det hårda taget jag hade, har jag insett nu att jag verkligen måste släppa.

hur jag än vrider o vänder på detta så finner jag ingen lösning,

det finns ingen mening att fortsätta att tro & hoppas.

"allt det underbara är kort" , sägs d...

livet är alledes för kort för att hålla på att tjafsa, bråka, sura o vara ovänner.

vad leder det till i slut-ändan? det känns kanske bra för stunden, men i längden?

alla har vi våra tankar, frågor & undringar, kan man inte prata om vad som hänt utan ska gå runt o tro en massa kan man lika bra lägga ner sina tankar...

det funkar inte.....

nu ska ja till min älskade lillebror för lite kaffe & komma på andra tankar :)

Längtar tills om en vecka, jag hoppas innerligt!!!!! :)

det fanns verkligen ingen annan som du :(

ska man våga ta risken o ge det en chans?

vad har jag att förlora? :)