till mig läser jag om och om igen.


Du var som en dröm, alldeles för bra för att vara sann

- memories never die, never <3



ANNONS
Av annapuumbagraaadin - 22 september 2011 13:58


"Det löser sig alltid, bara man själv vill det. Man måste kunna tro på sig själv"

- absolut, jag kan inget annat än hålla med om vartenda ord,

men ibland inser man kanske inte alltid det. vad är ens eget bästa, egentligen?

man tänker att "det löser sig, alltng löser sig" , tills man kommer till den delen då man faktiskt inser att det är bara en själv som kan ta tag i saker och ting och förändra det själv, inte någon annan, inte ens närmaste, utan en själv.

Under alla mina år utan min mamma o pappa har jag varkens vetat in eller ut,

knappt vetat vad som varit rätt eller fel eller sant eller falskt.

och är det konstigt egentligen? nej,

där har vi alla varit och är till en stor del också.

Idag har jag insett vad jag verkligen vill med mitt liv, och det är en otrolig lättnad, det är som klumpen i magen har försvunnit, det hårda taget är borta.

jag kan aldrig förklara vilken otrolig lättnad det verkligen är.

"det var ingen fara, det var en baggis, varför har jag inte gjort detta innan?"

jaa, det kan man fråga sig.

Allting ljusnar och min framtid är uppbyggd, jag verkligen älskar det!


Igår efter att jag skrivit mitt otroligt långa blogg-inlägg så fastnade jag vid datorn, jag satt o kika runder lite på fb och youtube, då jag i höger-spalten får upp massa o olika låtar o bitar kring kärlek, mord, frågor o svar som säkert många vill finna ett svar på.

Det är inte alla som upplevt äkta kärlek, för vad är "äkta kärlek" egentligen?

Finns det någon speciell regel på vad som ska instämma i det?

Alla tycker vi otroligt olika o gör olika i varje sak o sätt vi tänker och gör.

ordet kärlek kan innehålla så otroligt mycket, det är någonting som garanterat vi alla kommer att få uppleva någongång i livet, kärleken ifrån ens familj, ens närmaste, vänner och bekanta. Att träffa människan i ens liv som man inser att man verkligen tycker om att vara med, som gör en glad, som får en att le, bli varm i hela kroppen, som man senare kanske vill flytta tillsammans med, så småningom bilda familj och leva med resten utav ens liv med.

När vet man när man träffat den rätte, egentligen?

Jaa, vem vet... Det ska kännas rätt, man ska framförallt ska man må bra.

- Det kom upp en massa videos av minnen som folk lagt in för att hedra dom som dem saknar, folk som hastigt och tråkigt nog gått bort utav olika anledningar,

det är hemskt att se, det gör så fruktansvärt ont att se och höra orden.

tyvärr är det en gång som vi alla en dag ska gå till mötes med,

ingen vet när eller hur och det är väl en väldans tur det.

Anledningen till att jag skriver ut detta i min blogg är för att idagens läge är det en sån "självklarhet" (missförstå mig inte nu) men det är viktigt att vi alla kan och vågar öppna upp oss inför varandra och prata om just detta, tänk så lättare saker o ting hade kunnat vara. istället är det presic som när folk gömmer sig och är rädda för att prata om just detta, om döden.

Många kan prata om det och andra inte. Självklart, alla är vi olika.

jag vet själv när folk frågar mig om vad som hänt mina föräldrar och hur allting gått till, klart det gör ont att höra det, men jag är samtidigt så van att förklara och förklara på ett sätt som är lätt att förstå.

Folk frågar mig ofta hur jag bara orkar förklara ens, hur jag kan prata om min mamma o pappa, att det måste vara jobbigt, hur jag över huvudtaget kan stå på benen efter allt, att jag inte är mer "förstörd" än vad jag är, att dom själva aldrig hade klarat av att gå igenom det vi tvingats gå igenom.

Nej, absolut, det kan jag förstå fullt ut.

Men vad ska jag ha gjort då? Bara lämna allting och lämna mina små-syskon o krossat deras hjärta ännu mera? ALDRIG ALDRIG ALDRIG, så lågt skulle jag aldrig någonsinn sjunka. Jag har verkligen kämpat och stått på mig för att göra allt för mina små-syskon, dom är en stor del utav mitt liv.

"Hur överlever man att förlora en del av sig själv?"

Det gäller att ha tålamod, förstå och envisan!

Det som har hänt har satt sina spår, alla de miljoner sekunder jag legat och stirrat i både tak och väggar och tänkt att mamma o pappa är försvunna för evigt. Mycket har förändrats för oss och livet blir aldrig detsamma mera.

Dom finns med mig i varje dag som går.


Ett leende betyder inte alltid att du är glad,

utan att du är stark nog att le även när det gör ont.


Det är konstigt att det där hjärtat i kroppen får plats i en,

för det rymmer ju så otroligt många fina & vackra människor <3



ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se